Bye, bye Almedalen

 

Nej, jag åkte inte till Almedalen i år. Jag brukar inte göra det. Två gånger har jag varit där under politikerveckan och jag har inte tyckt om det. Kanske handlar det om att jag är dålig på att mingla. Jag vet inte.

Efter att ha följt mediabevakningen ångrar jag mig i alla fall inte. Det hade kanske varit intressant att se Gudrun Schyman bränna pengar som hade räckt till katastrofutrustning för 10 000 familjer i något av världens fattiga länder. Men jag hade nog mest blivit sorgsen. Det fanns förstås intressanta seminarier att gå på, men dokumentationen från dem finns ett par musklick bort. Det övriga, då? Presskonferenserna, talen, festerna? Hade jag blivit klokare på kuppen? Hade jag haft roligt? Jag tror inte det. I år var vi på Gotland under prinsessbröllopet och i Stockholm under Almedalsveckan. Den tajmningen är jag rätt nöjd med.

Men det är inte bara av asociala skäl som jag har svårt för Almedalen. Det råder en kvalmig atmosfär i Visby under politikerveckan. Här skvallrar politiker med lobbyister och politiker med journalister och lobbyister med journalister. Här debatteras det på eftermiddagarna och festas på kvällarna. Här knyts kontakter och utbyts förtroenden och planteras utspel. Det är som en enda lång jobbkonferens med sedvanligt korridorsnack och kvällssupande.

Det skapas en symbios som kallas för svensk politik. Och jag tror att detta berättar en del om politikens maktlöshet.

Huvudrollerna spelas av de politiska journalisterna och de partipolitiska propagandaapparaterna. Ramarna dras upp för vad valet ska handla om. I år är politiker och journalister överens om att signalorden är ”jobben” och ”regeringsdugligheten”. Journalisterna letar sprickor i respektive block och partierna kontrar med att manifestera enighet. Valrörelsen spärras in i en korridor som blir allt smalare. När vänsterpartiet pratar utrikespolitik eller centerpartiet arbetsrätt fokuseras det inte på vad de säger, utan på konsekvenserna för blockens valstrategier. Och jag letar fortfarande efter den ledande politiska journalist som vågar fråga vad det är för fel på höga skatter, eller varför det skulle vara helt omöjligt att avveckla det fria skolvalet, eller varför klimatfrågorna hamnat helt offside i debatten.

De stora medierna är i allra högsta grad medspelare i valrörelsen. Man kan inte direkt säga att de bidrar till att bredda debatten. Både regering och opposition rör sig inom ett fält där kapitalism, ekonomisk globalisering och tillväxt tas för givet, och där de senaste 25 årens privatiseringar och skattesänkningar anses vara självklara utgångspunkter. Denna politikens kapitulation är tragisk i sig. Men varför måste den politiska journalistiken acceptera samma trånga ramar? Jag tror knappast att mingelveckan i Visby är orsaken till att media inte längre ifrågasätter spelreglerna. Men nog utgör den ett symptom på tidens feghet.

Annonser
Explore posts in the same categories: Media, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: