Den nygamla 30-timmarsveckan

På både miljöpartiets och vänsterpartiets kongresser körde medlemmarna över ledningarna i frågan om arbetstidsförkortning. Partierna ska nu driva 35- respektive 30-timmarsveckan i valrörelsen.

Sedan några år tillbaka har kraven på kortare arbetstid varit stendöda. Man ska inte ha några illusioner om vad som sker nu. Mp och V lär inte driva frågan särskilt hårt i en ny regering. Och inom fackföreningsrörelsen – som ju bör ha ett ord med i laget – är det rätten till heltid som prioriteras.

Men medlemmarnas reaktioner är intressanta. De representerar på sätt och vis förnuftets seger över en skenbar ekonomisk logik. Men förnuftet är utan tvivel revolutionärt.

Under större delen av 1900-talet var kraven på kortare arbetstider centrala för arbetarrörelsen. Undan för undan, timma för timma, skars också arbetstiden ner. 1973 fick vi 40-timmarsvecka. Det sågs som en självklarhet att vi skulle gå vidare. Nu blev 30-timmarsveckan målet. Det skrevs in i alla viktiga partiprogram, och drevs även av flera fackförbund. Det var väl bara de allra hårdaste utopisterna som trodde att 30-timmarsveckan låg bortom hörnet, men nog borde man väl kunna ta ett och annat steg? Det gjorde man ju i Tyskland, i Frankrike och i flera andra länder.

Men i Sverige tog det stopp. 40-timmarsveckan bestod. Trots en fortsatt snabb produktivitetsutveckling, hördes kraven på kortare arbetstid allt svagare, för att så småningom helt försvinna.

Orsakerna är nog flera, men jag tror att flera av dem hänger samman med hur maktförhållandena på svensk arbetsmarknad har förändrats. 1970-talets arbetarrörelse var självsäker, förankrad i en industri som ännu inte utsatts för globaliseringens våldsamma tryck, och van vid att växla in bättre produktivitet i både reallönehöjningar, arbetstidsförkortningar och sociala reformer. Den levde på sätt och vis i symbios med en framgångsrik exportindustri, men hade styrka tillräckligt för att kräva en del av vinsterna tillbaka. Det var en rörelse som hade ork till visioner – om de så hette löntagarfonder eller 30-timmarsvecka.

Men det var också en rörelse som hade satt sin själ i pant hos en snabbt växande nationell efterkrigskapitalism. Av den rörelsen finns det bara spillror kvar – om vi mäter den i möjligheter att sätta kraft bakom orden. Idag leder varje krav som riskerar att spränga bolagsstyrelsernas ramar till hot om att flytta produktionen någon annanstans.

När ropen på kortare arbetstid åter ljuder från partikongresser är det därför denna gång ett mycket radikalare krav det handlar om. Den tid är förbi när arbetstidsförkortningarna kunde betalas av Aseas, Volvos och SKF:s expansion. Nu kommer kraven i konflikt med det ekonomiska systemet på ett helt annat sätt än förr. Om detta är en växande opinion ska det bli spännande att se vad som händer.

.

Annonser
Explore posts in the same categories: Arbetsmarknad

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Den nygamla 30-timmarsveckan”

  1. Alba Says:

    Precis hittat till din blogg. Märklig känsla att läsa någon som skriver exakt det jag tänker. Men glädjande och hoppfullt också förstås eftersom det innebär att vi är flera..
    Texten ovan har ju några månader på nacken och av partikongressernas krav på arbetstidsförkortning hörs inte ett pip i valrörelsen. Inte särskilt oväntat. Men att fullständigt abdikera i frågan med ungefär följande uttalande ”kongressen är en sak verkligheten en annan” (gissa parti och ledare)kan knappast ses som annat än ett hån mot medlemmarna. Att sedan frånsäga sig allt ansvar för vilka frågor som sätts på agendan i valrörelsen genom att konstatera att ”det är ändå inte vi som bestämmer frågorna” får en ju att undra – vad skall vi då ha politiska partier till överhuvudtaget? Sorgligt att konstatera att det som skulle kunnat vara valets stora frågor,om vänsten visat något kurage och någon vilja, fördelning och omställning har malts ner till den vanliga utspelspolitiken. Enfaldigt och visionslöst. Trist och skamligt. Men det värsta är att det formodligen kommer att leda till fyra nya år med alliansen från helvetet.

    • fogelqvist Says:

      Nej, det var väl inte så överraskande att kongressbesluten glöms bort i valkampanjerna. Tyvärr. Trenden är inte så ny. Visst har (s)-kongresserna, åtminstone förr om åren, fattat en massa radikala beslut som aldrig gjort några avtryck när ledningen utformat politiken? Kul att du gillar bloggen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: