Peak Fosfor och vår längtan efter dåliga nyheter

För somliga inom dagens miljörörelse är det som om kollapsen inte kan komma fort nog. Den bör stå och knacka på dörren, färdig att breda ut sina mörka vingar redan nästa år, eller allra senast år 2012.

Fallet med fosforn är belysande, även om apokalypsen den här gången inte väntas just år 2011.

Lite i skuggan av debatten om oljetoppen är  även världens fosfortillgångar nu satta under lupp. Begreppet Peak Fosfor har myntats, och det sägs att produktionen kan komma att börja sjunka redan någon gång efter 2030.

Det vore i så fall djupt oroande. Fosfor krävs för framställning av konstgödsel och går inte att ersätta. Ämnet utvinns ur fosfatmalm, och frågan gäller hur mycket sådan malm som finns kvar att bryta.

De senaste årens larmrapporter har kommit från fem respekterade forskningsinstitut som samarbetar i Global Phosphorus Research Initiative(GPRI). Forskare från Stockholm Environment Institute och Linköpings universitet deltar i arbetet tillsammans med kollegor från Nederländerna, Australien och Kanada. Det handlar inte om några vildhjärnor, långt därifrån. De varnar för en nära förestående matkris när det blir både svårare och dyrare att utvinna den fosfatmalm som finns kvar. I en artikel förra året beräknade två av forskarna, professor Stuart White och Doktor Dana Cordell från Sydney University, att Peak Fosfor kan inträffa någon gång 2030-2040. Därefter kommer produktionen att börja sjunka. Konsekvenserna kan bli oerhörda.

Men de har inte blivit oemotsagda. Nyligen publicerade International Fertilizer Development Center(IFDC) en rapport om världens fosfattillgångar. De beräknar att det finns 60 miljoner ton fosfatmalm som går att utvinna med dagens teknik – och dessutom ytterligare stora mängder malm som väntar på att upptäckas. Den tidigare forskningen har utgått från att det inte fanns mer än 16 miljoner ton malm kvar. IFDC:s slutsats är att fosforn kommer att räcka åtminstone en bit in i nästa sekel, troligen längre.

Stuart White, Dana Cordell och flera av deras kollegor har redan svarat. De påpekar att de nya siffrorna helt bygger  på en kraftig och inte verifierad uppräkning av Marockos fosfatreserver. De konstaterar också att IFDC inte analyserat kostnaderna för utvinning av den fosfatmalm som finns kvar, och som kommer att vara orenare och svårare att bryta. De poängterar vidare det djupt geopolitiskt problematiska i att 85 procent av världens kända fosfatreserver finns i ett enda land – just Marocko. De uppräknade reserverna kan som bäst innebära att tidpunkten för Peak Fosfor skjuts några decennier fram i tiden, skriver forskarna. Det finns inga skäl att slå sig till ro.

Debatten pågår alltså. Och även om fosforn skulle visa sig räcka länge till, kvarstår flera andra hot mot framtidens matproduktion – dyrare fossila bränslen, matjorderosion, klimatförändringar och vattenbrist. Läget är allvarligt

Problemet är bara, att hur jag än letar bland svenska miljö- och olje- och omställningssajter, finner jag inte några anspelningar på att det finns olika uppskattningar av hur länge fosforn räcker. Det är som om IFDC:s rapport aldrig publicerats. Däremot hittar jag mängder av referenser, senast idag,  till White och Cordells varningar för Peak fosfor 2030-2040. Katastrofen är nära. Bot och bättring anbefalls.

Och jag känner igen mönstret. Bland dem som intresserar sig för Peak Oil räcker det inte med att rader av ansedda experter menar att oljetoppen nås det närmaste decenniet. Finns det forskare som menar att oljetoppen redan har passerats – och det finns det – så blir deras ord närmast lag. De klimatengagerade slukar gärna rapporter om hur årets väderkatastrofer kan kopplas till den globala uppvärmningen, men lyssnar inte lika gärna på dem som manar till viss försiktighet med sådana slutsatser. Listan kan göras lång, mycket lång.

Jag förstår ju det här. Vi är många som känner oss frustrerade över att vad vetenskapen än säger, trampar politiker och ekonomiska makthavare på i gamla hjulspår. Det blev tyst om klimatet och resursfrågorna i valrörelsen. Förhoppningarna inför klimatmötet i Köpenhamn brann snabbt ut och lämnade bara aska efter sig. Den ekonomiska politiken är världen över inriktad på fortsatt tillväxt.

Ur frustrationen föds en slags längtan efter nyheter som visar att nu är det allvar. Ur missmodet spirar en önskan att makthavarna ska ställas inför fullbordat faktum. Det är som om det bevisade allvaret inte är nog, det måste bli värre

Ja, jag förstår det här sättet att tänka – och jag har nog själv fallit för det någon gång. Ändå tror jag att denna längtan är minst sagt farlig. Klimatrörelsen har hittills burits fram av inte bara entusiasm, utan även av en medvetenhet om att man står på solid vetenskaplig grund. Detsamma gäller den omställningsrörelse som säger att den eviga tillväxten är omöjlig. Det är motståndarna som ägnat sig åt magiskt tänkande, åt pseudovetenskap och åt att bara lyssna till nyheter som bekräftar de egna åsikterna.

Jag hoppas att den skillnaden består.

Explore posts in the same categories: Miljö

Etiketter: miljörörelsen, peak fosfor

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.