Drömmar om vänsterpartiet

Det måste vara tillåtet att drömma.

 Själv drömmer jag ibland om ett brett socialistiskt parti – både frihetligt och antikapitalistiskt, både revolutionärt och reformistiskt. Det skulle vara ett parti som ville ett radikalt annorlunda samhälle, och som insåg att delsegrar är viktigare än att hålla skölden blänkande ren. Det skulle inte minst vara ett parti som försökte hitta vägar ut ur det här destruktiva tillväxtsystemet vi lever i. Det skulle inte göra anspråk på att leda oss in i paradiset, men på att vara en del av lösningen.

 Det är förstås att drömma om en tulipanaros. Men jag tillåter mig den lyxen. Det vore rätt trist annars.

 Det förekommer rentav att jag hoppas på att vänsterpartiet ska ta några steg i riktning mot att bli det där partiet.  Det sker kanske inte någon av mina mest klartänkta dagar. Men tja…det händer.

 Vänsterpartiet borde ju ligga närmast till hands. De är antikapitalister, åtminstone i teorin. De är relativt trovärdiga feminister och antirasister. De har ägnat en del möda åt att försöka förstå vad som gick fel i de statskapitalistiska länder som brukade kallas för socialistiska. Man kan tycka att uppgörelsen med det gamla blev för grund. Man kan inse att det frodas inte så lite leninistisk nostalgi bakom kulisserna. Men det vore väl konstigt annars. Det är ett brett parti jag vill se, inte ett där alla tycker som jag.

 Det borde alltså se lovande ut.

 Om det inte vore för politiken.

 Jag har den senaste tiden läst en del valanalyser och partidebatt och dessutom hållit ett öga på vad partiledarkandidaterna säger. Det finns ett genomgående tema. Vänsterpartiet ska bli välfärdspartiet. Vänsterpartiet ska finnas i människors vardag och ta strid för det gemensamma. Någon gång  lyfts även miljöfrågorna fram. Och ja, partiet ska förstås hinna med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning också. Men annars: välfärd, och mer välfärd.

 Och det är förstås riktigt. Ett vänsterparti som ska ha någon betydelse måste slåss för just det gemensamma: En rättvis skola som drivs utan vinstintressen, en vård- och omsorgssektor som styrs av behov och inte av efterfrågan, en infrastruktur som behålls i offentlig ägo.

 Gott så.

 Men hur ska det gå till? Det är här som problemen börjar, som så ofta för vänsterpartiet.

 Av tradition har partiet varit vänstersocialdemokratiskt, trots den revolutionära retoriken. Taktiken har bestått i att kräva ännu mer reformer än  socialdemokraterna ansett vara möjliga. Gärna lägre skatter också (Bort med moms på maten!).

 Det var en politik som liksom den socialdemokratiska gjordes möjlig av kapitalismens expansion. Efterkrigstidens välfärdsreformer hade som bäst blivit halvhjärtade utan en framgångsrik exportindustri och tillväxttal på 4-5 procent om året. Det innebär inte att man ska fnysa åt vad som genomfördes. Inkomstklyftorna minskade, kvinnors rättigheter stärktes, fler arbetarbarn började studera vidare, bostadspolitiken fick socialistiska inslag, socialförsäkringarna innebar viss trygghet för dem som blev sjuka eller arbetslösa. Ja, mycket gjordes, och gjordes bra.

 Men idag är situationen annorlunda. Nu krisar kapitalismen på riktigt. Den krisar djupt –  inte bara i teorin. Och riksdagens enda på papperet antikapitalistiska parti står utan politik.

 Ekvationen är nämligen enkel. Det vänsterpartiet vill genomföra kan betalas på två sätt. Antingen genom fortsatt tillväxt, eller genom omfördelning av inte bara inkomster utan även konsumtion. (Eller förstås genom både tillväxt och omfördelning).

 Frågan är hur vänsterpartiet vill lösa den frågan. Jag misstänker att de hoppas på att fortsatt tillväxt ska betala åtminstone en del av välfärdspolitiken. Jag har i alla fall inte hört någon ledande partiföreträdare säga något annat. Därmed förutsätter partiet att tre saker löser sig, samtidigt:

  1. Att den västliga kapitalismen ska resa sig ur finanskrisen och kunna hävda sig i konkurrensen med Kina och de andra asiatiska tigerekonomierna.
  2. Att kommande högre energipriser och oljebrist inte ska påverka tillväxten nämnvärt.
  3. Att fortsatt tillväxt ska gå att förena med radikala klimatmål.

 Det till namnet socialistiska och ekologiska vänsterpartiet förlitar sig alltså i praktiken på en nytänd kapitalism och på det trolleri som är tillväxt utan mer energiproduktion och stora koldioxidutsläpp. Det är ganska sorgligt.

 Jag vet i och för sig att det finns partimedlemmar som tror lika lite som jag på det här. Tillväxtkritiken börjar slå rot bland dem som på allvar sätter sig in i frågorna.  Men vägen till omprövning ser minst sagt lång och slingrig ut. Jag tror inte att den där läskiga 4-procentsspärren partiet nu snuddar vid gör det lättare att tänka nya tankar.

 Och det är synd. En ny politik ligger ju bara runt hörnet.

 Mina drömmars vänsterparti skulle värna och förespråka utbyggnad av det gemensamma. Det skulle också vilja genomföra en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle. I själva verket borde omställningen stå i fokus, eftersom den handlar om vår överlevnad, och om att våra barn och barnbarn ska få leva något sånär bra liv.

 Allt detta kostar pengar, stora pengar. Det skulle mitt vänsterparti stå för, utan att förlita sig på kalkyler som låter tillväxten ordna saken.  Men varifrån då ta pengarna? Jag kan inte för mitt liv se någon annan lösning än ordentligt höjda skatter, som drabbar inte bara de rika, utan även medelklassen. Skatter kan utformas på olika sätt, men målsättningen skulle vara att omfördela konsumtionen. Hellre vårdplatser än nya TV-apparater. Hellre kollektivtrafik än egen bil för stadsbon. Hellre små skolklasser än ny soffa vart femte år. Hellre subventionerad vindkraft än reavinster på bostadsrätterna. Hellre fler förskoleanställda än charterresor.

 Det skulle vara en omfördelning som krävde rejäla skyddsnät för till exempel ensamstående föräldrar, men som samtidigt vore ärlig i förhållande till vad framtiden kräver. Det räcker inte med att återinföra förmögenhetsskatten. Tyvärr. Ett bra samhälle kommer att kräva minskad materiell standard för de flesta av oss. Det kommer att kännas. Men det finns knappast något alternativ, om vi vill se oss i spegeln och säga att vi vill ha ett rättvist och bra samhälle, även om 20-30 år. Det vänsterparti jag fantiserar om skulle vara först med att tala klarspråk om den saken.

 Nåväl. Kommen så långt brukar jag vakna upp ur drömmen. Jag ser framför mig vänsterpartiets kampanjhögkvarter inför valet 2014. Jag tittar ner i papperskorgen och upptäcker resterna av mina tankar. Och visst, det är kanske ett recept för att åka ur riksdagen jag formulerar här

 Men det är åtminstone vänsterpolitik.

 

 

 

 

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

One Comment på “Drömmar om vänsterpartiet”


  1. Det låter som om du kanske skulle kunna vara intresserad av denna konferens?
    http://uppsalalan.vansterpartiet.se/?page_id=448


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: