Den farliga nolltillväxten

Det finns sådant som är tabu att säga för den som vill bli tagen på allvar i den gängse offentligheten. Det går till exempel inte att ta ordet nolltillväxt i sin mun. Det är precis vad Göran Greider gör i sin senaste bok, och för den förbrytelsen blir han närmast förlöjligad av Ann-Charlotte Martéus när hon recenserar boken i DN.

Martéus är till vardags ledarskribent på Expressen. Jag brukar tycka att hon är intressant att läsa. Hon är en av de få liberaler som vare sig rättar in sig i de Alliansledda leden, eller kritiserar regeringen från någon slags extremt libertariansk position..

Därför blir jag lite överraskad av hennes raljerande. Men jag undrar om inte Ann-Charlotte Martéus fullkomliga oförståelse inför vad Greider vill säga är intressant i sig. Jag tror att den  berättar något om var framtidens politiska frontlinje kommer att gå.

Göran Greider gör det inte lätt för sig i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront). Han frågar sig om finanskrisen och klimatkrisen – de dubbla kriserna – öppnar upp nya möjligheter för en tillbakaträngd vänster. Han är osäker och skymtar en ännu starkare höger bortom den hårda saneringen av statsfinanserna.

Men i den mån vänstern ska kunna få en betydelse måste den bli rödgrön, menar han. Den måste ha ett klassperspektiv och slåss för jämlikare inkomster och ett demokratiskt arbetsliv. Samtidigt måste den ta de ekologiska utmaningarna på allvar, och inte tro att tillväxten kan fortgå i de rika länderna.

Han diskuterar inte minst dagens överideologi inom miljöpolitiken – tron på den ”gröna tillväxten”, vilken ju är en tankefigur som i olika nyanser förenar samtliga riksdagspartier, och även en del av den mer etablerade miljörörelsen.  Tillväxten kan vidmakthållas genom att vår produktion och vår konsumtion blir betydligt mindre energiintensiv, sägs det. Idén vilar emellertid inte på någon som helst empirisk grund, visar till exempel den engelske ekonomen Tim Jackson  i rapporten Prosperity without growth. Visst går det att effektivisera energianvändningen, men långtifrån i den takt som krävs om vi ska nå klimatmålen, ersätta de fossila bränslena och samtidigt ha tillväxt.

Nej, skriver Greider, tillväxten måste stanna av.

Det är då det brister för Ann-Charlotte Martéus. Hon låter lustigt nog Greiders socialistiska retorik passera närmast obemärkt. Men ingen tillväxt? Hon skakar på huvudet och blir till sist arg. ”Att komma dragandes med nolltillväxt är närmast stötande för den som faktiskt tar klimathotet på allvar…”.

Och det öppnar sig ett bråddjup.

Ann-Charlotte Martéus TAR klimathotet på allvar. Det vet alla som läst vad hon brukar skriva. Men i hennes värld kan vi bara rädda oss undan, genom att en fortsatt tillväxt ger oss resurser att investera stort i förnybar energi och andra tekniska lösningar. Själva tanken att vi prioriterar annorlunda, att vi styr samhället bort från klimatskadlig överkonsumtion, är henne främmande – ja, absurd.

Det är inte så konstigt. Ett samhälle som strävar efter nolltillväxt måste besluta om regleringar av marknadsekonomin.  Kapitalets frihet och vinstbegär måste begränsas. Det krävs ett tänkande som går stick i stäv med den marknadsliberala ideologi som idag dominerar nästan hela det politiska fältet. Jag borde inte ha blivit så överraskad av Ann-Charlotte Martéus utbrott när hos läste Greiders bok. Jag tror nästan att jag borde ha blivit glad. Frontlinjerna håller på att klarna.

Annonser
Explore posts in the same categories: Miljö, Politik

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

One Comment på “Den farliga nolltillväxten”


  1. Jo, det är välkommet att vi får en ny tillväxtkritisk debatt. Jag har just kommit ut med en bok i frågan, Trädgården Jorden. Men jag tror samtidigt att vi inte skall se tillväxten i sig som PROBLEMET. Det är ungefär detsamma som med befolkningstillväxten. Både den ständiga materiella tillväxten och befolkningstillväxten är ohållbara, och tillsammans är de givetvis ännu mer ohållbara…MEN jag tror att det är de faktorer som i grund och botten driver dessa fenomen som vi behöver attackera. Jag tror också att det är först då vi blir farmgångsrika. Dvs det finns i det ekonomiska systemet en massa funktioner som faktiskt driver på tillväxten, t.ex räntan och det faktum att man i aktiebolagsformen kan ta begränsad risk (man förlorar bara aktiekapitalet, ytterligare förluster står samhället för) men får obegränsad vinst. Till det kan vi lägga vår egna statusjakt som just nun är inriktad på prylar. Statusjakt är nog ganska mänskligt och inget man helt kan komma ifrån, men man kan begränsa det och man kan styra det bort från pengar och konsumtion. Det är trots allt först i och med kapitalismen som pengar och vinst blev status. De kristna lät judarna ta hand om sådant och de muslimska turkarna lät grekerna göra det – just därför att man föraktade den typen av framgång. Status fick man på annat sätt. Vi behöver skaka av oss kapitalismens ekonomiska mekanismer, dess politiska problemformuleringsföreträde OCH våra enga värderingar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: