I slutet av 1980-talet ägnade jag en del tid åt att bevaka det då nya partiet Sverigedemokraterna. Det blev några artiklar i Arbetaren, och uppgiften var inte så svår. Sverigedemokraterna hade bildats genom en splittring av Sverigepartiet som i sin tur bildats av Bevara Sverige Svenskt. Rottrådarna ner bland de nynazistiska och nyfascistiska sekterna var lätta att följa.
Ja, det krävdes ingen större möda för att teckna ett släktträd med anor från 1930-talet. Samtidigt fanns där, redan då, ett varsel om något nytt. De som bildade Sverigedemokraterna ville något mer än att att frälsa de redan troende. Vi som då skrev om svensk högerextremism menade att det fanns läge för vaksamhet
Själv släppte jag tråden efter ett par år. Det fanns andra som skötte grävandet bättre. Men privat fortsatte jag att snegla på sverigedemokraterna och deras utveckling. Ett tag tycktes det som om man kunde blåsa faran över. Personstriderna blev legio. Knäppgökarna frodades. Det följde splitringar och skandaler. Det verkade gå som det brukar gå med partier av det slaget.
Men sedan kom genombrotten i Skåne. Sedan kom en ny partiledning som gjorde processen kort med de allra värsta rötäggen. Sedan kom valresultatet 2006 – 2,9 procent. Jag vill inte verka efterklok, men därefter har jag bara räknat dagarna tills de tog sig in i riksdagen.
Vi visste ju att potentialen fanns där. Ny demokrati lyckades 1991, och någon större skillnad på firma Wachtmeister/Karlsson och Jimmie Åkesson ser i alla fall inte jag. Redan då var Ny Demokrati-rösterna en örfil åt eliten. Nu upprepar sig historien.
De som röstat på sverigedemokraterna i år gillar inte vart samhället är på väg. Och vem kan egentligen klandra dem? Sverige faller isär, och någonstans tar ilskan över detta vägen. Om det funnits en vänster som visat på en annan väg, tror jag inte att SD hade klarat sig in i riksdagen. Men med en rödgrön koalition som i praktiken sade ja till kapitalistisk status quo är jag inte förvånad.
Det finns en slags liberal berättelse om sverigedemokraterna som är ganska obehaglig. I den historien förstår inte den dumma arbetarklassen att klockan är slagen. Det finns inte längre några alternativ till globalisering, individualism eller tjänstesamhälle. En röst på sverigedemokraterna blir en röst mot utvecklingen.
Jag tror att den som berättar sådana historier är sverigedemokraternas allra bästa valarbetare.
Just nu är det alla mot sverigedemokraterna. Lars Ohly intygar vilken trovärdig antirasist Fredrik Reinfeldt är. Politiken tycks handla om hur vi ska enas mot det onda. Tobias Billström kanske har utvisat romska tiggare, men han är i alla fall emot sverigedemokraterna. Nyamko Sabuni vill kanske att asylsökande ska jobba för sämre villkor än alla andra, men hon är i alla fall emot sverigedemokraterna. Centerpartiet vill kanske ha rättslöshet på jobbet, men är i alla fall emot sverigedemokraterna.
När vi gör politiken till den sortens tomma positionering, tror jag att vi ger Jimmie Åkesson öppet mål. Om vi låter sverigedemokraterna få monopol på opposition mot eliten, är vi väldigt illa ute.
