Den nödvändiga mobiliseringen

publicerad på effektmagasin.se

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp – räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

Annonser
Explore posts in the same categories: Miljö, Politik

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: