publicerad på effektmagasin.se
Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord motsätta sig. Det är alltså som vanligt.
Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.
Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.
Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.
I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).
Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.
Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.
Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.
Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.