Mindre intelligent höger

När jag läste Johnny Munkhammars debattinlägg i dagens Expressen undrade  jag först om det hade hänt något med mig. En omärklig stroke? Smygande utbrändhet? Jag läste igen, och började bli orolig på allvar. Någonting måste jag väl ha missuppfattat? Så här dumt fick det väl ändå inte vara? Så här många klockor kan väl inte stanna på en och samma gång?

Men jodå.

Johnny Munkhammar sitter i riksdagen för moderaterna. Tidigare har han arbetat på Svenskt Näringsliv och på Timbro. Ni anar alltså redan vad han har att säga om skuldkrisen i USA. Mycket riktigt: han tycker att USA måste skära ner på utgifterna, och samtidigt sänka skatterna ännu mer. Enligt Munkhammar ligger nämligen flera skattesatser fortfarande ”skadligt högt” i USA. Han skulle ha känt sig hemma i Tea Party-högern, åtminstone om vi pratar ekonomisk politik.

Så långt alltså ingen anledning att höja på ögonbrynen.

Men sedan kommer detta:

”Istället är det länder som Tyskland och Sverige, som har reformerat skatter och bidrag samt haft ordning på de offentliga finanserna, som nu leder den globala återhämtningen.”.

USA behöver alltså sänka skatterna, och sänka statens utgifter. Det har Sverige gjort och se så bra det går. Ungefär så, om jag tolkar herr riksdagsledamoten rätt.

Hur höga är då skatterna i våra respektive länder?

I Sverige låg det totala skattetrycket – statens inkomster i förhållande till BNP – på 46,4 procent år 2009. Trots de senaste årens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen som har högst skatter.

I USA var siffran 24 procent.

Skatterna är alltså nästan dubbelt så höga i Sverige som de är i USA. Och statsfinanserna är betydligt bättre. Ett barn kan väl se sambandet?

Timbro och den besvärliga kulturen

 

På Timbro får man aldrig nog. Skolan har konkurrensutsatts, liksom vården och omsorgen. Allmännyttan är på väg att raseras. Skatterna har sänkts. Trygghetssystemen har urholkats. Nio av tio ledarsidor är borgerliga. Alliansregeringen blev omvald trots massarbetslöshet. Men när tankesmedjans VD Markus Uvell tar till orda i Dagens Nyheter är han ändå missnöjd. Välfärdsstaten monteras inte ner snabbt nog. Minsann om inte borgerligheten enligt denne tänkare befinner sig i ett mycket utsatt läge.

Det finns nämligen de som står i vägen för systemskiftet. Markus Uvell vet vilka de är – journalister, kulturarbetare, akademiker och företrädare för folkrörelser. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har korrumperat dem. De har för karriärens skull anpassat sig till den socialdemokratiska ”Makten”. De har blivit makthavarnas ”nyttiga idioter”.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att  Markus Uvell drev med läsarna. Jag är tillräckligt gammal för att minnas den tid då det på allvar blåste vänstervindar bland journalister, akademiker och kulturarbetare. Om den tiden kan man säga mycket, men knappast att den präglades av människor som ville stå på god fot med socialdemokratin. Timbros angrepp på (s)-apparaten bleknar i jämförelse med vad som sades och skrevs på 1970-talet. Det var inte bara Blå Tåget som ansåg att staten och kapitalet satt i samma båt.

Sedan fanns det förstås de som gjorde karriär. Ja, det fanns många som gjorde karriär. Det brukade ske genom att man övergav sina gamla åsikter.  När Klas Eklund, Göran Skytte och alla de andra gamla leninisterna kom på nya tankar skadade det knappast deras plånböcker. Den som letar efter fattiga och förföljda liberala dissidenter i Sverige får det rätt svårt.

Men Markus Uvell är alltså ändå inte nöjd. Jag tror inte att han tänker ge upp förrän Johan Hakelius blir kulturchef på Aftonbladet och Susanna Popova på Expressen. Han vill ha en kulturrevolution. Debattens mittfåra ska flyttas ytterligare några kilometer högerut. Timbrochefen vill se poeter som diktar om arbetslinjen och teaterpjäser som berättar om hjältemodiga  entreprenörer. När han läser deckare bör det vara fackpampen som mördat, och han tycker att det gärna finge finnas fler rockmusiker som gjorde låtar om skatteslaveriet. Jag har en viss känsla av att han även vill se fler konstnärer måla som Anders Zorn.

Ja, det är kanske där skon ändå  klämmer, trots allt gnället om akademiker och journalister. Högern har vunnit, men fortfarande envisas en massa författare och artister med att hysa olämpliga åsikter. Det är klart att det är frustrerande. Det handlar helt enkelt om ”Wille Crafoord-syndromet”. Borgerligheten ser med fasa framför sig en valrörelse år 2022 då vissångaren från Bromma FORTFARANDE är den enda kända artist som sjunger för alliansen.