Drömmar om vänsterpartiet

Det måste vara tillåtet att drömma.

 Själv drömmer jag ibland om ett brett socialistiskt parti – både frihetligt och antikapitalistiskt, både revolutionärt och reformistiskt. Det skulle vara ett parti som ville ett radikalt annorlunda samhälle, och som insåg att delsegrar är viktigare än att hålla skölden blänkande ren. Det skulle inte minst vara ett parti som försökte hitta vägar ut ur det här destruktiva tillväxtsystemet vi lever i. Det skulle inte göra anspråk på att leda oss in i paradiset, men på att vara en del av lösningen.

 Det är förstås att drömma om en tulipanaros. Men jag tillåter mig den lyxen. Det vore rätt trist annars.

 Det förekommer rentav att jag hoppas på att vänsterpartiet ska ta några steg i riktning mot att bli det där partiet.  Det sker kanske inte någon av mina mest klartänkta dagar. Men tja…det händer.

 Vänsterpartiet borde ju ligga närmast till hands. De är antikapitalister, åtminstone i teorin. De är relativt trovärdiga feminister och antirasister. De har ägnat en del möda åt att försöka förstå vad som gick fel i de statskapitalistiska länder som brukade kallas för socialistiska. Man kan tycka att uppgörelsen med det gamla blev för grund. Man kan inse att det frodas inte så lite leninistisk nostalgi bakom kulisserna. Men det vore väl konstigt annars. Det är ett brett parti jag vill se, inte ett där alla tycker som jag.

 Det borde alltså se lovande ut.

 Om det inte vore för politiken.

 Jag har den senaste tiden läst en del valanalyser och partidebatt och dessutom hållit ett öga på vad partiledarkandidaterna säger. Det finns ett genomgående tema. Vänsterpartiet ska bli välfärdspartiet. Vänsterpartiet ska finnas i människors vardag och ta strid för det gemensamma. Någon gång  lyfts även miljöfrågorna fram. Och ja, partiet ska förstås hinna med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning också. Men annars: välfärd, och mer välfärd.

 Och det är förstås riktigt. Ett vänsterparti som ska ha någon betydelse måste slåss för just det gemensamma: En rättvis skola som drivs utan vinstintressen, en vård- och omsorgssektor som styrs av behov och inte av efterfrågan, en infrastruktur som behålls i offentlig ägo.

 Gott så.

 Men hur ska det gå till? Det är här som problemen börjar, som så ofta för vänsterpartiet.

 Av tradition har partiet varit vänstersocialdemokratiskt, trots den revolutionära retoriken. Taktiken har bestått i att kräva ännu mer reformer än  socialdemokraterna ansett vara möjliga. Gärna lägre skatter också (Bort med moms på maten!).

 Det var en politik som liksom den socialdemokratiska gjordes möjlig av kapitalismens expansion. Efterkrigstidens välfärdsreformer hade som bäst blivit halvhjärtade utan en framgångsrik exportindustri och tillväxttal på 4-5 procent om året. Det innebär inte att man ska fnysa åt vad som genomfördes. Inkomstklyftorna minskade, kvinnors rättigheter stärktes, fler arbetarbarn började studera vidare, bostadspolitiken fick socialistiska inslag, socialförsäkringarna innebar viss trygghet för dem som blev sjuka eller arbetslösa. Ja, mycket gjordes, och gjordes bra.

 Men idag är situationen annorlunda. Nu krisar kapitalismen på riktigt. Den krisar djupt -  inte bara i teorin. Och riksdagens enda på papperet antikapitalistiska parti står utan politik.

 Ekvationen är nämligen enkel. Det vänsterpartiet vill genomföra kan betalas på två sätt. Antingen genom fortsatt tillväxt, eller genom omfördelning av inte bara inkomster utan även konsumtion. (Eller förstås genom både tillväxt och omfördelning).

 Frågan är hur vänsterpartiet vill lösa den frågan. Jag misstänker att de hoppas på att fortsatt tillväxt ska betala åtminstone en del av välfärdspolitiken. Jag har i alla fall inte hört någon ledande partiföreträdare säga något annat. Därmed förutsätter partiet att tre saker löser sig, samtidigt:

1. Att den västliga kapitalismen ska resa sig ur finanskrisen och kunna hävda sig i konkurrensen med Kina och de andra asiatiska tigerekonomierna.
2. Att kommande högre energipriser och oljebrist inte ska påverka tillväxten nämnvärt.
3. Att fortsatt tillväxt ska gå att förena med radikala klimatmål.

 Det till namnet socialistiska och ekologiska vänsterpartiet förlitar sig alltså i praktiken på en nytänd kapitalism och på det trolleri som är tillväxt utan mer energiproduktion och stora koldioxidutsläpp. Det är ganska sorgligt.

 Jag vet i och för sig att det finns partimedlemmar som tror lika lite som jag på det här. Tillväxtkritiken börjar slå rot bland dem som på allvar sätter sig in i frågorna.  Men vägen till omprövning ser minst sagt lång och slingrig ut. Jag tror inte att den där läskiga 4-procentsspärren partiet nu snuddar vid gör det lättare att tänka nya tankar.

 Och det är synd. En ny politik ligger ju bara runt hörnet.

 Mina drömmars vänsterparti skulle värna och förespråka utbyggnad av det gemensamma. Det skulle också vilja genomföra en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle. I själva verket borde omställningen stå i fokus, eftersom den handlar om vår överlevnad, och om att våra barn och barnbarn ska få leva något sånär bra liv.

 Allt detta kostar pengar, stora pengar. Det skulle mitt vänsterparti stå för, utan att förlita sig på kalkyler som låter tillväxten ordna saken.  Men varifrån då ta pengarna? Jag kan inte för mitt liv se någon annan lösning än ordentligt höjda skatter, som drabbar inte bara de rika, utan även medelklassen. Skatter kan utformas på olika sätt, men målsättningen skulle vara att omfördela konsumtionen. Hellre vårdplatser än nya TV-apparater. Hellre kollektivtrafik än egen bil för stadsbon. Hellre små skolklasser än ny soffa vart femte år. Hellre subventionerad vindkraft än reavinster på bostadsrätterna. Hellre fler förskoleanställda än charterresor.

 Det skulle vara en omfördelning som krävde rejäla skyddsnät för till exempel ensamstående föräldrar, men som samtidigt vore ärlig i förhållande till vad framtiden kräver. Det räcker inte med att återinföra förmögenhetsskatten. Tyvärr. Ett bra samhälle kommer att kräva minskad materiell standard för de flesta av oss. Det kommer att kännas. Men det finns knappast något alternativ, om vi vill se oss i spegeln och säga att vi vill ha ett rättvist och bra samhälle, även om 20-30 år. Det vänsterparti jag fantiserar om skulle vara först med att tala klarspråk om den saken.

 Nåväl. Kommen så långt brukar jag vakna upp ur drömmen. Jag ser framför mig vänsterpartiets kampanjhögkvarter inför valet 2014. Jag tittar ner i papperskorgen och upptäcker resterna av mina tankar. Och visst, det är kanske ett recept för att åka ur riksdagen jag formulerar här

 Men det är åtminstone vänsterpolitik.

 

 

 

 

 

Miljöpartiet som det nya mittenalternativet?

Det finns ett säkert sätt att så split inom miljöpartiet och få gröna språkrör att bli upprörda och börja slingra sig. Det är att dra upp v-ordet, det förskräckliga v-ordet.  Står ni inte till vänster, i alla fall?

Nu tycks det som om nyvalda språkröret Gustav Fridolin har bestämt sig för att stämma i bäcken. I flera utspel under våren har budskapet varit förbluffande klart: miljöpartiet är liberaler och hoppas på att näringslivet kan spela en viktig roll i omställningen av Sverige. Partiet ska bli det breda mittenalternativet i svensk politik, hette det i en artikel på DN Debatt i april.

Gustav Fridolin har haft rykte om sig att tillhöra de radikalaste i partiet, och verkar vara på väg att dra på sig en viss svekdebatt. Några undrar vem som egentligen är den riktige Fridolin – det liberala språkröret eller medlemmen i tillväxtkritiska nätverket Steg 3? Frågan väntar på sitt svar.

Delvis handlar det här om något som har kännetecknat miljöpartiet ända sedan starten 1981. Ska partiet ställa sig utanför båda blocken och konsekvent driva  egen systemkritisk politik? Eller ska man ge sig in i smeten, kompromissa och satsa på att få igenom ett par av sina hjärtefrågor? Man kan läsa miljöpartiets historia som ett ständigt spel mellan dessa två tendenser. Undan för undan har den pragmatiska sidan skaffat sig överhanden.

Men frågan är om man inte kan läsa berättelsen på ett annat sätt. De olika falangerna  har nämligen en sak gemensamt. De har ända sedan början haft svårt att förhålla sig till vänstern, till socialismen, till arbetarrörelsen. De har velat vara varken vänster eller höger, varken borgare eller socialister, varken röda eller blå.

Det har funnits en del goda skäl till grön skepsis mot vänstern, en del mycket goda skäl. Ekologi är ett nytt ämne på det socialistiska schemat. De så kallade realsocialistiska ländernas rovdrift på miljön var massiv. Och socialdemokratin har av tradition byggt sin politik på fördelning av frukterna från en massiv kapitalistisk tillväxt.

Det har funnits andra inte lika bra skäl. Den gröna kritiken mot det storskaliga har inte så sällan lett till att man hoppat i den borgerliga tunnan. Miljöpartiet har  bejakat privatiseringar, drivit på för friskolor och varit med om att driva igenom undantag från Lagen om anställningsskydd för mindre företag.

Frågan har hela tiden varit hur miljöpartiets alternativ till vänstern egentligen ser ut.

Det gröna projektet sägs bestå i att bygga ett samhälle som inte begår rovdrift på människa eller miljö. Det har resulterat i krav på alltifrån avvecklad kärnkraft och höjda bensinskatter till friår och kortare arbetstid. Fram till på senare år har miljöpartiet varit det enda i riksdagen som vågat utmana dogmen om den eviga tillväxten.

När borgerliga debattörer ibland utmålat de gröna som smygsocialister har de därför haft en poäng. Kapitalismens själva kärna är ständig kapitalackumulation – för vilket tillväxt bara är ett annat ord. När miljöpartiet ifrågasatt tillväxten, har man i praktiken varit mer antikapitalistiskt än till och med vänsterpartiet.

Men detta har man inte riktigt velat kännas vid. Att börja diskutera alternativ till kapitalismen hade kunnat innebära det förbjudna – att partiet placerat in sig på den förhatliga höger-vänsterskalan. Det hade blivit svårare att som hittills ducka för besvärliga frågor om klassmotsättningar och makt över ekonomin. I ett parti som sedan starten utgjort en koalition av alltifrån antroposofer och första generationens gröna vågare till avhoppade folkpartister och besvikna kommunister, hade det rentav kunnat bli förödande. Locket hade lyfts. Ingen vet vart den diskussionen hade lett.

Men frågan har hela tiden legat och pyrt inom partiet. Hur systemkritiska är man egentligen? Vart leder tillväxtkritiken?

Det Gustav Fridolin (i alla fall en av hans inkarnationer) nu gör är att försöka desarmera den tickande bomben. Miljöpartiet är inte alls emot tillväxt, menar han. Miljöpartiet vill ha en mänsklig, grön kapitalism. Miljöpartiet är de nya liberalerna.

På sätt och viss krattades väl manegen redan under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – realpolitiker om några. Vägen till mitten anträddes för flera år sedan. Men aldrig har väl ett språkrör  varit tydligare än nu. Fridolin verkar vara ute efter att sudda bort bilden av det gamla miljöpartiet. Han vill rita om den politiska kartan. Utan alla jämförelser i övrigt, påminner det lite om vad firma Reinfeldt/Borg gjorde med moderaterna.

En del av den gröna rörelsen tycks alltså ha valt väg. Man kan förstås fråga sig om det verkligen är ytterligare ett borgerligt mittenparti det här landet behöver. Men okej, det är åtminstone ett vägval.

Det lite tråkiga är att de verkliga frågorna kvarstår. Den gröna tillväxten är av allt att döma en hägring som tonar bort så fort man skärskådar den – se t ex Tim Jacksons  Välfärd utan tillväxt(Ordfront, går att ladda ner på engelska här).  I praktiken innebär fortsatt ekonomisk tillväxt klimatkatastrofer och i längden olösliga resurskriser. Och återigen: ännu har ingen beskrivit den tulipanaros som är en kapitalism utan tillväxt.

Så vilka är då alternativen? Den frågan har miljöpartiets annars vältaliga språkrör passat på. Det är i och för sig tråkigt. Men man vet aldrig. I bästa fall innebär Gustav Fridolins utspel att diskussionen kan börja på riktigt. I så fall är det på tiden.

Vänstern och tillväxten

Det finns diskussioner som bränner sig fast i minnet.

En som jag kommer ihåg underligt väl utspelade sig 1978 på Spisen, som var mitt dåvarande stamhak i Lund. Vi satt vid bardisken.  Där var överfulla askfat, sejdlar, ölringar i träet. Det var sen eftermiddag och dunkelt ljus. Jag minns inte vad han hette som jag pratade med, bara att han var en mina kamrater från det ungkommunistiska förflutna. Själv var jag nymornad anarkist och vi diskuterade kärnkraften.

Vi tyckte båda att den svenska utbyggnaden borde stoppas, men längre än så var vi inte överens. Min forna kamrat menade att i en socialistisk stat skulle kärnkraften vara säker och en arbetarklassens tillgång. Det var kapitalismens profitjakt som var problemet med Barsebäck och Ringhals. Under planekonomin skulle  reaktorerna bli säkra. Jag höll inte med, men  hade svårt att finna argumenten emot. Jag hade några års kommunistisk fostran i bagaget och förstod hur han resonerade. Men jag hade likväl fått för mig att kärnkraftens problem var olösliga, oavsett samhällssystem. Jag hade börjat tänka på ett annat sätt.

Sådana här gamla vänsterminnen framkallar gärna munterhet. Det är väl därför som jag kommer ihåg just den här diskussionen. Men den är nog inte bara en anekdot. De här åren inträffade något med vänsterns förhållande till naturen, till miljön, till biologin och till förutsättningarna för vårt liv. För inte så länge sedan hade vänsterpartiet kommunisterna stött kärnkraftsutbyggnaden.  Nu var nästan hela den svenska vänstern på väg att samla sig bakom det som skulle bli Linje 3 i folkomröstningen 1980 – det alternativ som förespråkade att alla reaktorer skulle avvecklas på tio år. Det var bara moskvakommunisterna i apk som fortfarande bejakade kärnkraften. Om jag minns rätt ville de bygga ut den ytterligare.

Det var en rejäl omsvängning från vänsterns sida. Jag tror att den var mer omvälvande än vad vi förstod på den tiden.

Teknikoptimismen är snudd på årsbarn med den moderna vänstern. När de olika socialistiska riktningarna tog form på 1800-talet rådde upplysningstid och brytningstid. Europa urbaniserades. Drängar, torpare, hantverkare och statare blev lönearbetare. Industriaalism och frisläppta marknader revolutionerade samhället. Kolonialism och imperialism ritade om världskartan. I denna kaotiska värld uppstod fackföreningar, marxistiska arbetarpartier och anarkistiska federationer. Det var rörelser som ville stoppa utplundringen, men som bejakade utvecklingen. Det fanns ett linjärt drag i historiesynen. Mänskligheten steg  från mörkret till ljuset.

Inom den anarkistiska traditionen fanns det reservationer mot den sortens utvecklingsoptimism. Där fanns en djupt grundad misstänksamhet mot det storskaliga och det centraliserade. Ibland fanns det rentav tankar om självförsörjning och lokalsamhällen, som liknade vad de ekologiska rörelserna började prata om på 1970-talet. Men man ska inte överdriva. Även många anarkister och syndikalister lockades av den industriella revolution som så småningom skulle göra lönearbetet onödigt. När man vände sig mot det storskaliga var det främst för att människans frihet begränsades, inte för att naturens resurser var begränsade.

Efter andra världskriget var i vilket fall den frihetliga socialismen marginaliserad världen över. Vänstern dominerades totalt av socialdemokrater och kommunister. Och även om de ideligen högg efter varandras strupar var de ense om ett grundläggande perspektiv: människans frigörelse gick vägen om tillväxten. I västvärlden blev socialdemokratin en integrerad del av efterkrigstidens rekordår. I öst satsade kommunisterna allt på en massiv statlig kapitalackumulation för att ta igen västvärldens försprång.

Detta perspektiv sattes ordentligt ifråga på 1970-talet. Många har glömt det nu, men det var en ofta mycket radikal tillväxtkritik som formulerades av den tidiga miljörörelsen. Bakgrunden var miljölarm som kommit slag i slag sedan 1960-talet. Det stod alltmer klart att DDT, hormoslyr, bly, kväve och en rad andra ämnen rubbade ekosystemen. Romklubben publicerade sin rapport Tillväxtens gränser, och allt fler ekologer och miljödebattörer varnade för att vi använde mer resurser än vad som var långsiktigt hållbart.

Begreppet nolltillväxt myntades, och hånades svårt av socialdemokrater som byggt hela sitt politiska projekt på att skapa reformutrymme ur den egna industrins ökade produktivitet. Inom den radikalare vänstern lystrade dock många. Det var en tid av omprövning och öppenhet inför de nya rönen. Det fanns potential för en rödgrön allians på riktigt.

Men den blev inte av. Vänstern klarade inte av uppgörelsen med tillväxten. Och inom miljörörelsen var många blinda för allt som hade med klassmotsättningar att göra.  Jag minns själv hur attityderna blev annorlunda några år in på 1980-talet. Det började talas om ”ekofascister” och om ”miljötokar”. Vänstern var nu på defensiven undan en självsäker nyliberalism. Det började handla om att försvara reformismens landvinningar, snarare än om att kritisera det ekonomiska systemets grunder. Stimulanspolitik blev dagens lösen. Kriserna skulle bekämpas genom att staten fick hjulen att börja snurra igen. Återigen var det tillväxten som skulle lösa problemen. Undan för undan kom vänstern att börja tala mindre om ett nytt samhälle, och mer om att återerövra det förlorade folkhemmet.

När vi skriver år 2010, och öknarna breder ut sig, och oljan snart börjar sina, och glaciärerna smälter, och det borras desperat efter vatten i Indien och i Kina och i Afrika, är det ungefär där vi står. Vänsterns politiska projekt bygger fortfarande på  tillväxt. De stora gröna partierna i Europa är inne på ungefär likadana spår, även om de lagt till prefixet ”grön” framför tillväxt. Det råder en visionslöshet som är illavarslande.

Det finns förstås ansatser till ett annat tänkande. Det är en himmelsvid skillnad mellan hur vänstern låter sig påverkas av den ekologiska krisen och hur den liberala och konservativa högern reagerar.  Vänstern är till sin natur kritisk mot profitjakt och kortsiktighet och ett samhälle där allting görs till varor som kan köpas och säljas. Redskapen finns för att göra upp med rovdjurstänkandet. Men det räcker inte. Vi är fortfarande fångna i en värld där friheten bara uppenbarar sig bakom nästa horisont. Det finns ännu ingen vänster som klarar av att på allvar lägga fram en politik för en värld utan tillväxt. Och en sådan vision brådskar. För om inte vänstern lyckas göra den trovärdig väntar mörkare krafter på att ta vid.

Året var 1978 och det var en sen eftermiddag på Spisen i Lund. Vi diskuterade kärnkraften men också vilka alternativen var. Fanns det en gräns för tillväxten eller var möjligheterna oändliga?. Den diskussionen har fortfarande bara börjat.