Farväl till Arbetaren

I maj 1985 började jag som reporter på tidningen Arbetaren. Jag fick det innersta rummet, bortom en vindlade orenoverad korridor, ett dammigt arkiv och ett litet kök. Jag hade utsikt mot ett innertak. Solskenet dånade in genom fönstret. En gammaldags skrivmaskin och en bunt med manuspapper väntade på mig. Det var som att ha kommit till en fest.

Jag stannade på Arbetaren i elva år. Där fick jag hela min journalistiska skolning. Det allra första jag gjorde, då i maj 1985, var att sätta samman en sida med fackliga nyheter. Sista reportaget elva år senare handlade om medborgardemokrati i Svågadalen. Däremellan: PKK-spår, kartläggningar av gryende fascism, trender i arbetslivet, Nordirland, EU-striden…Ja, festen fortsatte. Lönen var låg, men det var nog det roligaste journalistjobbet i landet.

Jag kom från den syndikalistiska rörelse som gav ut tidningen, och jag skulle ljuga om jag påstod att förhållandet mellan organisation och redaktion var problemfritt. Ibland var de rörelseaktivas kritik kraftfull. Och det var som det skullle vara, ansåg jag då och anser jag nu. Det var medlemmarna i SAC som bekostade tidningen och naturligtvis skulle de ha åsikter om vad vi skrev. Oftast handlade åsikterna om att vi bevakade organisationen för dåligt, och om att vi ibland avvek från det frihetliga perspektiv som var syndikalismens. Vi lyssnade noga på sådana åsikter. Men vi tog oss också rätten att ha egna perspektiv. Det rådde en dialektik som jag tror var oerhört fruktbärande. Och det fanns en ömsesidig respekt, som var ganska unik inom en arbetarrörelse, som annars har ett sorgligt facit för sina tidningsprojekt. De SAC-aktiva kritiserade, men ville ha en självständig tidning.

Det var en spännande tid, som skapade starka band mellan medarbetare och läsare. När jag slutade  på Arbetaren 1996 höll jag som många andra före detta reportrar  kontakten, de senaste åren som krönikör. Jag såg det som ett privilegium att få fortsätta att skriva i den bästa vänstertidningen.

Men nu är det slut med den saken. Som jag och 24 andra nuvarande och före detta medarbetare skriver i en debattartikel i Aftonbladet ”har det lagts gift i den fria luften” på Arbetaren. Auktoritära politruker har bestämt sig för att kväsa redaktionen och göra tidningen till ett  propagandaorgan. Tyvärr ser det ut som om de lyckas. Det finns fortfarande bra krafter kvar på redaktionen, men deras möjligheter att göra en intressant tidning beskärs nu vecka för vecka. Det är ett stort nederlag – inte bara för Arbetaren, utan för vänstern i sin helhet. En legendarisk röst håller på att tystna.

Läs vad vi skriver här.

Bloggat: Warlenius, Per WirténMagnus Linton, Jonas Sjöstedt, Intersektionell solidaritet, Johan Frick, Svensson, Kulturbloggen, Peter Andréasson.

Annonser
Explore posts in the same categories: Media

Etiketter: ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

27 kommentarer på “Farväl till Arbetaren”

  1. Alex Says:

    http://socialism.nu/showthread.php?t=3417&page=26 ges en helt annan bild av Arbetarens vändning närmare det fackliga.

    Registrera dig gärna på forumet och diskutera så jag och andra kan få en klarare bild vari motsättningarna faktiskt ligger.

  2. Göran Says:

    Jag har kanske inte riktigt samma bild av Arbetarens sensate 25 år som du, men kan naturligtvis dela besvikelsen på den nuvarande utvecklingen. För mig handlar det om ett litet, politiskt parti som med några handfull medlemmar leker fackförening.

    Du är välkommen att skriva i Internationalen i stället…

    • A Says:

      På vilket sätt skulle SAC vara ett parti och inte en fackförening. Jag har arbetat fackligt både inom LO-förbund och i ett LS av SAC och kan inte anta annat än att du inte har någon som helst koll på fackligt arbete. Kom med exempel och argument för det du påstår istället för att kasta skit på andra.

      SAC är en samling av små fackföreningar men vi är ändå över 5000 kämpande medlemmar, vilket är lite mer än en ”handfull”.

      Och menar du att de som skriver i Internationalen inte behöver uppdragsgivarnas riktlinjer/inriktning för tidningen?

      • Göran Says:

        Det är sant, den fackliga erfarenhet som arbete i ett LS med kanske hundra medlemmar, varav 10 är aktiva, den har jag inte. Men annars har jag arbetat inom industrin i 35 år och varit fackligt aktiv inom Metall, Transport, SECO och Handels och en sak som jag förstått är hur oerhört viktigt det är att hålla ihop, att inte splittra klassen.
        Varför ha en separat fackförening för ett tiotal inom Stockholms tunnelbana när det finns en vettig klubb(SECO)som samlar en överväldigande majoritet?

        SAC har en relativt utvecklad ”allternativ” politik, med synpunkter på det mesta, men inte någon motsvarande facklig inriktning. Tvärtom är man ofta enkelspårigt inriktade på ”aktioner” som tenderar att ställa majoriteten av de anställda utanför (eftersom de inte är SAC-medlemmar)och som inte leder till någonting. Det enda område – som jag kan komma på – där SAC (och det med heder)brutit ny mark är i frågan om de papperslösa.

        Avslutningsvis – både du och jag vet att SAC inte har ”5000 kämpande medlemmar”.

    • A Says:

      Så du menar att människor som blivit hugna i ryggen av olika LO förbund och som vill kämpa tillsammans i en organisation där de själva får fatta besluten och där de inte blir överkörda av fackpampar bara ”splittrar klassen”? Och ja vi tar fighten ofta och genom direkt aktion, varför är det ett problem för dig? Och tycker du att LO ”bryter mark” för oss arbetare nu eller? Inom Hotell och restaurangbranschen, en bransch som LO skitit i i årtionden, har Storstockholms Hotell och restaurangsyndikat betytt väldigt mycket för många av oss som jobbar i branschen. En facklig linje är det ända vi har då SAC är en centralorganisation för ett antal lokala fack och inget trotteparti som det du med största sannolikhet tillhör.

      • maria Says:

        Alltså, vad är det för snömos du skriver Göran? SAC organiserar en stor sektion inom tunnelbanan som verkligen är fler än 10 personer. SEKO (inser SECO) har två klubbar, och ingen av dem fungerar. Där finns också en ST klubb som mest ägnar sig åt att bråka med SEKO. De enda som faktiskt för en facklig kamp mot MTR och Veolia är just syndikalistsektionen.

        Och en av anledningarna till att många valt att organisera sig där är ju just att de inte orkar med de vanliga LO fackens interna jidder och ryggdunkande med chefer när ingen ser.

      • Göran Says:

        Ja, jag menar att om en promille eller mindre av de anställda bildar en egen fackförening, så splittrar det klassen. Om det dessutom är människor som själva betraktar sig som mer kampinriktade är det ett rent svek.

        Det är sant att LO bryr sig mer om det socialdemokratiska partiet än den svenska arbetarklassen, men att säga att man ”skiter i restaurangbranschen” är naturligtvis ett rent hån mot de tusentals arnetare som är organiserade inom Hotell- och Restaurang (inklusive en av mina söner).

        Problemet för mig är att det är en försvinnande liten grupp som ”tar fighten” med SAC och frågan är snarare varför det inte är ett problem för dig? Är det kanske så att det är viktigare att vara bullersam för sina POLITISKA mål (anarko syndikalism) än för att slåss för klassen?

        (Skall jag tolka din krumelur om ”trotteparti” som att du erkänner att SAC ÄR ett politiskt parti?)

    • A Says:

      Att säga att LO skiter i H&R är inte det samma som att säga att det inte finns människor som kämpar inom H&R förbundet, all heder åt din son. Det har jag själv också gjort i många år. Men LO ledningen och fackbyrokraterna har inte brytt sig ett skit. Om det är någon som ”splitrar klassen” så är det du som tar tillfället i akt att spotta på kämpande fackförening när deras tidning är i blåsväder.

      Och nej min ”krumelur” på slutet ska du bara tolka som att varje LS är en fackförening och att vi inte har några andra ”politiska” mål än arbetarnas övertagande av produktionsmedlen som det står i vår principförklaring. Det finns allt från trottar och andra kommunister till miljöpartister bland våra medlemmar. Varför har du så svårt för att vissa väljer att organisera sig utanför LO-byråkratin?

  3. erik Says:

    Att de ”akutoritära politruckerna” agerar på uppdrag av SAC kongress lyckades du visst glömma att nämna…

    Sällan har jag skådat sånt förakt för demokratiskt fattade beslut från personer som betecknar sig själva ”frihetligt vänster” som i den här härvan.

    SACs medlemmar, vilka precis som du skriver varje år med sina fackföreningsavgifter bekostar Arbaterens existen, har beslutat om en ny inriktning för tidningen.

    Att endel av tidningens medarebetare och fd. medarbetare ogillar det beslutet är väl inte förvånande, men så är det ju ibland när man röstar om saker: ibland tillhör man de som förlorar.
    Det man för göra då är ju att bita i det sura äpplet och argumentera bättre för sin egen uppfattning inför nästa beslutstillfälle (om man sen, liksom flera av undertecknande, inte själv är medlem i SAC är det väl rimligt att driva sin linje med ganska stor ödmjukhet).

    Men att istället anse sig stå över medlemmarnas beslut och försöka obstruera bort dessa, och sedan, när det inte lyckas, driva en smutskastningskampanj mot Arbetaren (i Aftonbladet till på köpet!) är ju helt sjukt. Likaså är det ju barrockt att du _beklagar_ att den av kongressen tillsatta redaktören håller på att lyckas med att verkställa det han blev vald till.
    Att beklaga beslutet, det måste man absolut få göra, främst i SACs interna debatt, men även i offentligheten (även om jag nog skulle tyckt det vore smaklöst ifall folk utnyttjade sin särställning som journalister till att argumentera för sin egen linje på kultursidorna i Aftonbladet och DN inför SACs kongresser).
    Men att beklaga att besluten sedan verkställs… Vem fan är man då att kalla andra auktoritära?

    • fogelqvist Says:

      SAC:s kongress har naturligtvis rätt att besluta vad den behagar. Men jag har också rätt att kritisera besluten – i vilka sammanhang jag vill. En del sammanhang kan naturligtvis vara lämpligare än andra. Vi valde AB Kultur – som åtminstone jag själv betraktar som en del av vänsteroffentligheten. På Shibstedts nåder, visst. Men ändå.
      Om de före detta redaktionsmedlemmar som försökte debattera saken internt – i SAC:s medlemstidning – hade bemötts med någon slags respekt, och inte bara fått höra att de var sabotörer, är det inte säkert att det hade blivit någon artikel i AB. Fast ingen trodde väl att bemötandet skulle bli annorlunda. Det har varit uppenbart att den nya linjen skulle genomdrivas med järnhand, och att redaktionens uppgift i fortsättningen skulle bli att rätta sig efter direktiven, och inte vara några jobbiga typer som ville diskutera saken. Detta är ett sätt att driva tidningar på som för mig luktar mer av Pravda än av frihetlig socialism.

      • erik Says:

        ”Det har varit uppenbart att den nya linjen skulle genomdrivas med järnhand, och att redaktionens uppgift i fortsättningen skulle bli att rätta sig efter direktiven, och inte vara några jobbiga typer som ville diskutera saken.”

        Och det är konstigt? Vad finns det att diskutera?
        ”Kan vi inte göra en kompromiss och köra över medlemmarnas beslut litegrann?”.

        Om nu medlemmarna skulle vilja ha Pravda (vilket inte är en beskrivning jag egentligen tror är rimlig någon stanns, men låt oss anta det, för exempets skull) ska de ju få Pravda utan att en lite klick proffstyckare ska sätta sig över det för att de minsann är journalister som vet bättre.

        Vill man vara ”jobbiga typer” även efter att beslut är fattade så vill man ju de facto vara sabotörer, svårare än så är det ju inte.

        Jag vet inte riktigt vad du lägger i frihetlig socialism, men de flesta exempel jag vill luta mig mot, från Makhnoisternas Vilna Teritoriya till Zapatisternas Chiapas, så är det standard att de som arbetar i kamporganisationerna är helt underställda rörelsens vilja, med direkt återkallbara mandat om de skulle missköta detta osv.

        Auktoritärt är för mig mer när en liten klick (t.ex. >30 journalister) vill ta beslut över huvudet på den stora massan (t.ex. en fackförening med 5000 medlemmar).

      • fogelqvist Says:

        OK. Redaktionsmedlemmarna ska alltså betraktas som människor vilka ”arbetar i en kamporganisation” och är ”helt underställda rörelsens vilja”. Lycka till med att skapa en läsbar tidning på det sättet.

      • Putte Says:

        Tycker du seriöst att det var ett försök att debattera? Artikeln i Syndikalisten var ju bara självmotsägelser och personangrepp!

        Det enda ni är ute efter är ju att i bitterheten över att SAC inte längre kommer betala er lekstuga, åh förlåt ”oas och frizon” låter visst bättre, göra allt för att sänka Arbetaren.

