När resurserna inte räcker till

För fem år sedan tog vi transsibiriska till Peking. Staden blev en chock, för oss som för så många andra. Skyskraporna, ringlederna, Gucci-butikerna mittemot Mao-porträtten, det ständiga byggandet – där fanns en kraft som inte gick att värja sig mot. Bekanta som vi hälsade på sade: ”Om ni tycker att Peking är extremt skulle ni åka till Shanghai.”

Den där sortens reaktion på storstäderna i Kina har nästan blivit till folklore i väst. Vi har ännu inte tagit till oss, att miljardlandet i öst skulle resa sig till denna milda grad. Vi är uppvuxna med bilder på hutongkvarter, risfält och mängder av cyklar. Ja, kanske vi minns ett och annat kommunistiskt kraftverksbygge också. Men det var inte ett Kina där städernas skylines får New York och London att verka på dekis.

När vi nu ser Kina, och även Indien, expandera ur fattigdomen är vi inte förberedda. Sekler av västerländsk arrogans gör oss oförmögna att acceptera eldskriften på väggen. Vi skärskådar skyskraporna, och undrar om de ändå inte är kulisser.

Jag tror att det är denna vår grundläggande oförståelse som gör oss så blinda för vad den kinesiska tillväxten betyder för världen. Vi tror inte riktigt på att Kina ska fortsätta att växa. Inte kan de väl göra anspråk på att leva som vi?

Tillväxten är för oss i väst att njuta av. Annars blir den ju omöjlig.

Vilket på sätt och vis stämmer.  Hur vi än vrider och vänder på siffrorna över världens resurser är saken obehagligt klar. En värld där sju miljarder människor lever som vi är faktiskt otänkbar. Och en värld där kineserna och indierna gör anspråk på mer av oljan, kolet, kopparen, järnmalmen, titanet och allt det andra som krävs för att driva vår moderna civilisation,  blir en värld där vi i väst får hålla till god med allt mindre av sådana nödvändigheter.

Konsekvenserna kommer att bli dramatiska.

Ta oljan. I dagsläget konsumerar Kina drygt 8 miljoner fat om dagen. Man kommer enligt Internationella energibyrån, IEA, att behöva cirka 12, 7 miljoner fat år 2020. Detta i en värld där det är högst tveksamt om produktionen kan öka mycket mer från dagens cirka 86 miljoner fat om dagen. Som vi berättat tidigare varnar Pentagon i en rapport för att det redan år 2015 uppstår ett glapp på 10 miljoner fat mellan tillgång och efterfrågan. Inga konstigheter därför, att de statliga kinesiska oljebolagen reser världen runt för att säkra oljekontrakt med Kazakstan, Venezuela, Nigeria, Sudan och flera andra länder. Inte heller särskilt märkligt, att USA gör detsamma.

Eller ta kolet. Det står för 80 procent av Kinas elproduktion, och har bokstavligen varit bränslet bakom den snabba tillväxten. Kina har stora kolfyndigheter och har mer än fördubblat produktionen på tio år. Men de senaste två åren har den inhemska kolbrytningen inte räckt till, utan man har börjat importera från Australien. En fortsatt tillväxt i samma takt innebär att Kinas kolbehov  fördubblas en gång till på tio år. Med tanke på att även till exempel Indien försörjer sin snabba tillväxt med importerat kol, och att många andra länder är helt beroende av kolkraftverk för sin elproduktion,  lär konkurrensen på världsmarknaden bli våldsam.

Eller ta kopparen. titanet, bauxiten, litiumet. Prognoserna för hur länge sådana mineraler och metaller räcker är osäkra, och beror på hur stor del som återvinns. Men kapplöpningen mellan de stora länderna om att säkra metalltillgångarna är intensiv. Det handlar inte heller i dessa fall om förnybara resurser. Metaller växer inte. När det gäller vissa sällsynta jordartsmetaller, som är viktiga för bl a elbilsbatterier, är det redan tveksamt om det går att öka utvinningen ytterligare

Det finns några oroande slutsatser att dra. De kinesiska och indiska drömmarna om västerländsk levnadsstandard lär komma att släckas, utom för ländernas övre medelklass. Besvikelsens pris kan bli dyrt.  USA:s och Västeuropas ekonomier kommer troligen att krackelera av sin egen tyngd – möjligen är det detta vi har sett början på de senaste två åren. Hur ska väst hantera sin konsumtionsabstinens? Svaret på den frågan kan bli avgörande. Konkurrensen om den olja, det kol, den gas och de metaller som finns kvar blir intensiv och potentiellt explosiv. Oljekatastrofen i mexikanska gulfen kan vara ett preludium, en skenande global uppvärmning kan bli crescendot.

Det som börjar avteckna sig är en värld där gränserna tänjts ut till det yttersta och där kollapsen riskerar att bli en otäck historia. Det finns nog fortfarande en chans till ordnad reträtt. Massiva satsningar på förnybar energi, energibesparingar och förändrade konsumtionsmönster – om vi vill finns det fortfarande alternativa vägar att gå.  Det behöver inte vara en sämre värld som framträder ur den gamlas trasiga strukturer. Men omställningen brådskar. Tiden håller på att rinna ut.

Annonser
Explore posts in the same categories: Miljö, Politik

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “När resurserna inte räcker till”

  1. Ann Says:

    Hade du varit lagd åt ett annat håll hade du blivit en fin-fin pastor in the deep south. Usch usch vad hemskt det låter [sticker huvudet i sanden].


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: