Miljöpartiet som det nya mittenalternativet?

Det finns ett säkert sätt att så split inom miljöpartiet och få gröna språkrör att bli upprörda och börja slingra sig. Det är att dra upp v-ordet, det förskräckliga v-ordet.  Står ni inte till vänster, i alla fall?

Nu tycks det som om nyvalda språkröret Gustav Fridolin har bestämt sig för att stämma i bäcken. I flera utspel under våren har budskapet varit förbluffande klart: miljöpartiet är liberaler och hoppas på att näringslivet kan spela en viktig roll i omställningen av Sverige. Partiet ska bli det breda mittenalternativet i svensk politik, hette det i en artikel på DN Debatt i april.

Gustav Fridolin har haft rykte om sig att tillhöra de radikalaste i partiet, och verkar vara på väg att dra på sig en viss svekdebatt. Några undrar vem som egentligen är den riktige Fridolin – det liberala språkröret eller medlemmen i tillväxtkritiska nätverket Steg 3? Frågan väntar på sitt svar.

Delvis handlar det här om något som har kännetecknat miljöpartiet ända sedan starten 1981. Ska partiet ställa sig utanför båda blocken och konsekvent driva  egen systemkritisk politik? Eller ska man ge sig in i smeten, kompromissa och satsa på att få igenom ett par av sina hjärtefrågor? Man kan läsa miljöpartiets historia som ett ständigt spel mellan dessa två tendenser. Undan för undan har den pragmatiska sidan skaffat sig överhanden.

Men frågan är om man inte kan läsa berättelsen på ett annat sätt. De olika falangerna  har nämligen en sak gemensamt. De har ända sedan början haft svårt att förhålla sig till vänstern, till socialismen, till arbetarrörelsen. De har velat vara varken vänster eller höger, varken borgare eller socialister, varken röda eller blå.

Det har funnits en del goda skäl till grön skepsis mot vänstern, en del mycket goda skäl. Ekologi är ett nytt ämne på det socialistiska schemat. De så kallade realsocialistiska ländernas rovdrift på miljön var massiv. Och socialdemokratin har av tradition byggt sin politik på fördelning av frukterna från en massiv kapitalistisk tillväxt.

Det har funnits andra inte lika bra skäl. Den gröna kritiken mot det storskaliga har inte så sällan lett till att man hoppat i den borgerliga tunnan. Miljöpartiet har  bejakat privatiseringar, drivit på för friskolor och varit med om att driva igenom undantag från Lagen om anställningsskydd för mindre företag.

Frågan har hela tiden varit hur miljöpartiets alternativ till vänstern egentligen ser ut.

Det gröna projektet sägs bestå i att bygga ett samhälle som inte begår rovdrift på människa eller miljö. Det har resulterat i krav på alltifrån avvecklad kärnkraft och höjda bensinskatter till friår och kortare arbetstid. Fram till på senare år har miljöpartiet varit det enda i riksdagen som vågat utmana dogmen om den eviga tillväxten.

När borgerliga debattörer ibland utmålat de gröna som smygsocialister har de därför haft en poäng. Kapitalismens själva kärna är ständig kapitalackumulation – för vilket tillväxt bara är ett annat ord. När miljöpartiet ifrågasatt tillväxten, har man i praktiken varit mer antikapitalistiskt än till och med vänsterpartiet.

Men detta har man inte riktigt velat kännas vid. Att börja diskutera alternativ till kapitalismen hade kunnat innebära det förbjudna – att partiet placerat in sig på den förhatliga höger-vänsterskalan. Det hade blivit svårare att som hittills ducka för besvärliga frågor om klassmotsättningar och makt över ekonomin. I ett parti som sedan starten utgjort en koalition av alltifrån antroposofer och första generationens gröna vågare till avhoppade folkpartister och besvikna kommunister, hade det rentav kunnat bli förödande. Locket hade lyfts. Ingen vet vart den diskussionen hade lett.

Men frågan har hela tiden legat och pyrt inom partiet. Hur systemkritiska är man egentligen? Vart leder tillväxtkritiken?

Det Gustav Fridolin (i alla fall en av hans inkarnationer) nu gör är att försöka desarmera den tickande bomben. Miljöpartiet är inte alls emot tillväxt, menar han. Miljöpartiet vill ha en mänsklig, grön kapitalism. Miljöpartiet är de nya liberalerna.

På sätt och viss krattades väl manegen redan under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – realpolitiker om några. Vägen till mitten anträddes för flera år sedan. Men aldrig har väl ett språkrör  varit tydligare än nu. Fridolin verkar vara ute efter att sudda bort bilden av det gamla miljöpartiet. Han vill rita om den politiska kartan. Utan alla jämförelser i övrigt, påminner det lite om vad firma Reinfeldt/Borg gjorde med moderaterna.

En del av den gröna rörelsen tycks alltså ha valt väg. Man kan förstås fråga sig om det verkligen är ytterligare ett borgerligt mittenparti det här landet behöver. Men okej, det är åtminstone ett vägval.

Det lite tråkiga är att de verkliga frågorna kvarstår. Den gröna tillväxten är av allt att döma en hägring som tonar bort så fort man skärskådar den – se t ex Tim Jacksons  Välfärd utan tillväxt(Ordfront, går att ladda ner på engelska här).  I praktiken innebär fortsatt ekonomisk tillväxt klimatkatastrofer och i längden olösliga resurskriser. Och återigen: ännu har ingen beskrivit den tulipanaros som är en kapitalism utan tillväxt.

Så vilka är då alternativen? Den frågan har miljöpartiets annars vältaliga språkrör passat på. Det är i och för sig tråkigt. Men man vet aldrig. I bästa fall innebär Gustav Fridolins utspel att diskussionen kan börja på riktigt. I så fall är det på tiden.

Peak Fosfor och vår längtan efter dåliga nyheter

För somliga inom dagens miljörörelse är det som om kollapsen inte kan komma fort nog. Den bör stå och knacka på dörren, färdig att breda ut sina mörka vingar redan nästa år, eller allra senast år 2012.

Fallet med fosforn är belysande, även om apokalypsen den här gången inte väntas just år 2011.

Lite i skuggan av debatten om oljetoppen är  även världens fosfortillgångar nu satta under lupp. Begreppet Peak Fosfor har myntats, och det sägs att produktionen kan komma att börja sjunka redan någon gång efter 2030.

Det vore i så fall djupt oroande. Fosfor krävs för framställning av konstgödsel och går inte att ersätta. Ämnet utvinns ur fosfatmalm, och frågan gäller hur mycket sådan malm som finns kvar att bryta.

De senaste årens larmrapporter har kommit från fem respekterade forskningsinstitut som samarbetar i Global Phosphorus Research Initiative(GPRI). Forskare från Stockholm Environment Institute och Linköpings universitet deltar i arbetet tillsammans med kollegor från Nederländerna, Australien och Kanada. Det handlar inte om några vildhjärnor, långt därifrån. De varnar för en nära förestående matkris när det blir både svårare och dyrare att utvinna den fosfatmalm som finns kvar. I en artikel förra året beräknade två av forskarna, professor Stuart White och Doktor Dana Cordell från Sydney University, att Peak Fosfor kan inträffa någon gång 2030-2040. Därefter kommer produktionen att börja sjunka. Konsekvenserna kan bli oerhörda.

Men de har inte blivit oemotsagda. Nyligen publicerade International Fertilizer Development Center(IFDC) en rapport om världens fosfattillgångar. De beräknar att det finns 60 miljoner ton fosfatmalm som går att utvinna med dagens teknik – och dessutom ytterligare stora mängder malm som väntar på att upptäckas. Den tidigare forskningen har utgått från att det inte fanns mer än 16 miljoner ton malm kvar. IFDC:s slutsats är att fosforn kommer att räcka åtminstone en bit in i nästa sekel, troligen längre.

Stuart White, Dana Cordell och flera av deras kollegor har redan svarat. De påpekar att de nya siffrorna helt bygger  på en kraftig och inte verifierad uppräkning av Marockos fosfatreserver. De konstaterar också att IFDC inte analyserat kostnaderna för utvinning av den fosfatmalm som finns kvar, och som kommer att vara orenare och svårare att bryta. De poängterar vidare det djupt geopolitiskt problematiska i att 85 procent av världens kända fosfatreserver finns i ett enda land – just Marocko. De uppräknade reserverna kan som bäst innebära att tidpunkten för Peak Fosfor skjuts några decennier fram i tiden, skriver forskarna. Det finns inga skäl att slå sig till ro.

Debatten pågår alltså. Och även om fosforn skulle visa sig räcka länge till, kvarstår flera andra hot mot framtidens matproduktion – dyrare fossila bränslen, matjorderosion, klimatförändringar och vattenbrist. Läget är allvarligt

Problemet är bara, att hur jag än letar bland svenska miljö- och olje- och omställningssajter, finner jag inte några anspelningar på att det finns olika uppskattningar av hur länge fosforn räcker. Det är som om IFDC:s rapport aldrig publicerats. Däremot hittar jag mängder av referenser, senast idag,  till White och Cordells varningar för Peak fosfor 2030-2040. Katastrofen är nära. Bot och bättring anbefalls.

Och jag känner igen mönstret. Bland dem som intresserar sig för Peak Oil räcker det inte med att rader av ansedda experter menar att oljetoppen nås det närmaste decenniet. Finns det forskare som menar att oljetoppen redan har passerats – och det finns det – så blir deras ord närmast lag. De klimatengagerade slukar gärna rapporter om hur årets väderkatastrofer kan kopplas till den globala uppvärmningen, men lyssnar inte lika gärna på dem som manar till viss försiktighet med sådana slutsatser. Listan kan göras lång, mycket lång.

Jag förstår ju det här. Vi är många som känner oss frustrerade över att vad vetenskapen än säger, trampar politiker och ekonomiska makthavare på i gamla hjulspår. Det blev tyst om klimatet och resursfrågorna i valrörelsen. Förhoppningarna inför klimatmötet i Köpenhamn brann snabbt ut och lämnade bara aska efter sig. Den ekonomiska politiken är världen över inriktad på fortsatt tillväxt.

Ur frustrationen föds en slags längtan efter nyheter som visar att nu är det allvar. Ur missmodet spirar en önskan att makthavarna ska ställas inför fullbordat faktum. Det är som om det bevisade allvaret inte är nog, det måste bli värre

Ja, jag förstår det här sättet att tänka – och jag har nog själv fallit för det någon gång. Ändå tror jag att denna längtan är minst sagt farlig. Klimatrörelsen har hittills burits fram av inte bara entusiasm, utan även av en medvetenhet om att man står på solid vetenskaplig grund. Detsamma gäller den omställningsrörelse som säger att den eviga tillväxten är omöjlig. Det är motståndarna som ägnat sig åt magiskt tänkande, åt pseudovetenskap och åt att bara lyssna till nyheter som bekräftar de egna åsikterna.

Jag hoppas att den skillnaden består.