        Om ni vore seriösa i ert snack om att ni anser svensk vänsterpress fattig utan Arbetaren skulle ni acceptera att det här är vad SACs medlemmar vill utan att springa till era polare och gnälla för att de ska bete sig som högstadiemobbare mot en organisation som har fasen så mycket mindre att sätta emot i borgerlig media. För det enda ni kan hoppas uppnå är att försvåra för Arbetaren. Ett jävligt konstigt sätt att visa att man tycker om en tidning…

      • fogelqvist Says:

        Återigen: SAC har rätt att driva igenom vad organisationen behagar. Vi som är emot besluten har rätt att vara hur kritiska som helst – var som helst. Framförallt när en liten SAC-elit tar en knapp kongressmajoritet som intäkt för att behandla människor som skit. Om du inte gillar detta, får du väll bilda ett parti där ni helt sonika förbjuder ofentlig debatt. Historiska exempel saknas ej.

  4. Norling Says:

    Tråkigt, men bra att det nu är ute i ”den stora världen” att Arbetaren är ett nytt husorgan för sektvänstern.

    Att diskutera ”vari motsättningarna ligger” har exempelvis för mig som medlem i LS av SAC de senaste åren, t.o.m. förra sommaren, visat sig vara som att diskutera med en vägg. Men du e väl inte bang, Jonas? In å snacka med dem…

    Hur ett antal debatterande journalister skulle kunna ”ta beslut över huvudet på den stora massan”, som är medlemmar i SAC och tidningens ägare, är obegripligt. Om nu tidningen inte längre är nåt annat än en taltratt för mer eller mindre intressanta s.k. fackliga aktioner så är väl saken klar? Hur kan dessa 25 journalister ändra på det med än debattartikel i AB, Erik?

  5. erik Says:

    ”Hur kan dessa 25 journalister ändra på det med än debattartikel i AB, Erik?”

    Det är ju precis det de inte kan (tack och lov), och det är ju vad de själva skriver:

    ”Vi har gjort vad vi kunnat för att rädda den fria tidning vi trott på, men slaget har förlorats.” (aftonbladet)

    Att de faktiskt öppet beklagar att de måste följa SACs beslut är det som är sjukt och som jag vänder mig emot.

    Vad de däremot kan, och tydligen försöker, är ju att när ”förlorat slaget” förstöra Arbetarens möjligheter genom att solka dess rykte. Jag varken kan eller vill förbjuda dem att göra det, men jag tycker det är ett bissart agerande från intellektuella mot den egena rörelsen.


  6. Ja, det var när medlemmarna i Folket i Bild tyckte de var bättre på tidningsbranschen än journalisterna som folk slutade läsa tidningen. Ett enormt upplageras när det skulle bli mer politiskt korrekt.

    Fast medlemmar är förstås fel ord. Rätt ord är de aktiva ombuden för medlemmarna. Vilka inte nödvändigtvis har samma åsikter som medlemmarna själva.

  7. Rasmus Says:

    Fogelqvist: ”Vi som är emot besluten har rätt att vara hur kritiska som helst – var som helst.”

    Du glömde nämna den andra sidan av myntet: att när Arbetaren, SAC och hela medlemskåren angrips från Aftonbladets spalter så är merparten av medlemskåren utestängd från denna salong och har inte möjlighet att försvara sig, inte ens bemöta de två lögner ni framför:
    1) Att feminismen är avskaffad i Arbetaren
    2) Att allt som inte är ”ren arbetsplatskamp” inom SAC klassas som ointressant.

    Vi SAC-medlemmar ska tydligen bara finansiera er mediala ”oas”, inte påverka dess inriktining, inte ens få delta i debatten på lika villkor.

    Många av er undertecknade är ju medlemmar och hade kunnat ta debatten på lika villkor i medlemstidningen.

    Till sist: det har aldrig varit tal om att SAC ska peta i artiklar och förstöra en professionell journalistisk produkt.

    • fogelqvist Says:

      Vem har sagt att SAC-medlemmarna inte ska få påverka Arbetarens inriktning? Det tror jag inte någon har påståttt. Medlemmarna har möjlighet att göra om tidningen till exakt vad som helst. Självklart. Det jag inte förstår är kraven på rättning i ledet, och på att bara ta debatten internt. Det där luktar gammaldags partidisciplin, anser jag. SAC har tidigare valt att ge ut Arbetaren som en utåtriktad tidning med en bred målgrupp. Därmed har den – gilla det eller ej – blivit en angelägenhet för en betydligt bredare vänster än den som SAC representerar. Och därmed fanns det skäl, ansåg vi, att låta andra än SAC:s medlemmar ta del av hur vi tänker. Om de som försökte ta debatten internt hade bemötts med respekt är det inte säkert att den här debattartikeln hade hamnat på AB Kultur. Men nu såg vi loppet som kört.
      Sedan kommer chefredaktör Pettersson att svara i AB på torsdag. Helt utestängda är ni inte, även om det kanske hade känts bättre för er så.

  8. Rasmus Says:

    Fogelqvist, du hoppar över (eller ser kanske inte ett avgörande faktum): er klassposition som journalister och skribenter ger er ett tillträde till t.ex. Aftonbladets spalter som merparten av SAC:s medlemmar inte har. Att skribenten/redaktören Mattias Petterson får utrymme är ju bara ytterligare ett exempel på det.

    Debatt på lika villkor medlemmar emellan är inte partidiktatur.

    Du undviker också detta, varför ljög ni om
    1) Att feminismen är avskaffad i Arbetaren
    2) Att allt som inte är ”ren arbetsplatskamp” inom SAC klassas som ointressant.

    Ni exemplifierade inte era övriga anklagelser om Arbetarens innehåll med en enda artikel ur ett enda nummer.

    Ert upprop är, kort och gott, en maktdemonstration.

    • fogelqvist Says:

      1) Vi skrev inte att feminismen är avskaffad i Arbetaren, utan att den feministiska profileringen har fått ett tvärt slut. Det är faktiskt en viktig skillnad. Det skrivs fortfarande bra saker utifrån ett feministiskt perspektiv i tidningen, men feminismen är inte längre ett av de ben Arbetaren står på. Det är mitt och många andras definitiva intryck.
      2) Den fackliga bevakningen är hårt inriktad på strejker, kamp mot uppsägningar, kamp mot bemanningsföretag osv. När LS och syndikat är inblandat blir det gärna helsidor. Missförstå mig nu inte: det här är viktiga saker som Arbetaren SKA skriva om. Och SAC:s strider SKA ges mer utrymme än de får i borgerliga media. Men sammantaget blir bilden av vad som pågår på svenska arbetsplatser skev. Det skapas en bild av en arbetarklass som är i ständig kamp och där SAC spelar en väldigt stor roll. Och så är det ju inte, vilket vi båda vet. Det här är en fälla som vänstertidningar så ofta faller ner i, och resultatet brukar bli att de läsare man vill nå faktiskt tycker att tidningen är…skittrist.
      3) Och så när det gäller vår position i medialandskapet. Visst är det så att många av oss som undertecknade uppropet har lättare att få texter publicerade i stora media än SAC:s genomsnittlige medlem har. Vi är journalister och de flesta av oss har varit verksamma i många år. Orättvist? Ja, på sätt och vis. Men vad vill du att vi ska göra? Sluta skriva så att allt blir rättvist?

      • erik Says:

        ”Orättvist? Ja, på sätt och vis. Men vad vill du att vi ska göra? Sluta skriva så att allt blir rättvist?”

        Eller kanske sluta använda kanaler som inte står till de vanliga medlemarnas förfogande när ni diskuterar frågor som endast är upp till medlemarna att besluta i?

        Ni skulle inte skrivit/undertecknat artikeln i AB, det var ett jävla övertramp, svårare än så är det inte.

        ”Det är mitt och många andras definitiva intryck.”

        Ett intryck som ni backar upp vart då?
        Inte i Aftonbladet iaf…

      • Rasmus Says:

        Fogelqvist, jag frågade varför ni felaktigt påstod att det inom SAC är så att: ”Allt som inte kan klassas som ren ‘arbetsplatskamp’ bedöms som ointressant”. Detta påstående knöt ni inte specifikt till huvudredaktören, utan till SAC:s linje.

        Angående er position i medielandskapet så kunde ni som är medlemmar valt att skriva i t.ex. Syndikalisten, på samma villkor som övriga medlemmar.

  9. Rasmus Says:

    Förlåt, ett ord blev fel: ”partidisciplin” menade jag, inte ”…diktatur”.

  10. Karl Says:

    fogelqvist, vad som saknas hos er, i och för sig lite berört här, är att ni 25 personer sitter i en maktposition mot tidningen och SACs medlemmar utan att reflektera över det. Men det är klart, sådant ska så klart inte behöva betraktas när det är så fina människor som är inblandade.
    Min ganska hårda åsikt om detta är enkel. Ni företräder den vanliga sekterismen inom vänstern. Där det så enkelt blir att ens egna åsikter är god och det enda sättet att nå ett bra samhälle. Och som de goda krafter man är så får man slå hur hårt mot allt annat som helst (de onda). Det är i mångt och mycket detta som människor stör sig på gällande ert beteende. Ni har inte diskuterat något, ni har endast och uteslutande dödförklarat Arbetaren. Det är ett sektbeteende som dessutom är gjort av priviligerade personer. Oavsett om ni har rätt eller inte så kanske det inte är så konstigt att folk tycker att det sticker i ögonen eller?
    I ärlighetens namn. Förändringarna har bara börjat med tidningen. Hur kan ni så fast veta att allt kommer att gå? På vilket sätt är det progresivt att helt enkelt lämna arenan och försöka bränna all mark?
    Det är ett sektbeteende att inte föra diskussion och lämna när saker inte går ens egen väg. Å andra sidan är det ju vad som väldigt länge har varit Arbetarens problem. Det har varit en tidning för den egna beundraskaran.

    Vad var det som hindrade er från att stanna inom tidningenssfär och fortsätta föra diskussionen? Varför är det ok att svälja med hull och hår allt som de föredetta medarbetarna för Arbetaren säger?
    Jag med min insyn i det hela och en viss kontakt med de delar av vänstern som dessa personer kommer från är inte det minsta förvånad över deras beteende. Och man kan lugnt säga att det finns två sidor på myntet om vad som händer inom Arbetaren just nu.

    Förövrigt är det klart att även jag gillar en öppen diskussion. Men att som du helt och hållet ignorera maktperspektivet är ganska imponerande i dina svar. Särskillt som att många av de som skrev på tycker att makt är en grundläggande fråga (bra mycket mer än vad jag gör).

    (Tillsist vill jag be om ursäkt om det blev lite rörigt och kanske lite för hård ton. Blir gärna det när jag skriver, utan riktig mening. Men jag är ju inte journalist heller.)

    • fogelqvist Says:

      Jag riskerar att börja upprepa mig, men:
      1) Det finns ett maktperspektiv att lägga på förhållandet journalister med möjlighet att publicera sig i stora media jämfört med SAC-medlemmar som inte är journalister. Absolut. Det finns också ett maktförhållande mellan SAC och redaktionsmedlemmar på Arbetaren. Om förändringen av tidningen hade genomförts på ett schysst sätt, hade åtminstone inte jag, och knappast några andra, använt mig av de möjligheter vi har att publicera oss i AB för att meddela att vi säger farväl.

      2) Jag ser inte AB Kultur som ett ”borgerligt” eller ”nyliberalt” media, utan som ett av de viktigaste vänsterforumen som finns om man vill nå ut brett. Shibstedt kan slakta sidorna när de vill, men så länge de är kvar är det märkligt att kalla dem för borgerliga.Här har vi säkert olika uppfattningar, men det är i alla fall min åsikt.

      3) Och apropå att använda sig av makt. SAC:s nya tidningsuttalande antogs med en rösts marginal. Mattrias P valdes, har jag för mig, med fyra rösters marginal. Borde inte sådana knappa majoriteter ha lett till någon slags ödmjukhet när man ”tog itu” med Arbetaren?

  11. Mia Says:

    Jag är en av många SAC-medlemmar som verkligen oroas av att Arbetaren ska göra en Folket i Bild, se ovan. Kongressens beslut var ju verkligen inte någon hejdundrande enig historia och vi är många som debatterat i olika SAC-sammanhang för att Arbetaren måste få fortsätta vara en fri pressröst, om tidningen ska fortsätta alls med tanke på problemen med ekonomin som varit. Man blir trött på att som ”vanlig” medlem och inte del av organisationens ideologiska elit bli omnämnd som alibi för den nya tidningsredaktionen. Det är också märkligt att många av er verkar hävda att den enda debatten runt Arbetaren ska föras… ja, var? I Syndikalisten? Från min synvinkel är det ett hälsotecken att Arbetaren är en så pass intressant tidning att dess innehåll debatteras i Aftonbladet. Det är väl ingen annan tidning som skulle ta in en artikel om Proletärens innehåll. Jag hoppas innerligt att det lagom till nästa kongress inte är så att Arbetarens artiklar inte intresserar andra än en minimal krets närmast sörjande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: