Klasskamp för kolet

publicerad på effektmagasin.se

För en månad sedan utspelade sig ett drama i en kolgruva på Sardinien. 100 arbetare ockuperade gruvan, barrikaderade sig och hotade att spränga den om regeringen inte gick med på deras krav. På en direktsänd presskonferens skar deras talesperson upp sin ena handled för att visa sin beslutsamhet. Efter en vecka avbröts ockupationen. Arbetarna hotar med att vidta nya drastiska åtgärder om regeringen inte viker sig.

Vilka är då deras krav? Jo, att regeringen ska garantera fortsatt drift i denna Italiens enda kolgruva, vilken dragits med lönsamhetsproblem i många år. Arbetslösheten på Sardinien är 15 procent. De 500 som arbetar i gruvan kommer att få svårt att hitta nya jobb. Arbetarna vill att staten och EU ska investera i ett nytt kolkraftverk i anslutning till gruvan. Kraftverket ska tillämpa CCS-teknologi som avskiljer koldioxiden vilken sedan ska förvaras under jord. Regeringen har nu lovat att studera möjligheterna till fortsatt kolbrytning.

Jag har sällan läst om en strid som så koncentrerat beskriver vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Å ena sidan: Sardinien är ett extremt klassamhälle, hårt drabbat av nyliberal politik och europeisk kris. Medan sydvästra delen av ön, där den aktuella gruvan ligger, präglas av industriruiner, nedlagda gruvor och en medelinkomst på 10 000 kronor i månaden, låter eliten bygga lyxpalats längs östkusten. Där har rentav Silvio Berlusconi ett av sina residens. Om den sista kolgruvan läggs ner handlar det om ytterligare en katastrof för arbetarklassen, medan de rika fortsätter att leva sina liv som om ingenting hänt. Det hör till saken att gruvan har ockuperats flera gånger förut, i protest mot inte bara nedläggningsplaner, utan också mot arbetsvillkor som hämtade från för hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om klasskamp i sin renaste form.

Å andra sidan: Världen är i ett nödläge. Klimatförändringarna är redan här – i form av ett smältande Arktis, långa torkperioder, mer frekvent extremväder, skogsbränder och tinande permafrost. Även om vi avbröt all fossilförbränning redan idag, skulle temperaturen fortsätta att stiga några tiondelar till. De mest optimistiska målsättningarna nu handlar om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med dagens 0,8 grader i förhållande till förindustriell nivå. Om vi ska ha skuggan av en chans att klara detta måste vi lämna stora delar av den återstående oljan, gasen och kolet kvar under jord.

Och då vore det trots allt bra om Italiens sista kolgruva stängs ner.

Den föreslagna CCS-tekniken är ännu inte prövad i stor skala. Den lär inte komma i kommersiell drift förrän på 2030-talet. Och om den överhuvudtaget blir verklighet så kommer den att kosta stora pengar. Kolindustrin – och kolgruvefack runt om i världen – använder idag CCS-tekniken som ett alibi för business as usual. Men samtidigt avvecklas existerande CCS-projekt av lönsamhetsskäl. Dessutom går matematiken helt enkelt inte ihop. Även om vi skulle svälja de mest rosenröda CCS-prognoserna, har vi inte råd att vänta. Kolkraften expanderar år för år. Med 20 år till av den utvecklingen kommer vi att ha hunnit släppa ut för mycket koldioxid för att klara ens de mest urvattnade klimatmålen. Då kommer vi att vara på väg mot minst två graders uppvärmning, troligen mer.

Jag skulle emellertid känna mig en aning obekväm om jag ställde mig och predikade sådana saker framför gruvarbetarna på Sardinien. De hade, i bästa fall, frågat vilka alternativen är. Och vad hade jag egentligen svarat då?

Den här historien kan berättas från många fler ställen i världen. Den utspelar sig i fler gruvor än den på Sardinien. Den förtäljs i bilfabriker i USA och Sverige, bland skogsarbetare i Amazonas, på flygplatser och valfångstfartyg, på oljefält och palmoljeplantager.

Det finns kort sagt en hel del jobb och arbetsplatser som måste försvinna. Det finns miljoner och åter miljoner människor som måste börja arbeta med något annat om vi ska undvika klimatkatastrof. Så länge alternativet är fattigdom och arbetslöshet kan vi dock vara säkra på följande; folk kommer att bita sig fast vid sina jobb, arbetsplatser kommer att ockuperas, oheliga allianser kommer att uppstå mellan ägare och fackföreningar med syftet att rädda både vinster och jobb. I det korta perspektivet tjänar alla på business as usual.

Alternativet för kolgruvearbetarna på Sardinien, och för många fler, måste helt enkelt vara något annat än soppköken och socialbidragen. Den som vill göra politik av klimatfrågan måste hitta möjliga lösningar. Själv har jag inga program att presentera, men en sak är jag övertygad om: så länge mångmiljonärerna lever tryggt i sina lyxvillor längs den sardinska kusten, och bara blir rikare och rikare, är det svårt att kräva ”omställning” i gruvsamhällena.

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Miljö, Politik

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: