Mindre intelligent höger

När jag läste Johnny Munkhammars debattinlägg i dagens Expressen undrade  jag först om det hade hänt något med mig. En omärklig stroke? Smygande utbrändhet? Jag läste igen, och började bli orolig på allvar. Någonting måste jag väl ha missuppfattat? Så här dumt fick det väl ändå inte vara? Så här många klockor kan väl inte stanna på en och samma gång?

Men jodå.

Johnny Munkhammar sitter i riksdagen för moderaterna. Tidigare har han arbetat på Svenskt Näringsliv och på Timbro. Ni anar alltså redan vad han har att säga om skuldkrisen i USA. Mycket riktigt: han tycker att USA måste skära ner på utgifterna, och samtidigt sänka skatterna ännu mer. Enligt Munkhammar ligger nämligen flera skattesatser fortfarande ”skadligt högt” i USA. Han skulle ha känt sig hemma i Tea Party-högern, åtminstone om vi pratar ekonomisk politik.

Så långt alltså ingen anledning att höja på ögonbrynen.

Men sedan kommer detta:

”Istället är det länder som Tyskland och Sverige, som har reformerat skatter och bidrag samt haft ordning på de offentliga finanserna, som nu leder den globala återhämtningen.”.

USA behöver alltså sänka skatterna, och sänka statens utgifter. Det har Sverige gjort och se så bra det går. Ungefär så, om jag tolkar herr riksdagsledamoten rätt.

Hur höga är då skatterna i våra respektive länder?

I Sverige låg det totala skattetrycket – statens inkomster i förhållande till BNP – på 46,4 procent år 2009. Trots de senaste årens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen som har högst skatter.

I USA var siffran 24 procent.

Skatterna är alltså nästan dubbelt så höga i Sverige som de är i USA. Och statsfinanserna är betydligt bättre. Ett barn kan väl se sambandet?

Harry Potter och tillväxten

Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig efter Svenskt Näringslivs utspel om sänkta studiebidrag för olönsamma utbildningar inom humaniora. Stefan Fölster har redan backat ett halvt steg, och pratar nu om att det bara är ”hobbykurser” man vill åt, men skadan är redan skedd. Det verkar som om Svenskt Näringsliv har gjort ett praktfullt självmål.

Och då borde man ju bli glad. Ändå blir jag snarare bekymrad – över reaktionerna.

”Det är tillväxthämmande att inte satsa på estetiska ämnen och humaniora”, säger Håkan Juholt till Dagens Nyheter. Kulturekonomen Tobias Nielsén befarar att förslagen kan leda till att näringslivet tappar konkurrenskraft. Reportern Jens Liljestrand påminner om alla exportinkomster som design, mode och konst genererar. Och i Sydsvenska Dagbladet poängterar kulturchefen Per Svensson att Harry Potter-böckerna skapat mängder med jobb i Storbritannien.

Då är det ju bara att konstatera faktum: Svenskt Näringsliv har redan vunnit debatten.

Om vi måste motivera kurser i till exempel filosofi eller konsthistoria med att de ”skapar tillväxt”, har vi nämligen redan köpt det nyliberala resonemanget om vad som är värdefullt i ett samhälle. Intresserar du dig för Descartes skrifter, eller för Botticellis fresker, eller för Rimbauds poesi, gäller det att du kan omsätta det du lär dig i något som kan säljas och köpas. Annars är det nog inte lönt för universiteten att satsa på dig.

Tanken att högskolestudier kunde vara till för att göra oss klokare, kanske rentav göra samhället bättre, är oss numera fjärran. Förutom då förbättringarna kan mätas i exportinkomster.

Dessutom undrar jag om inte Svenskt Näringslivs kritiker har direkt fel. Är det verkligen säkert att studier i humaniora alltid är så tillväxtfrämjande? Tänk om filosofistudierna leder till idéer om det meningslösa i att jaga efter ständigt ökad standard? Vad i hela friden gör vi då?

Så trollar Almega med statistik

Låt oss göra ett räkneexempel.

Säg att vi har åtta yrkesverksamma sadelmakare i Sverige och 80 000 ingenjörer(spring inte iväg och kolla med SCB nu, det här är påhittade siffror).  Anta sedan att det finns 16 människor här i landet som är passionerat intresserade av sadelmakeri. Av dessa råkar åtta vara sadelmakare och åtta ingenjörer. 50 procent av  sadelmakerifansen är alltså sadelmakare och 50 procent är ingenjörer,

Simsalabim! Ingenjörer är lika intresserade av sadelmakeri som sadelmakare är!

Tycker ni kanske att det där var ett ovanligt klumpigt sätt att försöka ljuga med statistik på? Ja, det tycker väl jag också. Det lustiga är emellertid att mäktiga arbetsgivarorganisationen Almega använde  samma trick igår, och de fick bland andra Dagens Eko att nappa på betet.

Det var i sin offensiv för de så kallade RUT-avdragen som Almega hade följande att berätta i ett pressmeddelande:

År 2008 använde 92 465 personer möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Av dessa var det 24 procent som tjänade under 200 000 kronor om året. 47 procent tjänade 200 000 – 499 000 kronor om året. 29 procent tjänade över halvmiljonen.

Se! Låginkomsttagare använder RUT-avdragen lika ofta som höginkomsttagare! Det är vad Almega vill låta påskina.

Ni som inte arbetar på någon av de stora samhällsredaktionerna förstår haken. Det som Almega ”glömde” att berätta var förstås att 50 procent av de vuxna svenskarna  tjänar mindre än 200 000 kronor av året. Bara fem procent tjänar över 500 000.

22 000 låginkomsttagare som gör RUT-avdrag må utgöra 24 procent av alla som gjort avdrag, men bara sex promille av  dem som tjänar under 200 000.  Bland dem som tjänade över 500 000 kronor om året  var det sju procent som gjorde avdrag för (vita) hushållsnära tjänster. Läs vidare hos SCB.

Verkligheten är alltså den förväntade:  Det är framförallt de rika som utnyttjar RUT-avdragen. Om detta välkända faktum, och varför det är så, skrev Rikard Warlenius redan innan Almega började trolla med siffror – läs här om ni vill titta på lite riktig statistik.