Dolkstötslegenden

Det sprids just nu en dolkstötslegend. Den berättas på bloggar och på debattsidor och i sociala media (se t ex här, här och här). Den tycks handla om Håkan Juholt men säger nog allra mest om tillståndet för den svenska vänstern.

I korthet går historien ut på följande: Mediadrevet mot Håkan Juholt har tappat alla proportioner. Reglerna var otydliga och han har inte begått några juridiska fel. Det är partihögern som läckt uppgifterna och borgerliga media har tacksamt svalt betet. Så här hade aldrig en borgerlig politiker behandlats.

Det finns några korn av sanning i legenden. Riksdagens skriftliga regler var mycket riktigt oklara – även om man inte behöver vara jurist för att förstå andemeningen i dem. Mycket tyder på att Juholt har fiender, som gärna vill anpassa politiken till att ytterligare behaga storstädernas övre medelklass. Det är alls inte otänkbart att det idkats krypskytte i form av läckor – även om ingen debattör lagt fram några belägg för den saken.

Resten av berättelsen är minst sagt ihålig.

För det första: Den här historien handlar inte om att Håkan Juholt har fått en sambo och glömt anmäla att han i fortsättningen bara ska ha halva hyran betald. Den handlar om att Juholt 2007 flyttar in i sin sambos lägenhet, och att de från och med då får hela hyran betald. Hans sambo/särbo/kulbo blir alltså plötsligt hyresbefriad. Reflekterade han inte över att detta var…hm, VÄLDIGT förmånligt? Det här handlar kort sagt inte om några borttappade kvitton, utan om stora pengar för de allra flesta av oss.

För det andra: Den som påstår att borgerliga politiker slipper lättare undan i media har ett så kort minne att det är snudd på genant. Under förra mandatperioden tvingades tre moderata ministrar avgå efter att media granskat dem: Cecilia Stegö-Chilo, Maria Borelius och Sven Otto Littorin. Rätta mig om jag har fel, men mitt eget minne ekar av skadeglada vänsterkommentarer om hur svårt Reinfeldt verkade ha det att hitta okorrupta ministrar.

För det tredje: Bland väljarna ställs det  utan tvekan större krav på socialdemokratiska politiker. Det följer logiskt av att partiet är till för att bekämpa girighet, klyftor och överhet. Mediadrev kan vara otäcka och ibland skena iväg bortom alla rimliga gränser. Men de har alltid haft en god resonansbotten inom den så kallade rörelsen. Minns Ove Rainers skatteplanering. Minns Laila Freivalds bostadsrättsaffärer. Ingen av dem bröt mot lagen, men väl mot rörelsemoralen. De fick gå.

Vad får då alla dessa vänsterdebattörer att snärja in sig i den här skrönan om det orättvisa drevet? Jag förstår det väl inte riktigt, men det går att ana sig till ett par förklaringar.  Håkan Juholt är en skicklig retoriker. När han går upp i talarstolen låter det som om han verkligen hatade jobbskatteavdrag, vinster i vården och privatiseringar. Samtidigt vet vi ju att samme Juholt accepterar de gjorda jobbskatteavdragen, inte vill avskaffa vinster i vården och aldrig skulle kunna tänka sig att  dra in skattebidragen till friskolorna.

Den kluvenheten kan kallas för mycket. Man kan till exempel pröva uttrycket ”hyckleri”, och det tror jag att vänstern kommer att göra så småningom. Men just nu verkar det som om man nöjer sig med retoriken. Det är som om man vill drömma vackra drömmar, ett tag till. Och ve den som tar sådana sköna fantasier ifrån en.

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: