OS i politik

Man kommer inte undan. Man måste publicera sig. Även på det här sättet. Jag börjar med senaste krönikan i Arbetaren. Bara för att mjukstarta:

Det var första stora partiledardebatten i TV detta valår och jag satt där i soffan och undrade om jag inte borde stänga av och göra något vettigt istället. Jag gjorde det inte.

Jag är torsk på all sorts politik, och om inte annat finns det ett tävlingsmoment i sådana här debatter som är roligt. Fungerar Jan Björklunds pitbulltaktik? Hur går matchen i matchen mellan Reinfeldt och Sahlin? Klarar Göran Hägglund av att framstå som äldre än en 17-årig korgosse? Kort sagt: vem vinner?

Men efter att ha konstaterat att det nog blev dött lopp mellan Fredrik Reinfeldt och Peter Eriksson blev jag mest beklämd. Framför oss har nu sju månaders valrörelse och politisk strid om – väldigt lite.

Det är klart att jag kommer att rösta. Det finns ju ändå skillnader. En något bättre a-kassa och en något bättre sjukförsäkring betyder mycket för en del. Det kanske blir stopp på skattesänkningarna, och därmed kan några fler sjukvårdsbiträden, lärare och SJ-anställda behålla jobben. Kanske.

Det är sådant som ändå får en att släpa sig till valurnan. Det minst dåliga, alltså.

Men kommer jag att tåga tillsammans med Ohly och Sahlin och Wetterstrand och vråla ”Ned med alliansen”?

Jag tror nog inte det, mina vänner.

Detta blir en valrörelse där ingen utmanar den rådande ordningen. Finns det till exempel några som föreslår att de senaste decenniernas privatiseringar rivs upp?  Att vi ska höja skatterna  rejält, även för oss i den breda medelklassen, så att vi får råd med både välfärd och investeringar i ett fossilfritt samhälle? Finns det några som spekulerar om hur ett samhälle utan tillväxt kan se ut? Finns det några som verkligen ställer upp ett alternativ till det sjunkande skepp som är vårt ekonomiska system?

Det finns förstås partiprogram som säger en del om sådana saker. Jag vet. Men jag har en skarp känsla av att just de inslagen i skrifterna kommer att tonas ner i år. Nu gäller det att visa regeringsduglighet.

Det lär bli lika tråkigt att lyssna på den borgerliga sidan. Kanske kommer Göran Hägglund att tjata om verklighetens folk, kanske kommer Jan Björklund att hetsa lite extra mot muslimer, men annars blir det enad, grå front.

Det blir kort sagt ingen kul valrörelse.

Och därför har jag rätt så svårt att förstå det tonläge som börjar skruvas upp i TV och tidningar och på nätet. Det är som om man börjat kratta manegen inför ett kejsarslag. Det är Fredrik mot Mona. Det är röda laget mot blå laget. Det är OS i politik. Ju mindre skillnaderna mellan block och partier blir, desto mer dramatik piskar medierna upp.

Jag tror att det är en rätt så osund symbios vi ser. Partiernas strateger satsar hårt på personligheter och varumärken. Medierna spelar med. Både allians och opposition skriver en slags berättelser om enighet inom respektive läger. Medierna gör den eventuella bristen på enighet till huvudfråga. Valrörelsen blir till en kamp i det politiska mittfältet där ingen vågar avvika för mycket. I media blir steg utanför mittfåran till något som kan hota valsegern.

Det är politiken som maktlöshet. Det är journalistiken som anpassning. Det är ett sorgligt skådespel att se.

Annonser
Explore posts in the same categories: Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: