Doha – medan havet stiger

Publicerat december 6, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö, Politik

Tags: ,

publicerad på effektmagasin.se

Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord  motsätta sig. Det är alltså som vanligt.

Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.

Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.

Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.

I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).

Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.

Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.

Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.

Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.

Den nödvändiga mobiliseringen

Publicerat november 23, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö, Politik

Tags:

publicerad på effektmagasin.se

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp – räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

Orkaner och klimat

Publicerat november 16, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö

Tags: ,

publicerad på effektmagasin.se

 

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.

 

Sandy

Publicerat oktober 30, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö

Tags: , , ,

publicerad på effektmagasin.se

Orkanen Sandy slog som väntat till hårt och brutalt.  Webbkamerornas bilder var både fascinerande och otäcka. Detta är krafter vi aldrig kommer att kunna tämja. De som drabbas värst är som vanligt de som inte har någonstans att ta vägen.

Det är inte första gången en orkan orsakar förödelse i USA. Annalerna berättar om väldiga stormar på 1600–talet, 1700–talet, 1800–talet. Den legendariska orkanen ”New England” 1938 dödade uppemot 800 människor och förstörde 50 000 hus.

Det går alltså inte att skylla Sandy på den globala uppvärmningen. Atlantiska orkaner träffar land ibland. Så har det varit tidigare och så kommer det att bli långt efter att den sista oljan och det sista kolet bränts upp.

Frågan är däremot: blir orkanerna fler, och blir de kraftfullare? Den frågan diskuteras intensivt i forskarkretsar. De allra flesta räknar med att den globala uppvärmningen kommer att leda till intensivare orkaner. Nästa fråga är emellertid om vi redan ser trenden. Tyvärr vet vi inte säkert. När FN:s klimatpanel tidigare i år gav ut en rapport om klimatförändringar och extremväder gavs inga svar. Ett av skälen är bristfällig statistik från tiden före 1970–talet.

Klimatforskare som Kevin Trenberth menar att saken egentligen är självklar: i en varmare värld påverkas allt väder. Varmare oceaner avger mer vattenånga och ger orkanerna extra energi. Stormarna kanske inte blir fler, men vissa av dem blir intensivare och för med sig mer regn. Det senaste halvseklets uppvärmning måste helt enkelt påverka vädret. Andra forskare håller inte med, och hänvisar just till att det inte finns några statistiska belägg för en sådan trend. Diskussionen pågår.

Amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS publicerade denna månad en studie som möjligen minskar osäkerheten. Forskarna Aslak Grinsted, John C Moore och Svetlana Jevrejeva hittade nämligen ett sätt att komma runt problemet med den dåliga orkanstatistiken. De hittade ypperliga tidvattenmätningar i USA ända sedan 1923.  Eftersom orkaner ger högre vattenstånd gick det att se när orkaner svept in över östra USA. Sambanden visade sig tydligt. Varmare år gav signifikant fler kraftfulla orkaner.

Studien är ny och lär säkert stöta på mothugg. Kanske är det viktigaste med Sandy inte exakt vad som skapade henne, utan vad hon är ett varsel om. I en två grader varmare värld lär det inte längre finnas plats för osäkerhet. Då kommer orkaner som Sandy inte att döpas till ”Frankenstorm”. Då kommer amerikanarna att leva i en värld där sådana stormar hör sommaren till.

Vilka ska konsumera mindre?

Publicerat oktober 11, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö, Politik

Tags:

publicerad på effektmagasin.se

Det är egentligen enkelt. Västvärldens glupande aptit på världens resurser måste minska. Världsnaturfonden räknar med att det skulle krävas tre jordklot om alla tog för sig som vi svenskar gör. Ingen har hittills kunnat förklara hur klimatet och ekosystemen ska kunna räddas om de rika länderna gör anspråk på fortsatt tillväxt.

Så långt är allt gott och väl i den berättelse som miljörörelsen brukar presentera. Men sedan är det alltid någon som säger att ”vi måste konsumera mindre”. Och precis där börjar skivan hacka.

Vilka vi?

Jag skulle vilja lyssna till en delvis annorlunda berättelse någon gång. Den skulle förklara vad det är som inte längre kan konsumeras i sådana mängder. Den skulle också göra klart vem det är som måste dra ner.

Våra förutsättningar är ju minst sagt olika. I min egen medelklasstillvaro är det lätt att se sådant som jag kan försaka. Om jag arbetade på en förskola hade det varit svårare att dra ner på konsumtionen. Om jag bleve utförsäkrad hade det varit nästintill omöjligt.
Hur är det däremot med dem som tjänar allra mest? Vilket skulle bli resultatet om vi fick dem att konsumera lite mindre? Efter de senaste decennierna verkar kanske själva idén underlig. Det skulle antagligen vara lättare att framställa guld ur vatten. Men låt oss vara lite utopiska och tänka oss att det gick.

Vi kan till exempel räkna på vad som händer ifall ingen fick tjäna mer är 35 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom vi ändå rör oss i fantasins utmarker kan vi kalla det för ”rättvisa”. Det moraliska i den här principen kan förstås diskuteras. Fortfarande skulle börsmäklarens arbete anses mer än dubbelt så mycket värt som undersköterskans, vilket ju är bisarrt. Men någon måtta får det vara även på utopierna.

Enligt SCB:s statistik över de disponibla inkomsterna tjänar den rikaste tiondelen av svenskarna i snitt 597 000 kronor om året efter skatt och inklusive kapitalinkomster. Då är barnen medräknade – i den här statistiska modellen viktar man hushållsmedlemmarna på olika sätt för att få fram medelvärden. Alltså: 900 000 svenskar kan bidra med 177 000 kronor var till statskassan efter vår skattereform. Det gör 159 miljarder kronor om året.

Den summan motsvarar nästan 20 procent av statsbudgeten. De pengarna hade räckt till ganska ambitiösa satsningar på att göra samhället hållbart. Det hade kunnat bekosta nya järnvägar, ökad spårtrafik i städerna och bra busslinjer i glesbygden. Det hade räckt till vindkraftparker och till solceller och solpaneler. Det hade räckt till mycket. Ja, det hade även räckt till ett mycket gott liv för den översta tiondelen. De flesta av oss kan bara drömma om 35 000 kronor efter skatt.

Innan ni nu börjar rada upp invändningar så låt mig säga en sak: jag är inte dum i huvudet. Jag vet att utfallet hade blivit ett annat av en sådan här skattereform. Det hade blivit skatteflykt, och utlandsflytter och skattefria förmåner och tusen andra sätt för eliten att behålla sin standard. Utifrån den kapitalistiska logik som styr samhället hade det säkert skadat ekonomin rejält. Det här är ett sätt att få grepp på överkonsumtionen – inget annat.

Jag tror inte heller, ska poängteras, att resten av oss kan fortsätta att leva våra liv som om inget hänt. Låt oss säga såhär: vi måste nog säga adjö till flygcharter och köttfrossa och shoppingkultur, men vi kan säkert istället skaffa oss en bättre barnomsorg, en fungerande kollektivtrafik, en lärartätare skola och en mänsklig äldreomsorg.

Och ändå: ett räkneexempel som det ovan säger en del om vilka som allra lättast kan bidra till att konsumtionen minskar – rejält. Om vi någon gång ska börja anpassa matsäcken efter vad jorden tål, är det inget tal om vilka som först måste dra åt svångremmen.

Vem i hela världen kan man lita på?

Publicerat oktober 1, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö

Tags:

publicerad på effektmagasin.se

Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.

De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:

En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.

Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.

Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.

Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.

När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.

Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.

Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.

Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.

De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.

Klasskamp för kolet

Publicerat september 26, 2012 av fogelqvist
Kategorier: Miljö, Politik

Tags:

publicerad på effektmagasin.se

För en månad sedan utspelade sig ett drama i en kolgruva på Sardinien. 100 arbetare ockuperade gruvan, barrikaderade sig och hotade att spränga den om regeringen inte gick med på deras krav. På en direktsänd presskonferens skar deras talesperson upp sin ena handled för att visa sin beslutsamhet. Efter en vecka avbröts ockupationen. Arbetarna hotar med att vidta nya drastiska åtgärder om regeringen inte viker sig.

Vilka är då deras krav? Jo, att regeringen ska garantera fortsatt drift i denna Italiens enda kolgruva, vilken dragits med lönsamhetsproblem i många år. Arbetslösheten på Sardinien är 15 procent. De 500 som arbetar i gruvan kommer att få svårt att hitta nya jobb. Arbetarna vill att staten och EU ska investera i ett nytt kolkraftverk i anslutning till gruvan. Kraftverket ska tillämpa CCS-teknologi som avskiljer koldioxiden vilken sedan ska förvaras under jord. Regeringen har nu lovat att studera möjligheterna till fortsatt kolbrytning.

Jag har sällan läst om en strid som så koncentrerat beskriver vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Å ena sidan: Sardinien är ett extremt klassamhälle, hårt drabbat av nyliberal politik och europeisk kris. Medan sydvästra delen av ön, där den aktuella gruvan ligger, präglas av industriruiner, nedlagda gruvor och en medelinkomst på 10 000 kronor i månaden, låter eliten bygga lyxpalats längs östkusten. Där har rentav Silvio Berlusconi ett av sina residens. Om den sista kolgruvan läggs ner handlar det om ytterligare en katastrof för arbetarklassen, medan de rika fortsätter att leva sina liv som om ingenting hänt. Det hör till saken att gruvan har ockuperats flera gånger förut, i protest mot inte bara nedläggningsplaner, utan också mot arbetsvillkor som hämtade från för hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om klasskamp i sin renaste form.

Å andra sidan: Världen är i ett nödläge. Klimatförändringarna är redan här – i form av ett smältande Arktis, långa torkperioder, mer frekvent extremväder, skogsbränder och tinande permafrost. Även om vi avbröt all fossilförbränning redan idag, skulle temperaturen fortsätta att stiga några tiondelar till. De mest optimistiska målsättningarna nu handlar om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med dagens 0,8 grader i förhållande till förindustriell nivå. Om vi ska ha skuggan av en chans att klara detta måste vi lämna stora delar av den återstående oljan, gasen och kolet kvar under jord.

Och då vore det trots allt bra om Italiens sista kolgruva stängs ner.

Den föreslagna CCS-tekniken är ännu inte prövad i stor skala. Den lär inte komma i kommersiell drift förrän på 2030-talet. Och om den överhuvudtaget blir verklighet så kommer den att kosta stora pengar. Kolindustrin – och kolgruvefack runt om i världen – använder idag CCS-tekniken som ett alibi för business as usual. Men samtidigt avvecklas existerande CCS-projekt av lönsamhetsskäl. Dessutom går matematiken helt enkelt inte ihop. Även om vi skulle svälja de mest rosenröda CCS-prognoserna, har vi inte råd att vänta. Kolkraften expanderar år för år. Med 20 år till av den utvecklingen kommer vi att ha hunnit släppa ut för mycket koldioxid för att klara ens de mest urvattnade klimatmålen. Då kommer vi att vara på väg mot minst två graders uppvärmning, troligen mer.

Jag skulle emellertid känna mig en aning obekväm om jag ställde mig och predikade sådana saker framför gruvarbetarna på Sardinien. De hade, i bästa fall, frågat vilka alternativen är. Och vad hade jag egentligen svarat då?

Den här historien kan berättas från många fler ställen i världen. Den utspelar sig i fler gruvor än den på Sardinien. Den förtäljs i bilfabriker i USA och Sverige, bland skogsarbetare i Amazonas, på flygplatser och valfångstfartyg, på oljefält och palmoljeplantager.

Det finns kort sagt en hel del jobb och arbetsplatser som måste försvinna. Det finns miljoner och åter miljoner människor som måste börja arbeta med något annat om vi ska undvika klimatkatastrof. Så länge alternativet är fattigdom och arbetslöshet kan vi dock vara säkra på följande; folk kommer att bita sig fast vid sina jobb, arbetsplatser kommer att ockuperas, oheliga allianser kommer att uppstå mellan ägare och fackföreningar med syftet att rädda både vinster och jobb. I det korta perspektivet tjänar alla på business as usual.

Alternativet för kolgruvearbetarna på Sardinien, och för många fler, måste helt enkelt vara något annat än soppköken och socialbidragen. Den som vill göra politik av klimatfrågan måste hitta möjliga lösningar. Själv har jag inga program att presentera, men en sak är jag övertygad om: så länge mångmiljonärerna lever tryggt i sina lyxvillor längs den sardinska kusten, och bara blir rikare och rikare, är det svårt att kräva ”omställning” i gruvsamhällena.

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.