Timbro och den besvärliga kulturen

 

På Timbro får man aldrig nog. Skolan har konkurrensutsatts, liksom vården och omsorgen. Allmännyttan är på väg att raseras. Skatterna har sänkts. Trygghetssystemen har urholkats. Nio av tio ledarsidor är borgerliga. Alliansregeringen blev omvald trots massarbetslöshet. Men när tankesmedjans VD Markus Uvell tar till orda i Dagens Nyheter är han ändå missnöjd. Välfärdsstaten monteras inte ner snabbt nog. Minsann om inte borgerligheten enligt denne tänkare befinner sig i ett mycket utsatt läge.

Det finns nämligen de som står i vägen för systemskiftet. Markus Uvell vet vilka de är – journalister, kulturarbetare, akademiker och företrädare för folkrörelser. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har korrumperat dem. De har för karriärens skull anpassat sig till den socialdemokratiska ”Makten”. De har blivit makthavarnas ”nyttiga idioter”.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att  Markus Uvell drev med läsarna. Jag är tillräckligt gammal för att minnas den tid då det på allvar blåste vänstervindar bland journalister, akademiker och kulturarbetare. Om den tiden kan man säga mycket, men knappast att den präglades av människor som ville stå på god fot med socialdemokratin. Timbros angrepp på (s)-apparaten bleknar i jämförelse med vad som sades och skrevs på 1970-talet. Det var inte bara Blå Tåget som ansåg att staten och kapitalet satt i samma båt.

Sedan fanns det förstås de som gjorde karriär. Ja, det fanns många som gjorde karriär. Det brukade ske genom att man övergav sina gamla åsikter.  När Klas Eklund, Göran Skytte och alla de andra gamla leninisterna kom på nya tankar skadade det knappast deras plånböcker. Den som letar efter fattiga och förföljda liberala dissidenter i Sverige får det rätt svårt.

Men Markus Uvell är alltså ändå inte nöjd. Jag tror inte att han tänker ge upp förrän Johan Hakelius blir kulturchef på Aftonbladet och Susanna Popova på Expressen. Han vill ha en kulturrevolution. Debattens mittfåra ska flyttas ytterligare några kilometer högerut. Timbrochefen vill se poeter som diktar om arbetslinjen och teaterpjäser som berättar om hjältemodiga  entreprenörer. När han läser deckare bör det vara fackpampen som mördat, och han tycker att det gärna finge finnas fler rockmusiker som gjorde låtar om skatteslaveriet. Jag har en viss känsla av att han även vill se fler konstnärer måla som Anders Zorn.

Ja, det är kanske där skon ändå  klämmer, trots allt gnället om akademiker och journalister. Högern har vunnit, men fortfarande envisas en massa författare och artister med att hysa olämpliga åsikter. Det är klart att det är frustrerande. Det handlar helt enkelt om ”Wille Crafoord-syndromet”. Borgerligheten ser med fasa framför sig en valrörelse år 2022 då vissångaren från Bromma FORTFARANDE är den enda kända artist som sjunger för alliansen.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kultur, Politik

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “Timbro och den besvärliga kulturen”

  1. Lars-Erick F Says:

    Marcus Uvell, en opolitisk näringslivslobbyist, som vill ha ”borgerlighet”. Men inte vet vad det är…
    för det vet ingen.
    Jag är inte impad.
    Läs här:
    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/utsatt-borgerlighet-ideologisk.html

  2. Torsten Says:

    Lysande skrivet.
    Man ser ett slags sovjetryskt system komma rullande.
    Jag är inte förvånad över ursprunget, högern är sig lik…

  3. Kostas Says:

    Bra, men både Eklund och Skytte var dessutom stalinister. Lustigt nog börjar modernas lutheranska arbetslinje lukta stalinism med likartad moralism och kvasisysselsättningar.
    Tyvärr är allför många journalister medlöparaktiga, inte minst på sina egna arbetsplatser. De har inte märkt att deras jobb har proletariserats med löpande band, osäkra arbetsförhållanden etc, m m, osv. Den fordom ”vänstervridna” kåren är rädd och passiviserad. Och inte van vid ”klasskamp”. Dags att vakna?

    • fogelqvist Says:

      Eklund hann med både (r)-arna och trotskisterna om jag inte minns fel. Men var Skytte någonsin stalinist? Han var med i Förbundet Kommunist, som väl var ganska anti-stalinistiska?

  4. patrik Says:

    Tack för välskriven underbar Pk text.

  5. Kristian Says:

    Nej, borgerliga kulturknuttar imponerar verkligen inte. Förra helgen tragglade jag mig igenom ”Rörmokaren” av Viggo Cavling. En skruvad historia med illa dolda anspråk att vara nyckelroman, där fifflande såssar var ärkesskurkar. Då är det mer underhållande att läsa Leif GW Perssons gisslande av rättsväsendet.

    Plus att det var länge sedan jag läste en deckare med så taffligt språk och så renons på miljöskildringar, annat än vagt tecknade subkulturella miljöer kring Stureplan. Nu kanske det handlar om primitiv klassinstinkt – men jag fick vissa antydningar till social klaustrofobi.

    Nej, tacka vet jag Kristian Lundbergs romaner om Malmö. Och då tänker jag inte på den hajpade ”Yarden”, som jag läste i våras. Ytligt kan hans hjälte Nils Forsberg framstå som ännu en nersupen snut. Men vem kan matcha Kristian Lundbergs poetiska ådra och rappa berättande?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: