Vänstern och tillväxten

Det finns diskussioner som bränner sig fast i minnet.

En som jag kommer ihåg underligt väl utspelade sig 1978 på Spisen, som var mitt dåvarande stamhak i Lund. Vi satt vid bardisken.  Där var överfulla askfat, sejdlar, ölringar i träet. Det var sen eftermiddag och dunkelt ljus. Jag minns inte vad han hette som jag pratade med, bara att han var en mina kamrater från det ungkommunistiska förflutna. Själv var jag nymornad anarkist och vi diskuterade kärnkraften.

Vi tyckte båda att den svenska utbyggnaden borde stoppas, men längre än så var vi inte överens. Min forna kamrat menade att i en socialistisk stat skulle kärnkraften vara säker och en arbetarklassens tillgång. Det var kapitalismens profitjakt som var problemet med Barsebäck och Ringhals. Under planekonomin skulle  reaktorerna bli säkra. Jag höll inte med, men  hade svårt att finna argumenten emot. Jag hade några års kommunistisk fostran i bagaget och förstod hur han resonerade. Men jag hade likväl fått för mig att kärnkraftens problem var olösliga, oavsett samhällssystem. Jag hade börjat tänka på ett annat sätt.

Sådana här gamla vänsterminnen framkallar gärna munterhet. Det är väl därför som jag kommer ihåg just den här diskussionen. Men den är nog inte bara en anekdot. De här åren inträffade något med vänsterns förhållande till naturen, till miljön, till biologin och till förutsättningarna för vårt liv. För inte så länge sedan hade vänsterpartiet kommunisterna stött kärnkraftsutbyggnaden.  Nu var nästan hela den svenska vänstern på väg att samla sig bakom det som skulle bli Linje 3 i folkomröstningen 1980 – det alternativ som förespråkade att alla reaktorer skulle avvecklas på tio år. Det var bara moskvakommunisterna i apk som fortfarande bejakade kärnkraften. Om jag minns rätt ville de bygga ut den ytterligare.

Det var en rejäl omsvängning från vänsterns sida. Jag tror att den var mer omvälvande än vad vi förstod på den tiden.

Teknikoptimismen är snudd på årsbarn med den moderna vänstern. När de olika socialistiska riktningarna tog form på 1800-talet rådde upplysningstid och brytningstid. Europa urbaniserades. Drängar, torpare, hantverkare och statare blev lönearbetare. Industriaalism och frisläppta marknader revolutionerade samhället. Kolonialism och imperialism ritade om världskartan. I denna kaotiska värld uppstod fackföreningar, marxistiska arbetarpartier och anarkistiska federationer. Det var rörelser som ville stoppa utplundringen, men som bejakade utvecklingen. Det fanns ett linjärt drag i historiesynen. Mänskligheten steg  från mörkret till ljuset.

Inom den anarkistiska traditionen fanns det reservationer mot den sortens utvecklingsoptimism. Där fanns en djupt grundad misstänksamhet mot det storskaliga och det centraliserade. Ibland fanns det rentav tankar om självförsörjning och lokalsamhällen, som liknade vad de ekologiska rörelserna började prata om på 1970-talet. Men man ska inte överdriva. Även många anarkister och syndikalister lockades av den industriella revolution som så småningom skulle göra lönearbetet onödigt. När man vände sig mot det storskaliga var det främst för att människans frihet begränsades, inte för att naturens resurser var begränsade.

Efter andra världskriget var i vilket fall den frihetliga socialismen marginaliserad världen över. Vänstern dominerades totalt av socialdemokrater och kommunister. Och även om de ideligen högg efter varandras strupar var de ense om ett grundläggande perspektiv: människans frigörelse gick vägen om tillväxten. I västvärlden blev socialdemokratin en integrerad del av efterkrigstidens rekordår. I öst satsade kommunisterna allt på en massiv statlig kapitalackumulation för att ta igen västvärldens försprång.

Detta perspektiv sattes ordentligt ifråga på 1970-talet. Många har glömt det nu, men det var en ofta mycket radikal tillväxtkritik som formulerades av den tidiga miljörörelsen. Bakgrunden var miljölarm som kommit slag i slag sedan 1960-talet. Det stod alltmer klart att DDT, hormoslyr, bly, kväve och en rad andra ämnen rubbade ekosystemen. Romklubben publicerade sin rapport Tillväxtens gränser, och allt fler ekologer och miljödebattörer varnade för att vi använde mer resurser än vad som var långsiktigt hållbart.

Begreppet nolltillväxt myntades, och hånades svårt av socialdemokrater som byggt hela sitt politiska projekt på att skapa reformutrymme ur den egna industrins ökade produktivitet. Inom den radikalare vänstern lystrade dock många. Det var en tid av omprövning och öppenhet inför de nya rönen. Det fanns potential för en rödgrön allians på riktigt.

Men den blev inte av. Vänstern klarade inte av uppgörelsen med tillväxten. Och inom miljörörelsen var många blinda för allt som hade med klassmotsättningar att göra.  Jag minns själv hur attityderna blev annorlunda några år in på 1980-talet. Det började talas om ”ekofascister” och om ”miljötokar”. Vänstern var nu på defensiven undan en självsäker nyliberalism. Det började handla om att försvara reformismens landvinningar, snarare än om att kritisera det ekonomiska systemets grunder. Stimulanspolitik blev dagens lösen. Kriserna skulle bekämpas genom att staten fick hjulen att börja snurra igen. Återigen var det tillväxten som skulle lösa problemen. Undan för undan kom vänstern att börja tala mindre om ett nytt samhälle, och mer om att återerövra det förlorade folkhemmet.

När vi skriver år 2010, och öknarna breder ut sig, och oljan snart börjar sina, och glaciärerna smälter, och det borras desperat efter vatten i Indien och i Kina och i Afrika, är det ungefär där vi står. Vänsterns politiska projekt bygger fortfarande på  tillväxt. De stora gröna partierna i Europa är inne på ungefär likadana spår, även om de lagt till prefixet ”grön” framför tillväxt. Det råder en visionslöshet som är illavarslande.

Det finns förstås ansatser till ett annat tänkande. Det är en himmelsvid skillnad mellan hur vänstern låter sig påverkas av den ekologiska krisen och hur den liberala och konservativa högern reagerar.  Vänstern är till sin natur kritisk mot profitjakt och kortsiktighet och ett samhälle där allting görs till varor som kan köpas och säljas. Redskapen finns för att göra upp med rovdjurstänkandet. Men det räcker inte. Vi är fortfarande fångna i en värld där friheten bara uppenbarar sig bakom nästa horisont. Det finns ännu ingen vänster som klarar av att på allvar lägga fram en politik för en värld utan tillväxt. Och en sådan vision brådskar. För om inte vänstern lyckas göra den trovärdig väntar mörkare krafter på att ta vid.

Året var 1978 och det var en sen eftermiddag på Spisen i Lund. Vi diskuterade kärnkraften men också vilka alternativen var. Fanns det en gräns för tillväxten eller var möjligheterna oändliga?. Den diskussionen har fortfarande bara börjat.

Annonser
Explore posts in the same categories: Miljö, Politik

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Vänstern och tillväxten”

  1. Samuel Jarrick Says:

    Väldigt kloka ord. Diskussionen har bara börjat. Och de genomgripande förändringar som diskussionen förhoppningsvis leder till måste troligen börja väldigt väldigt snart.


  2. Det här är så roligt att läsa 🙂 Fan vad bra du skriver! Blir nästan avundsjuk! I MUF brukade vi dra alla till vänster om sossarna över en kam och bara kalla er kort o gott för ”kommunister” 🙂 Ofta räknade vi sossarna till kommunisterna också 🙂 *fnitter*


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: