Blå dunster om oljan

 

I tisdags satt det några tusen människor framför sina datorer och väntade som om de vore barn på julafton. De var oljeanalytiker, journalister, departementsråd, politiker och helt vanliga medborgare med stort intresse för energifrågor. Det var dags för årets upplaga av World Energy Outlook. När som helst skulle den läggas ut på IEA:s – International Energy Agencys – hemsida. Nu skulle siffrorna stå där i svart på vitt. Hur mycket olja tror IEA att det produceras år 2035? Hur mycket ökar efterfrågan på kol? Hur ser utsikterna ut för naturgasen?

IEA styrs av OECD-länderna och har till uppgift att ge medlemsstaterna råd om energipolitiken. I den årliga World Energy Outlook analyseras nuläget och framtiden för de viktigaste energislagen. När tidningarna letar efter ”objektiva” siffror till faktarutorna  är det denna rapport de brukar bläddra i.

Knappt hade årets rapport – WEO 2010 – lämnat de digitala pressarna förrän nyhetsartiklar på temat ”Peak Oil dröjer till efter 2035”  lades ut på tidningarnas hemsidor. De senaste årens allt intensivare debatt om oljetoppen har lett till att detta blir vad många först letar efter i World Energy Outlook – vad säger egentligen IEA om när ”oljan börjar sina”.

IEA säger faktiskt inte särskilt mycket om den saken. Man försöker istället att räkna på hur stor efterfrågan på olja blir i framtiden. WEO 2010 laborerar med tre scenarier. I det som IEA anser är mest troligt kommer världen att vilja ha 99 miljoner fat olja om dagen år 2035. Den mängden går att producera, räknar man med. Om de stora länderna skulle ta klimatmålen på allvar kommer oljetoppen däremot att nås redan i början av 2020-talet – men då beror det på lägre efterfrågan, inte på att det blir omöjligt att öka produktionen.

Nu ska visserligen IEA:s prognoser tas med en nypa salt. Förra året kunde brittiska Guardian berätta om läckor inifrån IEA, vilka vittnade om att organisationen inte ville publicera siffror som oroade marknaden. Det är de stora oljeimportörerna, främst USA, som har det största inflytandet i IEA. De är inte betjänta av alarmerande prognoser som riskerar att driva upp oljepriserna ytterligare. Därför överdrivs oljereserverna, hävdade Guardians källor.

Ändå finns det anmärkningsvärda uppgifter i World Energy Outlook, för den som tittar lite närmare på vad som egentligen sägs.

IEA:s prisförutsägelser har varit notoriskt otillförlitliga. Nu menar man ändå att snittpriset kommer att ligga på minst 113 dollar per fat år 2035 jämfört med 60 dollar förra året – allt räknat i dagens penningvärde. Man utgår alltså från att priset i det närmaste fördubblas. Vad kommer detta att innebära för världsekonomin? Nyligen fick IEA:s generaldirektör Nobuo Tanaka frågan om dagens oljepriser på 70-90 dollar  är förenliga med en uthållig tillväxt. ”Det vet vi inte” blev svaret.

Dessutom: för första gången säger IEA nu att det inte kommer att gå att producera mer vanlig råolja än idag. Man menar att världen troligen nådde en produktionstopp på 70 miljoner fat/dag år 2006, och att nivån kommer att ligga på 68-69 miljoner fat de närmaste 25 åren. Tidigare har man trott på en ökning med 5 miljoner fat/dag till år 2030. För att nå 99 miljoner fat år 2035 krävs det stora tillskott av så kallad okonventionell olja, inte minst från Kanadas oljesand, samt flytande naturgas(NGL).

IEA förutser alltså dyrare olja, som blir allt svårare att utvinna. Ändå menar många analytiker att organisationens förutsägelser är helt orealistiska.

Redan prognoserna för hur mycket olja som kan produceras från oljesanden i Kanada är osäkra. Det handlar om mycket dyr olja, och miljöskadorna vid utvinningen är enorma. Ändå är den stora nyckelfrågan om råoljeproduktionen kan ligga kvar på nivån 68-69 miljoner fat om dagen i 25 år till, som förutspås i World Energy Outlook.

Oljekällor sinar. IEA räknar med att produktionen från befintliga oljefält kommer att sjunka till 15 miljoner fat/dag år 2035. 53 miljoner fat måste alltså ersättas. Det ska ske dels genom att redan hittade oljefyndigheter kommer i drift, dels genom att man hittar ny olja som räcker till drygt 20 miljoner fat/dag.

Detta innebär gigantiska utmaningar. Saudiarabien måste öka produktionen med 50 procent – något många utomstående experter tror är helt omöjligt. Och Irak måste snabbt få en hållbar fred, eftersom IEA räknar med att landet ökar produktionen från 2,5 till cirka 7 miljoner fat om dagen. I stort sett alla planerade projekt runt om i världen måste uppfylla förväntningarna, och dessutom behöver vi hitta mer ny olja än vi har gjort de senaste decennierna.

Kjell Aleklett, professor på Global energy systems vid Uppsala universitet, har länge kritiserat IEA:s prognoser. Till Effekt säger han, på telefon från Australien där han just nu föreläser och skriver en bok om Peak Oil:

- IEA räknar med att år 2035 ska över 20 miljoner fat om dagen  komma från oljefält som vi ännu inte har hittat. Nordsjöoljan räckte som mest till 6 miljoner fat om dagen, och det var 25 år efter att fälten där hittades. Det tar ju tid att bygga ut produktionen och nå maximal produktion.  Det innebär att vi redan nu måste hitta olja motsvarande tre områden av Nordsjöfältens storlek. Det kommer helt enkelt inte att ske. Jag tvivlar på att IEA tror på sina egna prognoser. Jag ser det här som ett rop på hjälp.

Uppskjuten oljetopp?

Så var det dags igen.

Med numera jämna mellanrum annonseras det om ”oerhörda” oljefynd som ritar om den globala energikartan. Den här gången är det Brasilien som enligt flera medier har hittat 15 miljarder olja i Librafältet 200 kilometer utanför Rio de Janeiros kust. Därmed skjuts Peak Oil på framtiden, meddelar till exempel E24.

 

Nåja.

Den brasilianska oljemyndigheten ANP är något försiktigare än de svenska affärstidningarna.  ANP säger att det handlar om 3,9 – 15 miljarder fat utvinningsbar olja. Troligaste nivån ligger på cirka 8 miljarder. Redan det är ett mycket stort fynd. Faktum är att man i år har upptäckt mer olja – cirka 20 miljarder fat – än någon gång sedan år 2000.

Men det är bra med lite perspektiv på siffrorna.

Världen kommer i år att konsumera 31 miljarder fat – alltså betydligt mer än den nya olja vi hittar. Inget år sedan 1980 har man upptäckt mer olja än den vi förbrukar. Även om man med bättre teknik lyckas öka utvinningen från gamla oljefält  är trenden obönhörlig. Vi tär på kapitalet.

Det blir dessutom allt svårare och allt dyrare att hitta ny olja. De största fynden gjordes under perioden 1955-1965 – då låg de på i snitt cirka 45 miljarder fat om året. Sedan dess pekar kurvan neråt. De allra senaste åren har oljebolagen hittat något mer – men det har nästan uteslutande handlat om fynd under havsbottnen. Utvinningen kommer att kräva väldiga investeringar och stora utmaningar. Det handlar om dyrare olja att få upp än den vi vant oss vid från exempelvis Texas, Ryssland och Saudiarabien. Ta till exempel Librafältet. Det ligger på två kilometers havsdjup, och sedan ytterligare fem kilometer under havsbottnen.

Produktionen från Librafältet kommer inte att bli fullt utbyggd förrän någon gång på 2020-talet. Flertalet oberoende experter tror att oljetoppen då redan har passerats.

Om så inte blir fallet, kommer Libraoljan ändå inte att förslå långt, med tanke på den ökade efterfrågan från länder som Kina och Indien man räknar med. Även om de mest optimistiska gissningarna – 15 miljarder fat – skulle slå in motsvarar inte fyndet mer än världens förbrukning under ett halvt år.

Librafältet är möjligen det största oljefynd man gjort sedan Kashaganfältet i Kaspiska havet år 2000. Det är ett undantagsfynd. Problemet är bara följande: Enda möjligheten vi har att på allvar flytta Peak Oil framåt i tiden är att hitta 4-5 nya Librafält, varje år, hela det kommande decenniet. Vartenda ett av dessa fält skulle dessutom behöva motsvara förväntningarna om hur mycket olja som går att få upp. Oljebolagen skulle slutligen inte ha råd med alltför många olyckor av det slag som drabbade BP i Mexikanska gulfen tidigare i år.

Om allt detta slår in, vore det faktiskt dags för de riktigt feta rubrikerna.

Bloggat: Cornucopia och Flute.

Tyska militären varnar för Peak Oil

Nu sällar sig tyska försvarsmakten  – Bundeswehr – till dem som varnar för Peak Oil.  Det är en rapport från försvarets egen tankesmedja för framtidsanalyser som läckt ut. Der Spiegel publicerade studien i tisdags – en sammanfattning på engelska finns här .

Bundeswehrs analytiker tar inte ställning till när Peak Oil inträffar, men menar att det finns en möjlighet att det sker ”omkring 2010”. Enligt rapporten kan konsekvenserna bli dramatiska när oljeproduktionen inte längre går att öka, utan tvärtom så småningom börjar sjunka. De oljeproducerande ländernas ställning kommer att stärkas i takt med att konkurrensen om den återstående oljan hårdnar. Oljehandeln kommer alltmer att göras upp genom bilaterala avtal, genom vilka resursstarka importländer säkrar tillgången på fossila bränslen genom förmånliga avtal med exportländerna.

Det är inte bara transportkostnaderna som kommer att öka. Prishöjningar på olja kommer att slå igenom i hela produktionskedjan. När den internationella handeln drabbas hotar brist på viktiga varor, inte minst på mat. Ransoneringar och protektionism kan bli lösningen. I förlängningen hotas marknadsekonomin, det globala ekonomiska systemet och även den politiska demokratin, menar den militära tankesmedjan.

Rapportförfattarna diskuterar sannolika policykonsekvenser som kan bli minst sagt kontroversiella i Tyskland. De anser att oljeimporterande länder kommer att tvingas till en pragmatisk hållning gentemot de länder som sitter på stora tillgångar. Således kan Tyskland tvingas att ta större hänsyn till Rysslands intressen, även om dessa går ut över till exempel Ukraina, Polen och Baltikum. Och således måste Tyskland ta hänsyn till Saudiarabiens, Irans och flera andra diktaturers intressen.

Bundeswehr-rapporten är bara den senaste av en rad signaler som tyder på att oron för Peak Oil sprider sig bland ekonomer, politiker och militärer. Bara i år har såväl Pentagon som försäkringsjätten Lloyds sällat sig till kören som varnar för vad som kan hända när tillgången på olja inte kan möta efterfrågan. Och i förra veckan berättade Guardian om överläggningar som hållits på brittiska energidepartementet och om analyser som hemligstämplats.

Det tycks alltså som om Peak Oil börjat tas på yttersta allvar i mäktiga kretsar. Det är inte så konstigt, med tanke på de utmaningar som ligger framför oss. Konstigt då bara att frågan knappt ens nämns i den svenska valrörelsen. Bloggaren Cornucopia har ställt frågor i ämnet till riksdagspartierna. Svaren sammanfattas nog bäst med ett våldsamt understatement: vår beredskap är inte god.

När resurserna inte räcker till

För fem år sedan tog vi transsibiriska till Peking. Staden blev en chock, för oss som för så många andra. Skyskraporna, ringlederna, Gucci-butikerna mittemot Mao-porträtten, det ständiga byggandet – där fanns en kraft som inte gick att värja sig mot. Bekanta som vi hälsade på sade: ”Om ni tycker att Peking är extremt skulle ni åka till Shanghai.”

Den där sortens reaktion på storstäderna i Kina har nästan blivit till folklore i väst. Vi har ännu inte tagit till oss, att miljardlandet i öst skulle resa sig till denna milda grad. Vi är uppvuxna med bilder på hutongkvarter, risfält och mängder av cyklar. Ja, kanske vi minns ett och annat kommunistiskt kraftverksbygge också. Men det var inte ett Kina där städernas skylines får New York och London att verka på dekis.

När vi nu ser Kina, och även Indien, expandera ur fattigdomen är vi inte förberedda. Sekler av västerländsk arrogans gör oss oförmögna att acceptera eldskriften på väggen. Vi skärskådar skyskraporna, och undrar om de ändå inte är kulisser.

Jag tror att det är denna vår grundläggande oförståelse som gör oss så blinda för vad den kinesiska tillväxten betyder för världen. Vi tror inte riktigt på att Kina ska fortsätta att växa. Inte kan de väl göra anspråk på att leva som vi?

Tillväxten är för oss i väst att njuta av. Annars blir den ju omöjlig.

Vilket på sätt och vis stämmer.  Hur vi än vrider och vänder på siffrorna över världens resurser är saken obehagligt klar. En värld där sju miljarder människor lever som vi är faktiskt otänkbar. Och en värld där kineserna och indierna gör anspråk på mer av oljan, kolet, kopparen, järnmalmen, titanet och allt det andra som krävs för att driva vår moderna civilisation,  blir en värld där vi i väst får hålla till god med allt mindre av sådana nödvändigheter.

Konsekvenserna kommer att bli dramatiska.

Ta oljan. I dagsläget konsumerar Kina drygt 8 miljoner fat om dagen. Man kommer enligt Internationella energibyrån, IEA, att behöva cirka 12, 7 miljoner fat år 2020. Detta i en värld där det är högst tveksamt om produktionen kan öka mycket mer från dagens cirka 86 miljoner fat om dagen. Som vi berättat tidigare varnar Pentagon i en rapport för att det redan år 2015 uppstår ett glapp på 10 miljoner fat mellan tillgång och efterfrågan. Inga konstigheter därför, att de statliga kinesiska oljebolagen reser världen runt för att säkra oljekontrakt med Kazakstan, Venezuela, Nigeria, Sudan och flera andra länder. Inte heller särskilt märkligt, att USA gör detsamma.

Eller ta kolet. Det står för 80 procent av Kinas elproduktion, och har bokstavligen varit bränslet bakom den snabba tillväxten. Kina har stora kolfyndigheter och har mer än fördubblat produktionen på tio år. Men de senaste två åren har den inhemska kolbrytningen inte räckt till, utan man har börjat importera från Australien. En fortsatt tillväxt i samma takt innebär att Kinas kolbehov  fördubblas en gång till på tio år. Med tanke på att även till exempel Indien försörjer sin snabba tillväxt med importerat kol, och att många andra länder är helt beroende av kolkraftverk för sin elproduktion,  lär konkurrensen på världsmarknaden bli våldsam.

Eller ta kopparen. titanet, bauxiten, litiumet. Prognoserna för hur länge sådana mineraler och metaller räcker är osäkra, och beror på hur stor del som återvinns. Men kapplöpningen mellan de stora länderna om att säkra metalltillgångarna är intensiv. Det handlar inte heller i dessa fall om förnybara resurser. Metaller växer inte. När det gäller vissa sällsynta jordartsmetaller, som är viktiga för bl a elbilsbatterier, är det redan tveksamt om det går att öka utvinningen ytterligare. 

Det finns några oroande slutsatser att dra. De kinesiska och indiska drömmarna om västerländsk levnadsstandard lär komma att släckas, utom för ländernas övre medelklass. Besvikelsens pris kan bli dyrt.  USA:s och Västeuropas ekonomier kommer troligen att krackelera av sin egen tyngd – möjligen är det detta vi har sett början på de senaste två åren. Hur ska väst hantera sin konsumtionsabstinens? Svaret på den frågan kan bli avgörande. Konkurrensen om den olja, det kol, den gas och de metaller som finns kvar blir intensiv och potentiellt explosiv. Oljekatastrofen i mexikanska gulfen kan vara ett preludium, en skenande global uppvärmning kan bli crescendot.

Det som börjar avteckna sig är en värld där gränserna tänjts ut till det yttersta och där kollapsen riskerar att bli en otäck historia. Det finns nog fortfarande en chans till ordnad reträtt. Massiva satsningar på förnybar energi, energibesparingar och förändrade konsumtionsmönster – om vi vill finns det fortfarande alternativa vägar att gå.  Det behöver inte vara en sämre värld som framträder ur den gamlas trasiga strukturer. Men omställningen brådskar. Tiden håller på att rinna ut.

Drill Baby, Drill!

Det började med en explosion 1500 meter under havsytan och det tycks sluta med den största oljekatastrofen någonsin. Utsläppen  i Mexikanska golfen riskerar att slå ut djur och växtliv, fiskeindustri och  känsliga våtmarker. Rapporterna blir dystrare för varje dag. Ingen tycks riktigt veta vad som händer på havsbottnen. Utsläppen riskerar att tiofaldigas.

Ändå är detta kanske bara ett varsel om vad som komma skall. Ändå är detta kanske bara en föraning om den miljöförstörelse som väntar när vi ska pumpa upp den sista oljan.

För detta är vad det handlar om. De oljereserver som är lätta att utvinna sinar år för år. Nu återstår den svåra oljan, den som finns under havsytan, eller i skifferlager, eller i Kanadas och Venezuelas oljesand.

Det var i USA som de första tunga signalerna om oljans ändlighet kom, och därför är det på sätt och vis  följdriktigt att det är längs USA:s sydkust som dramat nu blir till tragedi. Det är bara en månad sedan som Barack Obama godkände utökad oljeborrning till havs Även om han inte tog Sarah Palins paroll ”Drill baby, drill” i sin mun, var det detta han menade.

Bakgrunden är att USA:s oljeproduktion nådde sin topp redan 1970. Trots upptäckter av stora fyndigheter i Alaska sedan dess har produktionen fortsatt att sjunka, och har nästan halverats de senaste 40 åren. Från att en gång i tiden ha varit världens största oljeexportör, är man nu den största importören. Den inhemska oljeproduktionen står bara för 25 procent av konsumtionen.

Oljefyndigheterna ute till havs ger en kort respit. Redan nu bidrar de med  25-30 procent av USA:s oljeproduktion. Med fler borrningar i områden som hittills ansetts för känsliga av miljöskäl, hoppas man på att hejda produktionsnedgången i åtminstone något decennium till. Ingen inbillar sig emellertid att det handlar om någon bestående lösning.

Man får leta efter en bättre, och otäckare, illustration till det historiska skede vi är på väg in i. Det vi ser är oljeålderns skymning, då produktionen år för år blir svårare, dyrare och mer riskabel.  Det skräckinjagande är inte att den är på väg, utan att vi står så oerhört oförberedda.. Hellre än att vi redan nu påbörjar en svår men möjlig omställning, låter vi oljebolagen pumpa upp de sista dropparna  till vilket pris som helst, så att vi kan skjuta upp abstinensbesvären några år till.  Det är en verklighetsflykt som framtidens historiker och psykologer kommer att skriva tjocka böcker om.

När Pentagons oljeoptimister blir oroliga

De senaste veckorna har det cirkulerat uppgifter om att Pentagon varnar för att Peak Oil är mycket nära.

Det stämmer inte riktigt. Det är nästan intressantare än så. Pentagon sällar sig till oljeoptimisterna – de som tror att oljeproduktionen kan fortsätta att öka i 15-20 år till. Ändå befarar de allvarliga problem de närmaste åren. Orsaken är dålig produktionskapacitet. Idag är även optimisterna oroliga.

Ännu intressantare är det att Pentagon utfärdade samma varningar år 2008. Det här är alltså gamla nyheter. Men först nu uppmärksammas de i media. När det gäller oljans betydelse för ekonomin är förträngningsmekanismerna magnifika.

Pentagons varningar kommer i omvärldsanalysen Joint Operating Environment(JOE). Här identifieras trender och risker som kan få säkerhetspolitiska konsekvenser för USA. Det är en intressant skrift att läsa, om man vill få inblick i hur supermakten ser på sin framtid.

Det är i kapitlet om energi som den stundande oljekrisen avhandlas. Pentagon utgår från Internationella energibyråns(IEA) tidigare uppskattningar av möjliga produktionsökningar. IEA, som drivs av OECD-länderna, trodde för några år sedan att dagens 86 miljoner fat om dagen kunde öka till 118 fat/dag år 2030. Då var även okonventionell olja, som till exempel olja framställd ur Kanadas oljesand inräknad. Detta är enligt Pentagon den produktion som krävs för en åtminstone anständig ekonomisk tillväxt.

Exakt samma saker skrev man 2008.

Problemet är att IEA har reviderat sina prognoser neråt. I World Energy Outlook 2009 förutspås en produktion av 105 miljoner fat om dagen år 2030. Även den siffran är optimistisk, och ifrågasättas av ett stort antal oberoende oljeexperter. När World Energy Outlook presenterades i höstas, kunde brittiska Guardian avslöja att det fanns experter inom IEA som skarpt ifrågasatte prognoserna. En högt uppsatt tjänsteman hävdade att IEA utsatts för politiska påtryckningar för att inte presentera analyser som kunde oroa de finansiella marknaderna. I själva verket var Peak Oil nära förestående, sade tjänstemannen. Han menade att det skulle bli svårt att ens upprätthålla en produktion av 90-95 miljoner fat om dagen.

Pentagon utgår alltså från gamla siffror, vilket får sägas vara ganska obehagligt. Men samtidigt inser USA:s militär att det kan bli svårt att uppnå en produktion av 118 miljoner fat om dagen. Med nuvarande kapacitet och teknologi kan det rentav bli svårt att nå upp över 100 miljoner fat, skriver man och efterlyser massiva investeringar och stora satsningar på att finna ny olja.

Situationen är emellertid akut på kort sikt, ansåg den amerikanska militärledningen redan 2008. Det har investerats för dåligt de senaste åren. Risken är stor att produktionen inte kan nå efterfrågan redan år 2012. År 2015 kan gapet komma att uppgå till 10 miljoner fat om dagen. Konsekvenserna för världsekonomin kan bli ytterst allvarliga, menar Pentagon. Investeringarna i ny och effektivare produktion brådskar alltså.

Så skrev man 2008. Så skriver man 2010. Skillnaden är bara att den förutspådda krisen nu ligger närmare i tiden.

Allt fler varnar för Peak Oil

För fyra-fem år sedan var det en väldigt liten skara människor som varnade för att Peak Oil – oljetoppen – var nära förestående. Visserligen var de ofta geologer och  insiders från oljebranschen, vilket borde ha fått varningsklockor att börja ringa. Men de togs sällan på allvar. Snarare utmålades de som ganska kufiska domedagspredikanter.

Och visst var dessa forskare och debattörer bara några få ropandes röster i öknen. Internationella Energibyrån(IEA), USA:s energibyrå(EIA), de stora oljebolagen, Opec och en rad andra tunga aktörer sade alla att oljeproduktionen skulle kunna öka till åtminstone 2030-2040, kanske rentav längre.

Med tanke på oljans avgörande betydelse för tillväxt, globalisering, jordbruk och transporter var detta förstås skönt att höra. Vi skulle ha tid på oss att hitta andra energiformer. Vi kunde somna om.

Idag är scenförändringen anmärkningsvärd. Det är som om det har smugit sig in en tärande oro i kretsar som för bara ett par år sedan skrattade bort varningstecknen. Peak Oil har blivit en fråga att förhålla sig till.

Attitydförändringen har varit försiktig och prövande, men de senaste två månaderna är det som om det har skett ett skred. Energy & Capital, som riktar sig till läsare som vill tjäna pengar på energikrisen, har sammanfattat den senaste händelseutvecklingen.

De 10 februari varnade brittiska UK Industry Task Force on Peak Oil and Energy Security(ITPOES) i en rapport för att en oljekris är nära förestående. Bakom analysen står ett antal företag som oroar sig för att frågan om Peak Oil inte har fått tillräcklig uppmärksamhet – bland dem Richard Bransons Virgin. Rapporten fick stor uppmärksamhet i brittiska media, och ledde till ett möte mellan ITPOES och energidepartementet den 23 mars. Enligt läckor från mötet tycks den brittiska regeringen nu ha insett frågans allvar. Det råder medvetenhet om att Peak Oil kan vara nära, att oljeprishöjningar är oundvikliga, och att åtgärder för att minska oljeförbrukningen är brådskande.

Den 12 mars kom det så en rapport från Kuwaits universitet. Tre forskare därifrån har studerat produktions- och oljereservsdata från de 47 länder som producerar mest olja. De drar slutsatsen att Peak Oil inträffar kring 2014, och att världens oljeproduktion sedan kommer att sjunka med i snitt 2,1 procent om året. Det här är inte prognoser som får andra Peak Oil-forskare att höja på ögonbrynen. Det intressanta är att rapporten kommer från analytiker i just Kuwait, där man annars inte gärna varnar för framtida oljebrist.

Den 22 mars kom mer anmärkningsvärda uppgifter. En grupp forskare från universitetet i Oxford har räknat på världens oljereserver och kommit fram till att siffrorna från officiella organ som IEA bör skrivas ner med en tredjedel. Forskargruppen har letts av Sir David King, tidigare chefsrådgivare till brittiska regeringen i vetenskapliga frågor. I rapporten räknar man med att efterfrågan på olja kan komma att överskrida tillgången senast 2014-2015.

Därför var det knappast överraskande att USA:s tredje största oljebolag, ConocoPhilips, den 25 mars deklarerade att man inte längre tänker försöka hitta eller köpa upp ytterligare oljefyndigheter och oljereserver. Det blir helt enkelt för dyrt. Istället satsar man på att konsolidera företaget, minska skuldsättningen och köpa tillbaka aktier. ConocoPhilips utgör inget undantag. En studie från Rice University visade att de fem största internationella oljebolagen bara använde 6 procent av sina vinster 2007 till att leta efter ny olja och utveckla ny produktion.

Så – vad händer då här hemma? Pågår det något analysarbete i regeringskansliet? Kommer vi att få höra något om Peak Oil i valrörelsen? Jag tror att vi kan befara det värsta. Bloggaren Cornucopia har skrivit till partierna och ställt frågor om hur de ser på frågan om oljetoppen. De första svaren, från folkpartiet och feministiskt initiativ, anger nog tonen. Inte ens miljöpartiet, som faktiskt motionerade i frågan 2007, nämner med ett enda ord Peak Oil i sitt valmanifest.

Det är tyvärr inte så överraskande. Årets valrörelse kommer än en gång att handla om ”hur vi får fart på Sverige”. Då är frågan om Peak Oil högst besvärande.

Läs mer:

I höstas skrev jag ett reportage i Du&jobbet om Peak Oil. Det är en slags introduktion till frågan – läs här.

Effekt skriver mycket om oljetoppen. De har bland annat lagt ut en utmärkt sida med dokumentärer, bok- och bloggtips samt andra bra länkar. Den finner du här.

Forskargruppen Global Energy Systems vid Uppsala universitet publicerar regelbundet uppmärksammade analyser av Peak Oil och angränsande frågor. Deras hemsida hittar du här.

Förbifart till varje pris?

När allianspartiernas ledare i morse lovade att satsa 28 miljarder kronor på Förbifart Stockholm, var det valtaktik av den högre skolan. Beslutet fattades redan i höstas. Men alliansen vet att oppositionspartierna är djupt splittrade i frågan, och gärna hade sett att debatten fick vänta till efter den 19 september. Artikeln på DN Debatt satte stopp för alla sådana oppositionens fantasier.

Så Carin Jämtin tvingades alltså ut på banan. Hon lovar nu att socialdemokraterna ska köra över vänsterpartiet och miljöpartiet.

Förbifarten ska byggas. Punk slut.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen. För tre år sedan sade Yvonne Ruwaida att mp aldrig sätter sig i en regering som bygger Förbifarten. Står det löftet fast?

Partitaktiken åsido – det tragiska är att vi fortfarande har en kompakt politisk majoritet för ett sådant här trafikprojekt. Det finns två skäl till att Förbifartsplanerna borde ha förpassats till de historiska arkiven för länge sedan. Det är ett projekt som innebär kraftigt ökade koldioxidutsläpp, om regeringens och Vägverkets prognoser för framtida trafik slår in. Man räknar ju med att biltrafiken ska öka med 40 procent(!) de närmaste 15 åren. Eller också leder oljebrist och snabbt stigande bensinpriser till att trafiken i själva verket minskar – och i så fall pratar vi om ett ekonomiskt slöseri av gigantiska proportioner.

Det har inte hjälpt att Naturvårdsverket avstyrkt satsningen, och förklarat den som oförenlig med regeringens klimatmål. Det har inte hjälpt att en samlad miljörörelse gjort detsamma. Det har inte hjälpt att landets ledande trafikforskare på KTH och SIKA kritiserat  projektet, utifrån både miljö- och effektivitetsskäl. Andreas Carlgren, Carin Jämtin och andra förespråkare brukar hänvisa till att det i framtiden ju blir miljöbilar och elbilar som ska trafikera Förbifarten. I själva verket utgår inte ens Vägverket från något annat än att den stora majoriteten bilar även år 2020 drivs med bensin. Och då ska man komma ihåg att Vägverkets prognoser utsatts för ganska förödande kritik, inte minst från KTH:s trafikforskare – läs här.

Nej, ingenting av allt det här har hjälpt. Förbifarten ska byggas. Punkt slut.

Men jag undrar om striden verkligen är över. Socialdemokraterna är långt ifrån eniga. De olika miljö- och klimatorganisationerna lär inte ge (s)-företrädarna en lugn stund det närmaste halvåret. Och hur skulle vänsterpartiet och miljöpartiet kunna tänka sig att backa?

Det här blir som sagt intressant.

När kineserna vill leva som vi

Siffran är sensationell och den berättar om en omöjlig framtid.

Kinas efterfrågan på olja steg med 28 procent mellan januari  2009 och januari 2010. Ökningen visar vad som händer när den omtalade återhämtningen tar fart. Siffran 28 procent sätter strålkastarljuset på vad en förnyad tillväxt får för konsekvenser.

För sanningen är den, att världen inte klarar av en fortsatt kinesisk expansion. För några år sedan gjorde den amerikanske ekologen Lester Brown ett tankeexperiment i boken Plan B2.0. Vad skulle hända om kineserna blev lika rika som USA-medborgarna är? Jo, om de åt lika mycket kött och ägg och drack lika mycket mjölk, så skulle detta ta två tredjedelar av världens spannmålsskörd i anspråk. Om de körde bil och använde bränslen i samma utsträckning som man gör i USA, skulle inte hela världens oljeproduktion räcka till. De skulle använda dubbelt så mycket papper som världen producerar, och något mer stål än vad som tillverkas idag.

Och då räknade han bara på Kina. Lägg till Indien och orimligheterna blir bara vansinnigare. Lek sedan med den nyliberala utopin – där frisläppta marknadskrafter skapar västerländskt konsumtionsparadis åt hela världens befolkning – så är det lika bra att börja bläddra i Uppenbarelseboken för att få reda på vad som händer härnäst.

Kinas efterfrågeökning är häpnadsväckande, enligt talesmän från Internationella energibyrån(IEA) som nu räknat upp prognoserna för världens oljekonsumtion under 2010 till 86,6 miljoner fat om dagen. Vi närmar oss därmed samma situation som rådde 2008, när produktionskapaciteten nätt och jämnt räckte till, och oljepriserna sköt i höjden.

Mycket talat för att vi kommer att få se ett liknande scenario de närmaste två åren. Frågan är om de stora oljeproducenterna kan öka produktionen för att möta efterfrågan. Enligt en ny rapport från Oxford University ser det mörkt ut. Världens oljereserver är överskattade med en tredjedel, menar forskarna bakom studien. De tror att efterfrågan kommer att överstiga tillgångarna år 2014. Sir David King, före detta chefsrådgivare i vetenskapliga frågor åt brittiska regeringen, har varit med om att ta fram rapporten. King säger nu till Daily Telegraph att han är ytterst orolig över att västvärldens regeringar inte tar frågan om oljetoppen – Peak Oil – på tillräckligt allvar.

Alltså: Kina och Indien, och många fler länder därtill, strävar efter att nå västerländsk standard. Resurserna kommer inte att räcka till. Varningssignalerna har redan börjat blinka. Den första vi kommer att få syn på består troligen i snabbt stigande oljepriser, som kommer att sätta punkt för alla våra illusioner om ekonomisk återhämtning.

Så vad är då att göra? Det lär bli decenniets stora fråga.  En sak är åtminstone säker: den som tror att lösningen ligger i att kineserna och indierna ger upp sina drömmar om att leva som vi borde nog titta  sig  i spegeln en gång till.

TV: På torsdag 21.30 blir det debatt om oljetoppen i SvT 1. Bland deltagarna: David Jonstad från Effekt. Läs mer här.

PS: TV-debatten är nu flyttad till torsdag 1 april kl 21.30

När oljan blir dyrare

I veckan som gick uttalade sig två ledande oljeanalytiker om vart oljepriset är på väg. Amrita Sen på Barclays Capital trodde  att oljan kommer att kosta cirka 100 dollar fatet senare i år, och att priset kommer att ligga kring 137 dollar år 2015. Fransisco Blanch från Bank of America Merril Lynch gissade på 105 dollar i år och 150 dollar år 2014.

Bakgrunden? Snabbt stigande efterfrågan från tillväxtmarknader som Kina och Indien, samtidigt som det tycks allt svårare att öka oljeproduktionen. Det verkar som om vi är mycket nära Peak Oil – den tidpunkt då oljeproduktionen når en platå och inom några år börjar minska. För bara några år sedan blev de som pratade om Peak Oil betraktade som kufar. Idag tas de alltmer på allvar. Tidigare denna månad varnade en orolig Richard Branson, Virgin, för att Peak Oil kunde vara här inom fem år. Han är långtifrån ensam. Det finns  experter som menar att vi redan passerat toppen – bland dem den svenska forskargruppen Global Energy Systems vid Uppsala universitet.

Prognoserna borde ge oss skrämselhicka. Idag ligger oljepriset på knappt 80 dollar. Redan det är ett högt pris sett i ett historiskt perspektiv. När priset 2008 rusade iväg till över 140 dollar kollapsade försäljningen av stadsjeepar i USA, lastbilschaufförer och fiskare i Europa började blockera vägar och hamnar, flygbolagen hamnade i akut kris och matpriserna steg snabbt.

Det är billig olja som har gjort globaliseringen möjlig. 40 procent av världens energiförbrukning och 95 procent av transporterna bygger på oljeförbränning. Det är billig olja som har givit oss bland annat billigare mat, ett överflöd av plastprodukter och smidiga transporter med bil, båt och flyg. Titta dig omkring där hemma och försök räkna ut vad som gjorts utan att olja varit inblandat, som bränsle eller som beståndsdel. Tanken svindlar.

Så det kanske vore läge för lite krisplanering för Peak Oil? I höstas ringde jag runt till makthavare och frågade hur det stod till med den saken. Svaren blev inte så uppmuntrande - läs här.