Rekordlite is i Arktis

publicerad på effektmagasin.se

Den senaste veckan har alla vetat att rekordet snart skulle slås. Idag blev det officiellt. Sedan mätningarna inleddes på 1970-talet har det aldrig funnits så lite is i Arktis som nu.

Beskedet från USA-myndigheten NSIDC är egentligen bara ett i raden. Andra myndigheter och forskningsinstitut har redan tidigare i veckan konstaterat faktum. Men NSIDC:s mätningar brukar tillmätas störst tyngd.

Det minst sagt obehagliga är att rekordet slås redan. Om tidigare mönster följs, fortsätter avsmältningen åtminstone två-tre veckor till. Under vintern kommer naturligtvis stora delar av arktiska oceanen att frysa till igen. Men för varje gång det slås nya rekord, blir det mindre tjock flerårig is kvar. Som vi berättat om tidigare minskar isvolymen betydligt snabbare än isytan.

De forskare som följer utvecklingen i Arktis är snudd på bestörta. Inga modeller har förutspått de senaste årens massaker på sommarisen. Däremot vet man att öppet hav istället för istäcken får konsekvenser för allt ifrån fortsatt uppvärmning och tinande permafrost till havsströmmar och vindförhållanden. Vi kommer knappast att veta hur stora effekterna blir, förrän de kommer och hälsar på.

Det finns en vanlig liknelse, för att beskriva Arktis roll i klimatet.   Förr i tiden hade man kanariefåglar i gruvorna för att få förvarningar om giftiga gaser. När fåglarna tystnade förstod man att det var fara å färde. På motsvarande sätt kan det som händer i arktiska oceanen varsla om hur allvarliga klimatför’ändringarna egentligen är.

Och i  Arktis hörs inte längre kanariefågeln.

Försvinnande is

publicerad på effektmagasin.se

 

Det kommer oroväckande rapporter från Arktis. I några av världens mest otillgängliga trakter pågår ett drama som det är viktigt att följa. Sagornas isrike kan vara dömt till undergång. Och det, mina vänner, är dåliga nyheter.

Ja, tanken svindlar faktiskt.

När jag var liten läste jag gärna om upptäcksfärder. Det har många av oss gjort – vår nyfikenhet på världen visste inga gränser. Jag tror att det var i en serietidning jag först läste om Robert Peary. 1909 blev han den första människan att nå Nordpolen. Troligen. Det har rått kontroverser om saken ända sedan dess.

I vilket fall: jag blev inte så lockad av att resa i hans fotspår. Afrika och Asien verkade mer spännande. Och varmare.

Det är egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat bli intresserad av Arktis igen. Den här gången är det tyvärr inte upptäckarlusten som driver mig (även om jag nog tänker ge mig av dit någon gång). Orsaken är en helt annan. Det kan vara i Arktis som vår framtid avgörs, och det i skrivande stund.

Det är känt att istäcket över Artis har minskat drastiskt sedan 1970-talet. Den största minskningen har skett sommartid. Avsmältningen brukar pågå en bit in i september. 2007 slogs ett rekord som gav eko. Isutbredningen i september var då 40 procent mindre än snittet sedan 1979. Forskarna började revidera tidigare prognoser, vilka hade pekat på att Arktis kunde bli isfritt sommartid mot slutet av det här seklet, om den globala uppvärmningen fortskred. Nu blev man rädda för att avsmältningen kunde gå snabbare, och att ett isfritt Arktis skulle bli verklighet på den här sidan 2050.

Konsekvenserna av att sommarisen försvinner är svåröverskådliga. Men vi vet att Nordpolen kommer att bli ännu varmare. Isen reflekterar inkommande värmestrålning, mörkt hav gör det inte. Det är som att byta från en vit till en svart t-tröja när det är solsken. Detta leder till en eskalerande uppvärmning av Arktis – där redan nu temperaturstegringarna varit högre än i övriga världen. Varmare hav runt Grönland kommer att påskynda glaciärernas avsmältning, vilket leder till snabbare havsnivåhöjningar globalt. Varmare vatten längs de sibiriska kusterna hotar att frigöra stora mängder av den potenta växthusgasen metan från såväl havsbotten som permafrost. Slutligen riskerar ytterligare klimatförändringar i Arktis att allvarligt rubba nordliga vädersystem. Jetströmmen, vilken fungerar som en slags barriär mellan arktiska och nordliga luftlager riskerar att försvagas. För till exempel svensk del kan det resultera i ömsom ovanligt varma vintrar, ömsom väldigt kalla.

Det är allt detta som gör att man talar försvinnandet av sommarisen i Arktis som en möjlig ”tipping point” – alltså som en händelse vilken orsakar klimatförändringar vi inte längre kan påverka. Det behöver inte innebära att allt är kört, men väl att utmaningarna blir större, betydligt större.

Den senaste veckans rapporter har varit dramatiska. Det började med att utmärkta bloggen Arctic Sea Ice kunde berätta att en sällsynt sommarcyklon bildats över Arktis. Det befarades att stormen kunde förstärka årets avsmältning, bl a genom att vindarna bryter sönder svaga istäcken och att varmare vatten väller upp från under det tunna lagret av kallt vatten under isen. Innan stormen hade kurvan över isutbredningen ganska exakt följt rekordåret 2007. Detta var i sig oroväckande, eftersom årets väderförhållanden egentligen inte borde gynna avsmältningen. Den troligaste förklaringen är att isen är tunnare i år än den var 2007. Den senaste veckan har emellertid alla kurvorna fallit brant. Vi vet ännu inte om det gamla rekordet slås, men det ser mycket illa ut.

Bara några dagar efter att den arktiska stormen slog till kom rapporter från teamet bakom Europeiska rymdbyråns satellit CryoSat 2, som sköts upp 2010 i syfte att bättre uppskatta hur tjock den arktiska isen egentligen är – och hur snabbt volymen egentligen minskar. Den sammanlagda ismassan är ju egentligen ett bättre mått på avsmältningen är isytan. Årets resultat har redan sänt chockvågor genom forskarsamhället. Bara det senaste året har volymen minskat med 900 kubikkilometer. Det är 50 procent mer än tidigare prognoser. Den totala isvolymen beräknas den här sommaren till 7000 kubikkilometer – vilket är närmare en halvering jämfört med 2004 (då uppskattningarna i och för sig var mer osäkra).

Ni som redan har börjat räkna har rätt. Om minskningen fortsätter i denna takt kan Arktis bli isfritt under sensommaren redan någon gång i slutet av detta decennium. Detta är ingenting vi kan ta för givet, det kan finnas naturliga variationer med i bilden, men redan risken borde få larmsignalerna att ljuda högt.

Det är allvar nu.

FÖR ÖVRIGT: Men det är klart att man alltid kan se annorlunda på saken. Det gjorde Svenska Dagbladets ledarsida i veckan. Där meddelades:
Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Tur det.

Efter Rio

publicerad på effektmagasin.se

Köpenhamn 2009. Durban 2011. Rio 2012. Nederlagens lista börjar ta form. I framtidens skolböcker kommer årtalen att tecknas i svart.

FN:s toppmöte i Rio skiljde dock ut sig, och det på två sätt. Dels var förväntningarna lägre än tidigare. Dels slogs ett slags all-time-high i meningslöshet. Slutdeklarationen rensades på allt som måhända kunde ha varit kontroversiellt för någon av supermakterna. Kvar blev ändlösa rader om att världsledarna förstår att läget inte är så bra. Det görs inga konkreta åtaganden. Däremot får läsaren gång på gång sig inpräntat att den ”hållbara utvecklingen” ska åstadkommas med ”uthållig och inkluderande tillväxt”. Nej, jag ironiserar inte. Gamle pastor Jansson kunde ha hållit i pennan.

De stora miljöorganisationerna har reagerat med bestörtning. Greenpeace talar om ett misslyckande av episka proportioner. Vanligtvis försiktiga Världsnaturfonden sörjer ett förlorat tillfälle. Jag har faktiskt bara hört applåder från ett enda håll; nämligen från de klimatförnekande foliehattarna på Climate Scam. För en gångs skull har de förstått något.

Frågan är hur länge vi ska fortsätta så här. Det kommer ju inte att saknas tillfällen. Nästa FN- toppmöte om klimatet hålls i Doha i november. Ska vi hoppas att makthavarna då äntligen börjar se verkligheten i vitögat? Och om även det mötet slutar i floskler och stillestånd? Ska vi dåistället börja mobilisera inför toppmötena 2013?

Den kände klimatdebattören George Monbiot tycker att det är dags att sluta tro på illusioner. I en ömsom svavelosande, ömsom sorgsen krönika i Guardian gör han ett slags bokslut över de senaste årens klimatkamp. Det låter bl a så här:

Regeringarna koncentrerar sig inte på att skydda Jorden från förstörelse, utan på att försvara det maskineri som förstör den. Närhelst konsumtionskapitalismen snärjer in sig i sina egna motsättningar, försöker regeringarna att reparera maskineriet – trots att det slukar förutsättningarna för våra liv – så att det kan rusa på snabbare än någonsin förut.

Men skulden är inte bara regeringarnas eller den ekonomiska elitens, menar Monbiot. Alla vi som deltar i det tidiga 2000-talets stora konsumtionsfest deltar i spelet:

Vi har använt våra stora friheter, som våra förfäder kämpat så hårt för att ge oss, inte till att agitera för rättvisa, kräva omfördelning eller försvara våra gemensamma intressen, utan för att skaffa oss dopaminkickar genom att köpa produkter vi inte behöver.

Det är dags att ge upp hoppet om de internationella klimatförhandlingarna, anser George Monbiot. Han tycker att det känns nästan som en befrielse, samtidigt som det är smärtsamt. Det är med största sannolikhet för sent att undvika två graders global uppvärmning. Vi vet att konsekvenserna blir synnerligen allvarliga.

Vad är då att göra? George Monbiot ger inga konkreta förslag, utom att slå ett slag för en egen hjärtefråga – återskapandet av områden med vildmark, där hotade arter och ekosystem kan överleva. Men han förespråkar även fortsatt politisk kamp, hur dåliga oddsen än är. Det kanske går att mildra och försena de hotande ekologiska sammanbrotten. Och kanske, kanske är dagens rovgiriga ekonomiska system inte lika stabilt som det verkar. Så länge det skymtar minsta lilla strimma av hopp vid horisonten, går det inte att ge upp.

Det märks att det är en dyster George Monbiot som har hållit i pennan. Ändå är det svårt att inte skriva under på det mesta han skriver. Jag önskar visserligen att han hade gjort några distinktioner i sin beskrivning av dagens konsumistiska dans vid avgrundens rand. Det är skillnad på undersköterskans och börsmäklarens ekologiska fotavtryck. Men ändå har han en poäng även här. I västvärlden är de allra flesta av oss i någon mån delaktiga i förödelsen av Jorden och utplundringen av Syd.

Jag tror framförallt att han har rätt i det han skriver om de internationella klimatförhandlingarna.  Ingenting lär hända på toppmötena förrän klimatkampen får sina Tahir- och Syntagmatorg, förrän tillväxtkapitalismen utmanas på allvar. Och den visionen känns ärligt talat inte särskilt näraliggande.

Om den någonsin ska bli till allvar, tror jag inte att det blir i Stockholm, eller i London, eller i New York. Men frågan är vad som sker i Vietnam när Mekongdeltat blir för salt, eller i Bangladesh när kustområdena översvämmas, eller i Peru när vattnet från glaciärerna sinar? Det brukar trots allt vara de som har minst att förlora på förändring, och mest att riskera på business at usual, som ibland lyckas skära upp revor i den väv som kallas för sakernas naturliga tillstånd.

Rio lockar inte de mäktiga

publicerad på effektmagasin.se

Det hålls två internationella toppmöten i veckan som kommer. Först är det G 20-mötet i Mexiko. Sedan väntar den stora FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro – kallad Rio +20, eftersom det är 20 år sedan FN:s stora miljökonferens i samma stad 1992.

Gissa vilket av mötena som världens mäktigaste ledare prioriterar?

Svaret borde egentligen vara enkelt. Inför Riokonferensen har det publicerats en rad rapporter om tillståndet för biosfären. Mest omtalad är en studie som presenterades i Nature. Ett 20-tal forskare från världen över varnar för kollapser av en rad ekosystem det kommande seklet om vi inte snart slår in på en annan väg. Det handlar inte bara om att klimatförändringarna riskerar att bli oåterkalleliga, utan även om förluster av jordbruksmark, fiskbestånd och rent vatten.

Det saknas heller inte nya oroväckande rön från klimatforskningen. I norra Sibirien förvandlas tundra till skog snabbare än beräknat, vilket påverkar albedon – alltså jordens förmåga att reflektera bort solenergi. Mörk skog reflekterar kort sagt mindre än öppen mark. Andra forskare varnar för att man hittills underskattat konsekvenserna av kommande havsnivåhöjningar. Och i USA väntas skogsbränderna bli fler och mer omfattande.

Vi har just genomlevt den näst varmaste majmånaden globalt sedan mätningarna inleddes 1880 (förra rekordet uppmättes 2010). Och i Arktis sker just nu en ovanligt snabb isavsmältning – ingen kan förutspå vad som sker resten av sommaren, men risken finns att vi går mot ett nytt isminimum senare detta år.

Till råga på allt: Nya uppgifter tyder på att den kinesiska statistiken underskattar landets koldioxidutsläpp med kanske 20 procent. Världens utsläpp 2011 var redan med dagens beräkningar rekordhöga (trots 20 år av klimatförhandlingar). De kan i själva verket ha varit ännu högre.

Alarmklockorna dånar alltså ljudligare än någonsin.

Men de tycks inte höras överallt. Flera ledare kommer att saknas i Rio. Barack Obama åker inte. Ej heller Storbritanniens David Cameron, Kanadas Stephen Harper eller Tysklands Angela Merkel. De kanske inte missar så mycket. Ingen väntar sig några revolutionerande beslut i Rio. Förhandlingarna inför mötet har stått och stampat. Den rika världens ovilja att betala för investeringar i Syd är ett avgörande hinder, liksom stormaktsspelet mellan Kina och USA. Som bäst lär vi få oss presenterad en deklaration med rader av vackra ord. Sedan åker Vladimir Putin, Hu Jin Tao och de andra som trots allt deltar hem igen. Sedan vidtar business as usual.

Däremot kommer Obama & Co förstås att vara med och diskutera eurokris och frihandel på G 20-mötet i Mexiko. Deras eventuella frånvaro skulle ha emottagits med bestörtning och krigsrubriker. Tydligare kan knappast motsättningen mellan det globala ekonomiska systemet och världens ekologiska gränser illustreras. Det anses fortfarande viktigare att få fart på tillväxten än att försöka hejda förödelsen av jordens ekosystem.

Valspråket är, som alltid: Efter oss – syndafloden.

Missat tvågradersmål?

publicerad på effektmagasin.se

Uttalandet borde naturligtvis ha toppat varje förstasida och inlett varje nyhetssändning. Förre chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, sade idag till Ekot att det är för sent att klara tvågradersmålet. Forskningen visar att utsläppen måste börja vända neråt senast 2015, och den möjligheten ger inte de Boer mycket för.

– Två grader är utom räckhåll nu, vi ser inte politiker som agerar och klimatförhandlingarna är i princip uppskjutna till 2015. Därför tror jag tyvärr att vi kommer att missa vårt mål.

Det är ett besked om att en annorlunda värld väntar. En global uppvärmning på två-tre grader kan enligt  tillgänglig forskning innebära bl a följande:

Förändrade monsunförhållanden orsakar mer översvämningar i Sydkina och mer torka i Nordkina, vilket kommer att innebära svåra påfrestningar för jordbruket i världens folkrikaste land.

Extrema värmeböljor som den vilken drabbade Europa 2003 och orsakade 20 000-30 000 människors död blir något vi får vara med om vart och vartannat år. Det sydeuropeiska klimatet kommer att mer och mer påminna om det nordafrikanska.

Botswana och flera andra länder i södra Afrika riskerar att slås ut på grund av ihållande torka.

På grund av minskade regnmängder och tilltagande skogsbränder kan de väldiga regnskogarna i Amazonas gå in i en dödsspiral.

Arktis blir så småningom isfritt på somrarna. Grönlandsisen är troligen dömd (även om det kommer att ta många hundra år innan den helt försvinner) och Antarktis väldiga inlandsisar lär börja krympa.

Vi skulle kunna fortsätta. Vi skulle kunna lista katastrof efter katastrof, diskutera blekta korallrev och försurade hav och tinande permafrost, men vi skulle ändå bara landa i samma slutsats. Det är en hård värld som Yvo de Boer förutspår.

Det här är bakgrunden till att allt fler klimatforskare menar att det rimliga målet egentligen borde ligga på max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå (vi har redan åstadkommit en 0,7-0,8 grader varmare värld). De befarar en rad så kallade tipping points om vi närmar oss två grader. När Arktisisen minskar i omfång försvinner stora områden som hittills reflekterat bort solljus. När permafrosten tinar frigörs stora mängder metan och koldioxid. Och ingen vet riktigt hur länge till världshaven bevarar sin förmåga att ta upp hälften av den koldioxid vi släpper ut. Risken för skenande klimatförändringar blir överhängande.

Jag gissar dock att Yvo de Boer inte bryr sig om att sätta odds på att vi klarar 1,5-gradersmålet.

Klimatförhandlingarna i FN:s regi har nu pågått sedan 1992. Facit: halten koldioxid i atmosfären har ökat från 356 ppm till 392 ppm. De globala utsläppen markerade förra året ett kraftfullt all-time-high. När de Boer säger att vi inte ser politiker som agerar är det förstås en dramatisk underdrift. Det vi ser, är en samling världsledare som förråder sina barn och barnbarn. Det vi tyvärr har att göra med, är ett ekonomiskt och politiskt världssystem som tycks ha dömt sig självt till att köra ut över stupet.

Om några ska bromsa, lär det få bli alla vi andra.

Börsnoterad klimatkatastrof

publicerad på effektmagasin.se

Klimatkatastrofen är inte bara nära förestående. Den är dessutom börsnoterad.

Det konstaterar brittiska organisationen Carbon Tracker Initiative i rapporten Unburnable Carbon, som kom förra året men som inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige. Här tas det ett nytt grepp på frågan om hur vi ska undvika att den globala uppvärmningen skenar iväg. Man har räknat på hur pass stora bevisade reserver av olja, kol och gas som världens börsnoterade företag  redovisar. Summan blir alldeles för stor för att vi ska slippa mardrömmar.

Utgångspunkten är beräkningar som forskarna Malte Meinshausen m fl publicerade i Nature 2009. De ville veta hur stor vår ”koldioxidbudget” är, om vi ska undvika att den globala uppvärmningen passerar 2 grader. De kom fram till att budgeten för 2000-2050 är 886 miljarder ton(Gt) koldioxid om risken för att spräcka tvågradersmålet inte ska bli större än 20 procent.

Det kan låta som mycket, men redan under 2000-talets första decennium har vi släppt ut 282 Gt koldioxid. Ytterligare utsläpp om 29 Gt har orsakats av skogsavverkning, lantbruk m m. Vi har alltså kvar 565 Gt i budgeten. Med nuvarande utsläppstakt har vi kanske intecknat oss för två grader redan någon gång mot slutet av 2020-talet.

Det är omtvistat hur stora reserver av fossila bränslen som vi verkligen kan utvinna. Det torde emellertid stå helt klart att vi har tillräckligt för att med råge spräcka det redan farliga tvågradersmålet. Meinshausen m fl analyserar statistik från BP och World Energy Council och kommer fram till att reserverna räcker till utsläpp av 2 800 Gt koldioxid – alltså fem (!) gånger mer än vad vi har råd att släppa ut om vi ska ha en rimlig möjlighet att undvika klimatkatastrof

Även om den siffran skulle visa sig överdriven, är Carbon Tracker Initiatives analys en väckarklocka. De har studerat de hundra största börsnoterade kolföretagen samt de hundra största börsnoterade olje- och gasbolagen. Här talar vi alltså om fossila tillgångar som redan prissatts av marknaden, och inte om de massiva men ibland osäkra tillgångar som är statligt ägda. Nå, hur stora ekonomiskt utvinningsbara reserver äger de här företagen i dagsläget? Svaret: tillräckligt för att orsaka utsläpp av 745 Gt koldioxid.  Alltså mer än nog för att ta oss förbi tvågradersmålet.

Carbon Tracker Initiatives slutsats är att det existerar en finansiell koldioxidbubbla. De stora fossila företagen kommer inte att kunna realisera sina tillgångar, utan att vi förstör civilisationen. Därför bör de investerare som sitter på stora innehav i kol- och oljebolag dra öronen åt sig. När det internationella samfundet börjar ta itu med utsläppen, kan de fossila reserverna plötsligt visa sig vara värdelösa.

Den slutsatsen kan just nu te sig rätt så blåögd. Ändå bär den inom sig en nödvändighet. Det mesta av kol- olje- och gasreserverna måste stanna under jord. Det finns inget annat alternativ.

Läs även: Rikard Warlenius har i två läsvärda blogginlägg diskuterat om de fossila reserverna räcker för att orsaka skenande klimatförändringar. Det korta svaret: Ja. Det längre svaret läser du här och här.

Riksrevisionen sågar regeringens klimatpolitik

publicerad på effektmagasin.se

Det har väl hänt, någon gång, att vi undrat lite över hur regeringens alla vägsatsningar går ihop med klimatmålen. Vi har inte riktigt förstått. Vad är det i ekvationen som vi har missat?

Det lär inte finnas någon annan regering i världen som talar med lika stora ord om den egna klimatpolitiken (även om det ska erkännas att jag inte vet hur det står till med Nordkorea i just det avseendet). Utsläppen ska minska rekordsnabbt. Bilflottan ska vara fossilfri till år 2030. Vi har redan uppfunnit den ”hållbara tillväxten”. Och samtidigt: ständigt nya motorvägar, Förbifart Stockholm och en infrastrukturplan som förutsätter ökad biltrafik.

Nu visar det sig att Riksrevisionen (RR) inte heller har förstått.

RR:s färska rapport Infrastrukturplanering – på väg mot klimatmålen? utgör en närmast förödande kritik av regeringens (brist på) klimatpolitik.

Rapporten granskar regeringens senaste infrastrukturplan, som gäller för åren 2011-2020. Denna plan beslutades i mars 2010 och handlar om inte så lite pengar. Den lägger fast hur 417 miljarder statliga kronor ska användas för drift och underhåll samt nyinvesteringar i främst väg och järnväg. Sammantaget kommer en något större del av pengarna att gå till satsningar på vägtrafiken.

RR har analyserat beslutsgång och klimatkonsekvenser. Man sammanfattar:

Riksrevisionen konstaterar att lönsamheten för många objekt bygger på antaganden om trafikvolymer och trafikökningar som med nu tillgänglig kunskap sannolikt är svåra att förena med klimatmålen. Eftersom regeringen inte har tydliggjort sambandet mellan lönsamhet, trafikökningar och ökade koldioxidutsläpp blir rapporteringen till riksdagen inte transparent, konsistent, eller rättvisande utifrån klimatmålen.

Vilket på gammeldags bondsvenska kan sammanfattas ungefär så här: Det regeringen säger är snömos.

Rapporten bör verkligen läsas av alla som har det minsta intresse för transport- och klimatpolitik. Man häpnar faktiskt, gång på gång. Det är ibland som om man befann sig i en bananrepublik. Riksrevisionen konstaterar till exempel att:

Dåvarande Väg- och Banverken (numera sammanslagna till Trafikverket), skulle visserligen i sin åtgärdsplanering, som föregick beslutet, utarbeta underlag till hur fördelningen mellan järnväg och väg borde se ut. Men då var redan 85 procent av pengarna låsta i tidigare beslut. Och regeringen hade givit direktiv om att resten skulle fördelas fifty-fifty.

När de båda trafikverken utarbetade konsekvensanalyser för hur trafikmålen skulle påverka växthusgasutsläppen, utgick de från att kraftfulla ekonomiska styrmedel skulle införas. När sådana inte kom till, fanns det inte tid att göra nya analyser. Därmed underskattades trafiktillväxten på väg, och överskattades densamma på järnväg. Riksdagen fick följaktligen inte ett korrekt underlag för diskussion.

Ingen hänsyn har tagits till hur vare sig väginvesteringar eller höjda banavgifter för järnvägen påverkar godstransporternas utveckling.

Intressantast är kanske RR:s granskning av möjligheterna till att bilarna ska drivas fossilfritt i framtiden. Detta är till sist ändå kärnan i det trolleri regeringen försöker sig på. Om vi snabbt kan få bort bensinen, spelar det kanske inte någon roll om trafiken ökar?

Riksrevisionen har gått igenom ett digert underlag. Man har läst analyser från bl a Trafikverket, Naturvårdsverket, EU-kommissionen och IAEA. Och man har beställt en särskild forskningsöversikt , som utförts av Jonas Åkerman på avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH.

Ingen av analyserna drar åt det teknikpessimistiska hållet, långt därifrån. De får ändå Riksrevisionen att dra bl a dessa slutsatser:

Medan regeringen tror att laddhybrider och elbilar ska stå för 45 procent av nyförsäljningen år 2020, torde den verkliga andelen ligga på 5-10 procent. Det finns potential för biobränslen, men på längre sikt kommer marknaden att bli begränsad på grund av att marken inte räcker till. Mycket talar även för att bioenergin kommer att användas i andra sektorer än transporterna. Regeringen har dessutom inte gjort några livscykelanalyser av nya bilars klimatpåverkan, och därmed inte räknat in de växthusgasutsläpp som själva bilproduktionen orsakar.

Riksrevisionens slutsats? Jo:

Det är osäkert om investeringarna bidrar till att klimatmålen uppnås eftersom de koldioxidutsläpp som följer av infrastrukturplanen har underskattats.

Vilket torde vara ett sådant understatement som bara ämbetsmän kan tillåta sig.

Förlorat hopp

publicerad på effektmagasin.se

Det känns som längesedan nu. Jag brukar inte missa valvakorna då det väljs president i USA, och jag kommer aldrig att glömma just detta ögonblick. Tidigt på morgonen svensk tid den 5 november 2008 höll Obama sitt segertal i en park i hemstaden Chicago. Kameran zoomade in gamle medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Tårarna rann ner för hans kinder. Det var en magisk stund. Vi var många världen över som tillät oss en stund av hopp just då. Även flera av oss som läst vår läxa om finanskapitalets makt och USA:s globala intressen tänkte att kanske, kanske kan någonting hända nu. Jag gjorde det.

En av de saker som fick oss att hoppas var att Obama signalerat kursändring i klimatpolitiken. Nu skulle det bli stopp för USA:s ständiga sabotage av försöken att hejda den globala uppvärmningen. Fossilindustrin skulle inte längre få sätta agendan. I ett tal lovade Obama till och med, att hans tillträde skulle markera tidpunkten då havsnivåhöjningarna började sakta ner.

Knappt fyra år senare, i ett tal i Oklahoma i veckan, sammanfattade Obama själv hur det gick med den nya politiken. Låt oss lyssna:

Now, under my administration, America is producing more oil today than at any time in the last eight years. (Applause.) That’s important to know. Over the last three years, I’ve directed my administration to open up millions of acres for gas and oil exploration across 23 different states. We’re opening up more than 75 percent of our potential oil resources offshore. We’ve quadrupled the number of operating rigs to a record high. We’ve added enough new oil and gas pipeline to encircle the Earth and then some. So we are drilling all over the place — right now….

USA producerar alltså mer olja och gas än någonsin, och Obama tar åt sig äran.
Talet ska förstås sättas i ett sammanhang. Oljeprishöjningar har lett till ovanligt dyr bensin, och de republikanska presidentkandidaterna skyller på Obama. De angriper administrationens tillfälliga stopp för bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, och hävdar att det görs för lite för att USA ska bli oberoende av utländsk olja. De populistiska påhoppen är legio när Mitt Romney och Rick Santorum vädrar blod.

För populism är just vad det är. Oljepriset sätts på världsmarknaden. Det är ökad efterfrågan i växande ekonomier som gör bensinen dyrare i USA. Och vad gäller Keystone XL, som ska transportera olja från Kanadas smutsiga oljesandsfält, så mer eller mindre lovar Obama att godkänna projektet, så småningom. Stoppet för översyn har motiverats med lokal oro i Nebraska över den föreslagna sträckningen genom områden med stora färskvattenreservoarer. Det mesta tyder på att pipelinen kommer att byggas, men kanske längs en delvis annorlunda väg. Obama sade i Oklahoma:

But the fact is that my administration has approved dozens of new oil and gas pipelines over the last three years -– including one from Canada. And as long as I’m President, we’re going to keep on encouraging oil development and infrastructure and we’re going to do it in a way that protects the health and safety of the American people. We don’t have to choose between one or the other, we can do both.

Sedan Obama tidigt misslyckades med att lotsa ett försiktigt förslag om utsläppsrätter genom senaten, har det blivit påfallande tyst om klimatfrågor i presidentens tal. Istället har Obama vid olika tillfällen sagt att hans energipolitik kan sammanfattas i uttrycket “mer av allt”: mer vindkraft, mer solenergi, mer kärnkraft, mer fossila bränslen. Politiken är slående lik den kinesiska, och är väl naturlig för en desperat stormakt som tänker slåss med näbbar och klor för att behålla sin globala ställning. När Obama håller sitt segertal i höst tror jag inte att tårarna kommer att rinna ner för särskilt många kinder.

Varmare Arktis bakom extrema vintrar?

publicerad på effektmagasin.se

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

Hotat hav

publicerad på effektmagasin.se

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.