Mindre intelligent höger

När jag läste Johnny Munkhammars debattinlägg i dagens Expressen undrade  jag först om det hade hänt något med mig. En omärklig stroke? Smygande utbrändhet? Jag läste igen, och började bli orolig på allvar. Någonting måste jag väl ha missuppfattat? Så här dumt fick det väl ändå inte vara? Så här många klockor kan väl inte stanna på en och samma gång?

Men jodå.

Johnny Munkhammar sitter i riksdagen för moderaterna. Tidigare har han arbetat på Svenskt Näringsliv och på Timbro. Ni anar alltså redan vad han har att säga om skuldkrisen i USA. Mycket riktigt: han tycker att USA måste skära ner på utgifterna, och samtidigt sänka skatterna ännu mer. Enligt Munkhammar ligger nämligen flera skattesatser fortfarande ”skadligt högt” i USA. Han skulle ha känt sig hemma i Tea Party-högern, åtminstone om vi pratar ekonomisk politik.

Så långt alltså ingen anledning att höja på ögonbrynen.

Men sedan kommer detta:

”Istället är det länder som Tyskland och Sverige, som har reformerat skatter och bidrag samt haft ordning på de offentliga finanserna, som nu leder den globala återhämtningen.”.

USA behöver alltså sänka skatterna, och sänka statens utgifter. Det har Sverige gjort och se så bra det går. Ungefär så, om jag tolkar herr riksdagsledamoten rätt.

Hur höga är då skatterna i våra respektive länder?

I Sverige låg det totala skattetrycket – statens inkomster i förhållande till BNP – på 46,4 procent år 2009. Trots de senaste årens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen som har högst skatter.

I USA var siffran 24 procent.

Skatterna är alltså nästan dubbelt så höga i Sverige som de är i USA. Och statsfinanserna är betydligt bättre. Ett barn kan väl se sambandet?

Höj skatten – rejält

För en tid sedan försökte Skattebetalarnas förening att skämta med oss. I stora annonser lanserades den nya kampanjen ”Skattehöjning nu”. Några rader in i texten förstod man att det här var försök till ironi. Det skulle framgå hur fullkomligt bisarrt det är att höja skatterna.

Jag blev besviken. Först hade jag ju tänkt: ”Vad bra!”. Äntligen vågade någon ta bladet från munnen. Jag såg framför mig en kritisk gammal gråsosse, eller en vänsterpartist som tyckte att det kompromissades för mycket.

Men så var det alltså inte. Hur mycket Skattebetalarnas förening än försöker att skrämmas väntar det inga stora skattehöjningar, oavsett vem som vinner valet. Jo, några hundralappar extra för dem som tjänar över 40 000 kronor i månaden. Men vi i den stora breda medelklass som tjänar mellan 30 000 och 35 000 kan luta oss tillbaka och fortsätta att casha in de dryga 10 000 om året som den borgerliga regeringen har tagit från det gemensamma och givit till oss att shoppa vidare för. De hundra miljarder kronor mer om året som det offentliga hade haft med oförändrade skatter kommer inte tillbaka.

Oppositionens flathet gör mig inte bara beklämd, utan även orolig. Jag är rädd för att de är på väg att sjabbla bort en säker valseger. Skillnaderna mellan blocken framstår som beskedliga.

Det saknas ju inte utmaningar. Vården och omsorgen behöver mer pengar när befolkningen blir äldre. Skolorna behöver fler lärare, förskolorna mer personal. Kvinnorna måste någon gång få samma löner som männen. Den tid då barnskötare och undersköterskor betalas skamlöner borde förpassas till historien. Segregerade förorter behöver rustas upp, vuxenutbildningen återupprättas och socialförsäkringarna ge trygghet.

Och till allt detta kommer de kostnader som vår tids stora utmaningar kommer att föra med sig. Det blir inte gratis att avveckla oljeberoendet och att nå klimatmålen.

Låt oss göra ett långsökt tankeexperiment. I det kallar Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand till presskonferens. Där utlovar de en kraftfull upprustning av vården, skolan och omsorgen. Där förklarar de dessutom hur nödvändigt det är med massiva satsningar på en snabb omställning av Sverige, både för klimatets skull och för att vi inte ska tas på sängen av kraftigt stigande oljepriser när Peak Oil slår till. Där berättar de att detta naturligtvis måste få kosta pengar. Valet står mellan ytterligare en ny platt-TV åt envar eller ett anständigt samhälle.

Jag är inte så säker på att oppositionen skulle förlora på sådana löften.

Dessutom skulle vi få två klara alternativ att ta ställning till. Det vore väl inte så illa?

Så trollar Almega med statistik

Låt oss göra ett räkneexempel.

Säg att vi har åtta yrkesverksamma sadelmakare i Sverige och 80 000 ingenjörer(spring inte iväg och kolla med SCB nu, det här är påhittade siffror).  Anta sedan att det finns 16 människor här i landet som är passionerat intresserade av sadelmakeri. Av dessa råkar åtta vara sadelmakare och åtta ingenjörer. 50 procent av  sadelmakerifansen är alltså sadelmakare och 50 procent är ingenjörer,

Simsalabim! Ingenjörer är lika intresserade av sadelmakeri som sadelmakare är!

Tycker ni kanske att det där var ett ovanligt klumpigt sätt att försöka ljuga med statistik på? Ja, det tycker väl jag också. Det lustiga är emellertid att mäktiga arbetsgivarorganisationen Almega använde  samma trick igår, och de fick bland andra Dagens Eko att nappa på betet.

Det var i sin offensiv för de så kallade RUT-avdragen som Almega hade följande att berätta i ett pressmeddelande:

År 2008 använde 92 465 personer möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Av dessa var det 24 procent som tjänade under 200 000 kronor om året. 47 procent tjänade 200 000 – 499 000 kronor om året. 29 procent tjänade över halvmiljonen.

Se! Låginkomsttagare använder RUT-avdragen lika ofta som höginkomsttagare! Det är vad Almega vill låta påskina.

Ni som inte arbetar på någon av de stora samhällsredaktionerna förstår haken. Det som Almega ”glömde” att berätta var förstås att 50 procent av de vuxna svenskarna  tjänar mindre än 200 000 kronor av året. Bara fem procent tjänar över 500 000.

22 000 låginkomsttagare som gör RUT-avdrag må utgöra 24 procent av alla som gjort avdrag, men bara sex promille av  dem som tjänar under 200 000.  Bland dem som tjänade över 500 000 kronor om året  var det sju procent som gjorde avdrag för (vita) hushållsnära tjänster. Läs vidare hos SCB.

Verkligheten är alltså den förväntade:  Det är framförallt de rika som utnyttjar RUT-avdragen. Om detta välkända faktum, och varför det är så, skrev Rikard Warlenius redan innan Almega började trolla med siffror – läs här om ni vill titta på lite riktig statistik.