Miljöpartiet som det nya mittenalternativet?

Det finns ett säkert sätt att så split inom miljöpartiet och få gröna språkrör att bli upprörda och börja slingra sig. Det är att dra upp v-ordet, det förskräckliga v-ordet.  Står ni inte till vänster, i alla fall?

Nu tycks det som om nyvalda språkröret Gustav Fridolin har bestämt sig för att stämma i bäcken. I flera utspel under våren har budskapet varit förbluffande klart: miljöpartiet är liberaler och hoppas på att näringslivet kan spela en viktig roll i omställningen av Sverige. Partiet ska bli det breda mittenalternativet i svensk politik, hette det i en artikel på DN Debatt i april.

Gustav Fridolin har haft rykte om sig att tillhöra de radikalaste i partiet, och verkar vara på väg att dra på sig en viss svekdebatt. Några undrar vem som egentligen är den riktige Fridolin – det liberala språkröret eller medlemmen i tillväxtkritiska nätverket Steg 3? Frågan väntar på sitt svar.

Delvis handlar det här om något som har kännetecknat miljöpartiet ända sedan starten 1981. Ska partiet ställa sig utanför båda blocken och konsekvent driva  egen systemkritisk politik? Eller ska man ge sig in i smeten, kompromissa och satsa på att få igenom ett par av sina hjärtefrågor? Man kan läsa miljöpartiets historia som ett ständigt spel mellan dessa två tendenser. Undan för undan har den pragmatiska sidan skaffat sig överhanden.

Men frågan är om man inte kan läsa berättelsen på ett annat sätt. De olika falangerna  har nämligen en sak gemensamt. De har ända sedan början haft svårt att förhålla sig till vänstern, till socialismen, till arbetarrörelsen. De har velat vara varken vänster eller höger, varken borgare eller socialister, varken röda eller blå.

Det har funnits en del goda skäl till grön skepsis mot vänstern, en del mycket goda skäl. Ekologi är ett nytt ämne på det socialistiska schemat. De så kallade realsocialistiska ländernas rovdrift på miljön var massiv. Och socialdemokratin har av tradition byggt sin politik på fördelning av frukterna från en massiv kapitalistisk tillväxt.

Det har funnits andra inte lika bra skäl. Den gröna kritiken mot det storskaliga har inte så sällan lett till att man hoppat i den borgerliga tunnan. Miljöpartiet har  bejakat privatiseringar, drivit på för friskolor och varit med om att driva igenom undantag från Lagen om anställningsskydd för mindre företag.

Frågan har hela tiden varit hur miljöpartiets alternativ till vänstern egentligen ser ut.

Det gröna projektet sägs bestå i att bygga ett samhälle som inte begår rovdrift på människa eller miljö. Det har resulterat i krav på alltifrån avvecklad kärnkraft och höjda bensinskatter till friår och kortare arbetstid. Fram till på senare år har miljöpartiet varit det enda i riksdagen som vågat utmana dogmen om den eviga tillväxten.

När borgerliga debattörer ibland utmålat de gröna som smygsocialister har de därför haft en poäng. Kapitalismens själva kärna är ständig kapitalackumulation – för vilket tillväxt bara är ett annat ord. När miljöpartiet ifrågasatt tillväxten, har man i praktiken varit mer antikapitalistiskt än till och med vänsterpartiet.

Men detta har man inte riktigt velat kännas vid. Att börja diskutera alternativ till kapitalismen hade kunnat innebära det förbjudna – att partiet placerat in sig på den förhatliga höger-vänsterskalan. Det hade blivit svårare att som hittills ducka för besvärliga frågor om klassmotsättningar och makt över ekonomin. I ett parti som sedan starten utgjort en koalition av alltifrån antroposofer och första generationens gröna vågare till avhoppade folkpartister och besvikna kommunister, hade det rentav kunnat bli förödande. Locket hade lyfts. Ingen vet vart den diskussionen hade lett.

Men frågan har hela tiden legat och pyrt inom partiet. Hur systemkritiska är man egentligen? Vart leder tillväxtkritiken?

Det Gustav Fridolin (i alla fall en av hans inkarnationer) nu gör är att försöka desarmera den tickande bomben. Miljöpartiet är inte alls emot tillväxt, menar han. Miljöpartiet vill ha en mänsklig, grön kapitalism. Miljöpartiet är de nya liberalerna.

På sätt och viss krattades väl manegen redan under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – realpolitiker om några. Vägen till mitten anträddes för flera år sedan. Men aldrig har väl ett språkrör  varit tydligare än nu. Fridolin verkar vara ute efter att sudda bort bilden av det gamla miljöpartiet. Han vill rita om den politiska kartan. Utan alla jämförelser i övrigt, påminner det lite om vad firma Reinfeldt/Borg gjorde med moderaterna.

En del av den gröna rörelsen tycks alltså ha valt väg. Man kan förstås fråga sig om det verkligen är ytterligare ett borgerligt mittenparti det här landet behöver. Men okej, det är åtminstone ett vägval.

Det lite tråkiga är att de verkliga frågorna kvarstår. Den gröna tillväxten är av allt att döma en hägring som tonar bort så fort man skärskådar den – se t ex Tim Jacksons  Välfärd utan tillväxt(Ordfront, går att ladda ner på engelska här).  I praktiken innebär fortsatt ekonomisk tillväxt klimatkatastrofer och i längden olösliga resurskriser. Och återigen: ännu har ingen beskrivit den tulipanaros som är en kapitalism utan tillväxt.

Så vilka är då alternativen? Den frågan har miljöpartiets annars vältaliga språkrör passat på. Det är i och för sig tråkigt. Men man vet aldrig. I bästa fall innebär Gustav Fridolins utspel att diskussionen kan börja på riktigt. I så fall är det på tiden.

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: