Vart leder eftervalsdebatten?

 

Det har inletts en slags trevande eftervalsdebatt bland socialdemokrater och vänsterpartister. Jag läser en del av vad som skrivs. Det är inte precis så att man börjar darra av upphetsning.

Ibland håller jag i och för sig med. När riksdagsledamoten Veronica Palm(s) tycker att valrörelsen fördes på högerns planhalva, och att det kändes som ett val mellan sju skattesänkarpartier, är det ju ganska så på pricken. Då  Flammans Aron Etzler menar att (v) inte får fastna i enkla formler om att man nu måste ”gå till vänster” är han nog något viktigt på spåren.

Men det ruvar hela tiden en skugga över debatten. Det verkar som om ångesten inför valet 2014 redan har börjat riva och slita i de rödgröna själarna. Nästa val måste vinnas. Till dess gäller det att hitta rätt.

Jag tror att det perspektivet är en garanti för att diskussionen kommer att bli riktigt, riktigt tråkig. Jag tror att det är att börja i helt fel ända. Borde inte utgångspunkten vara vad vänstern egentligen vill åstadkomma? (och ja, jag räknar med även er, kära miljöpartister, trots att jag vet att ni gör korstecken så fort ni hör ordet vänster).

Ja, vad vill vi egentligen? Är politikens mening att göra fler klassresor möjliga, som Mona Sahlin tycks mena? Är den att prioritera grön tillväxt? Eller möjligen att hejda urholkningen av den offentliga sektorn? Eller kanske allt detta på en gång – vilket väl var andemeningen i den nyss tajmade rödgröna valrörelsen?

Jag tror att eftervalsdebatten kommer att landa i svaret att ja, precis detta är politikens mening. Skiljelinjerna kommer att handla om metoder och vägval. Det kommer att pratas mycket RUT-avdrag och förmögenhetsskatter och kärnkraft och tåg kontra motorvägar.

Det kommer att bli en diskussion som förutsätter en värld som vi känner den, som utgår från att politiken handlar om den kapitalistiska tillväxtens fördelning och som begränas av en slags konsensus om att det inte längre går att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Eftervalsdebatten blir då en strid om vilken plats vänstern ska inta i det breda liberala spektrat.

Om den sortens diskussion hade förts för tio-tjugo år sedan hade jag kanske kunnat förstå den. Men nu?

Det verkligt tragiska med den senaste valrörelsen var ju att den så lite handlade om verkligheten. Utanför eftervalsdebatten skakar den kapitalistiska tillväxtekonomin i sina grundvalar. Illusionerna om en globalisering som sprider frukterna allt jämnare har rämnat. Inkomstklyftorna fortsätter att växa och de hungrande blir åter fler. I västvärlden ser den kreditbaserade konsumtionsfesten ut att ha nått vägs ände. I Kina börjar reservarméerna av billig arbetskraft att ställa krav, och alltfler företag har börjat flytta tillverkning till Bangladesh och andra länder där lönerna är ännu lägre.  Den amerikanska ekonomin vacklar. Bortom en nära horisont väntar alla krisers moder – Peak Oil.

Kapitalismen kanske överlever kriserna. Det har den gjort förr. Det vi ser är möjligen en omstrukturering där systemets centrum flyttar från västvärlden  till östra Asien. Men för varje år som tillväxtekonomins hjul fortsätter att rulla fram över utarmade marker och skogar minskar våra möjligheter att undvika ekologiska sammanbrott. Tillväxtekonomins logik innebär just nu att oljebolagen och stormakterna dreglar över möjligheterna att borra efter fossila bränslen när Arktis smälter. Vi må tycka att logiken är bisarr, men det kommer nog att krävas mer än några fartyg från Greenpeace för få stopp på den.

De svenska vänsterpartierna är fångna i en historia under vilken kapitalismen tycktes kunna tämjas. Men allt talar för att den eran var en parentes. Jag tror att tiden är förbi, när vänstern kunde bedriva reformpolitik med hjälp av pengar från en exportindustri som växte och växte och växte. Det var en vacker dröm, ett tag. Nu måste betydligt svårare frågor ställas. Hur ser en politik för rättvisa ut i en ekonomi utan tillväxt? Har ska kapitalismen kunna ersättas utan att vi återupprepar 1900-talets katastrofer? Hur ska marknadsekonomins fördelar bevaras i ett samhälle där samhällets behov måste gå före vinstintresset? Om vänstern (och nu pratar jag inte bara om tre trötta riksdagspartier) ska ha någon roll att fylla är det dags att börja fundera över svaren.

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

4 kommentarer på “Vart leder eftervalsdebatten?”

  1. Anders Says:

    Är det viktigaste att föra en politik man tror kan vinna val, eller skall man fokusera på att försöka vinna röster på en politik man verkligen tror är rätt och riktig?

    Jag tror att individualismens genombrott de senaste tio åren har varit skörden av en genomtänkt sådd sedan vi skrämde upp högern med löntagarfonderna på 80-talet.

    Man vinner inte ett val i valrörelsen. Man vinner val genom att under lång tid enträget bearbeta oppinionen och vinna folkdjupet för sina ideer. Vänstern (som egentligen är allt för splittrad för att kunna benämnas med en samlande term, men låt gå) har inte lyckats med detta. Vi (om man får lov att räknas till vänstern även om man inte tror på de gamla lösningarna) har inte lyckats förklara varför det är bättre för de allra flesta om vi hjälps åt lite mer, och varför politiska förslag inte i första hand skall värderas utifrån effekterna i den egna plånboken.

    Eftersom det just nu inte finns en djupt grundad oppinion för ett solidariskt samhälle så tvingas vi föra valrörelse med plånboksfrågor, och det kan vi aldrig lyckas med eftersom en majoritet i plånboken faktiskt inte tjänar på vår politik. Vi måste orka skapa en känsla av det orättfärdiga i ett samhälle där pengar kan köpa sjukvård, utbildning och omsorg. Vi måste skapa en känsla av att alla tjänar på att leva i ett samhälle där vi solidariskt finansierar en välfärd som alla har tillträde till och där behovet är det enda som styr vem som får vad.

    Jag tror inte att man skapar denna breda övertygelse med röda fanor och prat om produktionsmedel och radikal omfördelning. Jag tror att man kan lyckas om man tonar ner det socialistiska i budskapet och fokuserar på ord som rimlighet och anständighet. Men att göra det är att kompromissa med vår övertygelse att det egentligen vore ännu rättvisare med en betydligt radikalare politik, och jag tycker inte att det är självklart att man skall sälja sig för att få bestämma. Men det är inte heller självklart att man skall låta andra göra helt fel bara för att man själv inte kan få mandat att göra helt rätt (vad det nu är).

    Ja, ja. Tur att man har ett jobb som håller tankarna långt borta från dessa svåra frågor på dagarna. Synd att detta känns så viktigt att man inte kommer i säng om kvällarna.

  2. Norling Says:

    Hmm, jo: tråkfånigt blir det emellanåt, men Jonas fxx fan… Lite yrvaken känner jag mig. Dock är väl det som ligger nära till hands när vi pratar vänster det internationella? Samma dag som detta i din blogg är daterat så ser jag CGTs flaggor på Rapport. Naturligtvis p.g.a. generalstrejken i Spanien och det händer uppenbarligen saker i resten av Europa. Vore inte det vänsterns huvuduppgift? Att koppla de av dig nämnda frågorna till hur det snackas bland europeiska vänsterister/fackföreningsmänskor/etc? Samt koppla på med ett ”nu har vi också rassar i vårt parlament”, typ.

    SACs hemsida var aldrig en källa till nyheter så länge jag var med. En gång i tiden så fanns det dock kraft, ork, tid och lite stålar för att lyfta blicken hos syndikalismen i sverige. I det tradiga vänsterpartiet så är man väl med i Europa (tuffa typer, tuffa tag) och gör väl emellanåt ett heroiskt arbete i EU-parlamentet (vad vet jag), men när ska ovanstående koppling publiceras som något som är stående, omvälvande och – som jag uppfattar det – lite nytt, eller nygammalt…

    Som det verkar så vill såssarna dra tillbaka svenska trupper från Afghanistan. Eliassons argument i ett förvalssnack med Bildt var exempelvis ”FN-trupp i dag hanteras av de fattiga länderna, varför har Sverige övergett den prylen”… I det närmaste revolutionärt, va’? Givet inrikesläget. Idag spekuleras det i ”pappers-DN” om inte den sensate dealen ändå blir S + Alliansen beträffande svensk trupp i området.

    Ankdammeri. Lyft blicken. Snacka ihop er även här med övriga Europa. Eller: Nej, för resten. Vi måste ju tänka även på nästa val 2014. Valrörelsen börjar nu. Missa inte tåget genom att tänka ”intenationell solidaritet” när det rödgröna samarbetet inomskärs just har börjat på allvar…


  3. […] väl det när Jonas Fogelqvist skriver ungefär det jag ville ha sagt, fast ännu bättre? Så läs hans kloka bloggpost. Fritt tolkad: det är inte så enkelt som att vänstern måste till vänster – eller åt höger. […]

  4. Fredrik B Says:

    Fantastiskt bra skrivet!

    Hatten av.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: