Ellroy

 

James Ellroy har varit i Sverige och en sak är säker. Det finns författare som är bättre när de skriver böcker än då de öppnar munnen. Att läsa en intervju med Ellroy är som att möta en hårdkokt (och politiskt mer tveksam) version av Björn Ranelid.

Skillnaden dem emellan är väl att James Ellroy är en förbannat bra författare.

Åtminstone var han det. Hans fyra böcker om Los Angeles mörka 1950-tal – Den svarta dahlian, Den stora tomheten, LA Konfidentiellt och Vit jazz – är en lång, suggestiv berättelse om trasiga män och en omöjlig amerikansk dröm.

Kvinnosynen är i bästa fall komplicerad. Men det får en viss förklaring när han i självbiografiska Mina mörka vrår ger sig ut på jakt efter den okände man som mördade hans mor då James Ellroy var tio år. Tillsammans med en pensionerad kriminalare åker han 40 år senare tillbaka till hemstaden, gräver i arkiv och gamla förundersökningar, och börjar få en bild av vem hans mor var och vad som kan ha hänt natten då hon dog. Ellroy berättar att han kände lättnad då den besvärliga modern försvann ur hans liv, så att han istället fick bo hos fadern. Men hans liv blev inte bra. Det kom att bli många år av desperation, fönstertittande, omöjliga relationer och hårt missbruk.  Mina mörka vrår blir till en försoningsakt. Ellroy lyckas aldrig fånga mördaren, men han lär till sist känna sin mor. Slutet andas kärlek. Det är en av de bästa böcker jag har läst.

Hans senare böcker – En amerikansk myt och Sextusen kalla – utspelar sig under USA:s sextiotal, och det känns tyvärr som om Ellroy är på väg utför. Här är det alternativ historieskrivning som gäller. Eller rättare sagt: konspirationsteorier. Maffian och CIA ligger bakom moden på Kennedy och Martin Luther King och drar i de flesta trådar som styr utvecklingen. I böckerna om Los Angeles finns det en slags sorgsen klarhet som skymtar bakom kaoset. Men nu grumlas blicken. Hans nya bok, Oroligt blod, ligger på diskarna. Därför Sverigebesöket. Nu är det 1970-tal och fortsatta konspirationer. Jag befarar det värsta. Men det är klart att jag kommer att läsa.

För övrigt: James Ellroy har en särpräglad stil. Det är extremt korta meningar, direkt tilltal, mycket slang. Det är en stil som kan vara svårläst i början, men som suger tag i en så småningom. Ni som har läst Jens Lapidus känner igen språket. Tala om att planka en stil rakt av.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: