(s)-kris

Det har varit några riktigt dåliga veckor för (s). Budgetkaoset innebar att draperierna drogs isär och en hejdlös inre splittring blottades. Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons förslag om A- och B-medborgarskap fick oss att undra om danska vindar blåst in över Öresund. Och så dessutom: en partiledare som inte tycks reflektera över att sambon får bo gratis.

 Nu är det förstås Håkan Juholts bostadsaffärer som stjäl all uppmärksamhet. Men vilket är egentligen socialdemokratins stora problem? En partiledare som ertappats med fingrarna i syltburken, eller bristen på politik

 Det finns ingen anledning att släta över Håkan Juholts bidragstörst. Även om historien inte går till åtal berättar den obehagliga saker om toppolitikernas ekonomiska fartblindhet. Även om det är av ”misstag” som Juholt tillskansat sig 160 000 kronor av skattebetalarna, så är det illa i ett land där låginkomsttagare bötfälls om de slarvar med uppgifterna när de söker bostadsbidrag. Jag är rätt säker på att historien skadar partiet riktigt ordentligt. Detta är ett bra mycket värre ”slarv” än det Mona Sahlin en gång gjorde sig skyldig till. Det ligger väl snarast i paritet med Gudrun Schymans märkliga skattedribbel för en del år sedan. Så ja, om jag vore partimedlem hade jag krävt hans avgång.

 Att sedan till exempel Lundin Oils man i regeringen också borde avgå är en helt annan sak. Det ska ställas högre krav på (s)- och (v)-ledare än på borgerliga politiker. Det ligger i sakens natur. Vissa partier har bildats för att bevara orättvisor, vissa för att riva ner dem.

Och ändå tror jag inte att det är Håkan Juholts affärer som håller på att dra socialdemokratin ner i dyn. Jag är rädd för att det handlar om något mer grundläggande. Nämligen att allt fler ställer den enkla frågan: vad ska vi egentligen med socialdemokratin till? Även om partiet skulle välja den renaste av de rena till ny ledare, skulle nog den frågan kvarstå.

 När Håkan Juholt valdes fanns det vissa förhoppningar bland en del av oss till vänster om (s). Jag tillhörde själv de naiva. Det halvår som har gått sedan dess har fått oss att nyktra till. Bakom retoriken anar vi nu en stor tomhet. Den praktiska politik som tar form är till förväxling lik den som företrädarna Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin stod för. Det är en politik som undan för undan ställt sig bakom privatiseringen av den offentliga sektorn, friskolorna, skattesänkningarna för medelklassen, urholkningen av de sociala trygghetssystemen och handlingsförlamningen inför klimatkrisen. Man har velat justera reformerna här och där, sänka skatten lite mer för pensionärer, höja taket en aning i a-kassan, satsa lite mer på kollektivtrafik. Det har varit en borgerlig politik med ett något mänskligare ansikte. Men ett alternativ? Nej.

Den nu nästan bortglömda budgetdebatten för två veckor sedan berättade resten. Håkan Juholt och Tommy Waidelich var beredda att med några penndrag sudda ut partiets krav på stärkt a-kassa och bättre sjukförsäkring. Bara ett internt illvrål hejdade planerna. Den budget som till sist presenterades var likväl av ett slag som för bara tio år sedan hade betecknats som djupt borgerlig. Förslagen om RUT-avdraget blev en slags tragikomisk sammanfattning av vad som skett. De ska vara kvar, men bli mindre och bara gå till barnfamiljer och pensionärer. Det är som kolumnisten Lena Andersson skrev i DN häromdagen:

”Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv.”

Det är vad dagens (s) är i full färd med att göra. Och den saken kommer inte att förändras av Håkan Juholts eventuella fall. I bakgrunden anas den egentliga berättelsen. Det är en historia om den socialdemokratiska reformismens kris. Det var en politik som en gång förmådde tämja kapitalismen – eller nåja, slipa av dess vassaste kanter. Den sortens reformism har varit i kris sedan 1970-talet. Partiets moderna historia kan beskrivas som ett långt återtåg.

Lena Andersson kallar dagens (s) för ett ”släpankare”. Det tycker jag är en lysande bild. Vi vet ju vem som styr båten.

 

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

2 kommentarer på “(s)-kris”

  1. sven Says:

    Fram till 1990-talet var de borgeliga partierna släpankaret.Socialdemokraterna lalde fram skattefinansierade reformer som borgeliga först protesterade emot men sen kom att framstå som naturliga inslag i samhället.Nu ät det tvärtom.

  2. sven Says:

    Fanken vad jag stavar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: