Ond dröm i Arktis

publicerad på effektmagasin.se

Det är som en ond dröm. Arktis smälter. Oljebolagen är redan på plats.

 Rapporterna om den arktiska isen har varit dramatiska de senaste åren. Avsmältningen går betydligt snabbare än vad forskarna räknat med. År 2007 slogs ett sensationellt rekord. Sommarisens utbredning var då 40 procent mindre än den var i snitt under perioden 1979-2000. I år är det en öppen fråga om rekordet slås. Isen når sin minsta utbredning om ett par veckor. Just nu tangerar kurvan noteringarna för 2007.

 Lika alarmerande är det att isens tjocklek tycks minska ännu snabbare. En färsk studie visar att den sammanlagda isvolymen på sommaren har minskat 60 procent sedan 1979. Dessa forskningsresultat gör att många polarforskare befarar att Arktis kan vara helt isfritt på sommaren om bara 20 år.

 Det är dåliga nyheter för de flesta av oss. Arktisisen reflekterar solljus. Om den försvinner kommer havet att ta upp mer värmeenergi. Den globala uppvärmningen kommer att skyndas på.

 Det är emellertid bra nyheter för oljebolagen. Det finns stora olje- och gasfyndigheter i Arktis. Uppskattningarna varierar, men det kan handla om så mycket som 15 procent av de hittills oupptäckta oljefyndigheterna och 30 procent av gasreserverna. De är av naturliga skäl såväl svåra som dyra att komma åt. Men när prognoserna pekar på allt mindre is ökar blir alltifrån  provborrningar till utvinning och tankertrafik enklare. Det kommer fortfarande att vara dyr olja att pumpa upp, men i takt med att andra oljefält peakar kommer den att bli allt intressantare.

 Letandet har redan inletts. För att ta några exempel: Skotska Cairn Energy provborrar utanför Grönlands västkust. Shell har investerat 20 miljarder kronor för rättigheter till att  börja borra utanför Alaskas nordkust nästa år. Och alldeles nyligen gick Exxon ihop med ryska Rosneft om att börja borra i ishavet norr om Sibirien. Projektet beräknas kosta 35 miljarder.

 Även om isavsmältningen kommer att underlätta, handlar det förstås om oljeborrning under extrema förhållanden. Prospekteringarna i Arktis följer ett mönster. När den lätta oljan sinar återstår den svåra, den som ligger djupt under havsytan, den som är dyrbar att utvinna och den som kan hittas i oländiga trakter. Miljöorganisationer som Greenpeace varnar för oöverblickbara konsekvenser om något går fel. Ett större oljeutsläpp i Arktis skulle hota känslig ekologi och vara ännu svårare att åtgärda än till exempel utsläppen i Mexikanska golfen förra året. Kylan gör att oljan löses upp långsammare. De hårda förhållandena gör saneringsoperationer vanskliga.

 Detta kommer förstås inte att hejda oljebolagen. Investeringarna talar sitt tydliga språk. Bakom dem står regeringar som drömmer om att få vara med och dela på kakan. Det är knappast av intresse för polarforskningen som Ryssland tänker ansöka hos FN om att få utvidga sina gränser på Arktis.

Det som sker är business as usual i sin allra renaste form. De sista dropparna olja ska utvinnas, till varje pris. Klimatforskningen är entydig när det gäller konsekvenserna. Det blir helt enkelt omöjligt att stabilisera klimatet på en någorlunda ofarlig nivå.

Men Shells och Exxons aktieägare har fina utdelningar att se fram emot. Det är skönt att vi har åtminstone något att  glädja oss åt.

Vågar Obama stå för sina ord?

publicerad på effektmagasin.se

Fjärran från Tripoli pågår det en strid där det inte avlossas några skott, men som kan få stora konsekvenser för vår framtid.

Det är utanför Vita huset i Washington som ett par tusen miljöaktivister demonstrerat sedan förra veckan. Det är en fredlig manifestation. Deltagarna sätter sig utanför ingångarna. Hittills har 275 arresterats. Ett hundratal sattes i häkte över helgen. En av dem var Bill McKibben, grundare av klimatnätverket 350.org

Striden gäller en pipeline – Keystone XL – som enligt planerna ska dras från oljesandsfälten i kanadensiska Alberta ända ner till Texas. Den ska leverera upp till 900 000 fat olja om dagen till amerikanska raffinaderier. Projektet väntar på tillstånd från Barack Obama, som ska lämna besked senast i november.

I just detta fall har nämligen presidenten möjlighet att fatta beslut utan att Kongressen kan lägga sig i. Och USA:s miljörörelser har inte varit sena att påminna Obama om alla hans löften om att satsa på att ta landet ur fossilberoendet

Det som gör pipelinen så kontroversiell är att den sätter en avgörande fråga i blixtbelysning: har mänskligheten råd att utvinna varenda droppe olja som finns kvar?

Den  omtvistade oljesanden – ibland kallad för tjärsand – är en blandning av lera, vatten samt bitumen, en trögflytande olja som har likheter med asfalt. De största reserverna finns i Venezuela och Kanada. De är i själva verket gigantiska. Kanadas oljereserver överträffas bara av Saudiarabiens.

För att få fram råolja från oljesand krävs det stora mängder energi till ångning och raffinering. Detta innebär att oljan från fälten i Alberta orsakar 10-45 procent större koldioxidutsläpp än annan olja. Dessutom blir den dyrare. Med dagens oljepriser är produktionen dock konkurrenskraftig.

Den legendariske klimatforskaren James Hansen, chef för NASA:s rymdforskningsinstitut, menar att det vore en katastrof om oljesanden exploateras. Han anser att vi har en chans att undvika farliga klimatförändringar om kolkraften fasas ut till år 2030. Men det förutsätter att vi inte försöker få upp all okonventionell olja som går att utvinna. Annars är det enligt Hansen  i princip game-over.

USA:s ofta splittrade miljörörelse står i princip enad mot Keystone XL-pipelinen. Demonstrationerna utanför Vita huset har dessutom börjat få allt större uppmärksamhet i media. Självaste New York Times har nu i en ledarartikel manat Obama att säga nej till projektet. Minst lika viktigt: de stora fackförbund vars medlemmar skulle få jobb på byggena av pipelinen har även de tagit ställning emot Keystone XL. Amalgamated Transit Union och Transport Workers Union säger i ett gemensamt uttalande:

”Vi behöver arbeten, men inte arbeten som ökar vårt beroende av tjärsandsolja…Många jobb skulle också kunna skapas genom energibesparingar, effektivisering av elnätet och utbyggnad av kollektivtrafiken. Sådana jobb skulle kunna hjälpa oss att minska luftföroreningar och växthusgasutsläpp.”

Frågan är om Barack Obama vågar utmana de mäktiga energilobbyisterna. Frågan är om han vill ge aggressiva republikanska presidentkandidater chansen att anklaga honom för att sätta landets energiframtid på spel. Om han det, skulle det innebära ett rejält avbräck för oljesandsutvinningen i Alberta, som då förlorar sin kanske viktigaste marknad på kort sikt. Klimatrörelsen kunna räkna hem en välkommen seger. Sådana har det inte varit särskilt gott om på senare år.

Dagliga rapporter om kampanjen hittar du på Tar Sands Actions hemsida.

.

Blå dunster om oljan

 

I tisdags satt det några tusen människor framför sina datorer och väntade som om de vore barn på julafton. De var oljeanalytiker, journalister, departementsråd, politiker och helt vanliga medborgare med stort intresse för energifrågor. Det var dags för årets upplaga av World Energy Outlook. När som helst skulle den läggas ut på IEA:s – International Energy Agencys – hemsida. Nu skulle siffrorna stå där i svart på vitt. Hur mycket olja tror IEA att det produceras år 2035? Hur mycket ökar efterfrågan på kol? Hur ser utsikterna ut för naturgasen?

IEA styrs av OECD-länderna och har till uppgift att ge medlemsstaterna råd om energipolitiken. I den årliga World Energy Outlook analyseras nuläget och framtiden för de viktigaste energislagen. När tidningarna letar efter ”objektiva” siffror till faktarutorna  är det denna rapport de brukar bläddra i.

Knappt hade årets rapport – WEO 2010 – lämnat de digitala pressarna förrän nyhetsartiklar på temat ”Peak Oil dröjer till efter 2035”  lades ut på tidningarnas hemsidor. De senaste årens allt intensivare debatt om oljetoppen har lett till att detta blir vad många först letar efter i World Energy Outlook – vad säger egentligen IEA om när ”oljan börjar sina”.

IEA säger faktiskt inte särskilt mycket om den saken. Man försöker istället att räkna på hur stor efterfrågan på olja blir i framtiden. WEO 2010 laborerar med tre scenarier. I det som IEA anser är mest troligt kommer världen att vilja ha 99 miljoner fat olja om dagen år 2035. Den mängden går att producera, räknar man med. Om de stora länderna skulle ta klimatmålen på allvar kommer oljetoppen däremot att nås redan i början av 2020-talet – men då beror det på lägre efterfrågan, inte på att det blir omöjligt att öka produktionen.

Nu ska visserligen IEA:s prognoser tas med en nypa salt. Förra året kunde brittiska Guardian berätta om läckor inifrån IEA, vilka vittnade om att organisationen inte ville publicera siffror som oroade marknaden. Det är de stora oljeimportörerna, främst USA, som har det största inflytandet i IEA. De är inte betjänta av alarmerande prognoser som riskerar att driva upp oljepriserna ytterligare. Därför överdrivs oljereserverna, hävdade Guardians källor.

Ändå finns det anmärkningsvärda uppgifter i World Energy Outlook, för den som tittar lite närmare på vad som egentligen sägs.

IEA:s prisförutsägelser har varit notoriskt otillförlitliga. Nu menar man ändå att snittpriset kommer att ligga på minst 113 dollar per fat år 2035 jämfört med 60 dollar förra året – allt räknat i dagens penningvärde. Man utgår alltså från att priset i det närmaste fördubblas. Vad kommer detta att innebära för världsekonomin? Nyligen fick IEA:s generaldirektör Nobuo Tanaka frågan om dagens oljepriser på 70-90 dollar  är förenliga med en uthållig tillväxt. ”Det vet vi inte” blev svaret.

Dessutom: för första gången säger IEA nu att det inte kommer att gå att producera mer vanlig råolja än idag. Man menar att världen troligen nådde en produktionstopp på 70 miljoner fat/dag år 2006, och att nivån kommer att ligga på 68-69 miljoner fat de närmaste 25 åren. Tidigare har man trott på en ökning med 5 miljoner fat/dag till år 2030. För att nå 99 miljoner fat år 2035 krävs det stora tillskott av så kallad okonventionell olja, inte minst från Kanadas oljesand, samt flytande naturgas(NGL).

IEA förutser alltså dyrare olja, som blir allt svårare att utvinna. Ändå menar många analytiker att organisationens förutsägelser är helt orealistiska.

Redan prognoserna för hur mycket olja som kan produceras från oljesanden i Kanada är osäkra. Det handlar om mycket dyr olja, och miljöskadorna vid utvinningen är enorma. Ändå är den stora nyckelfrågan om råoljeproduktionen kan ligga kvar på nivån 68-69 miljoner fat om dagen i 25 år till, som förutspås i World Energy Outlook.

Oljekällor sinar. IEA räknar med att produktionen från befintliga oljefält kommer att sjunka till 15 miljoner fat/dag år 2035. 53 miljoner fat måste alltså ersättas. Det ska ske dels genom att redan hittade oljefyndigheter kommer i drift, dels genom att man hittar ny olja som räcker till drygt 20 miljoner fat/dag.

Detta innebär gigantiska utmaningar. Saudiarabien måste öka produktionen med 50 procent – något många utomstående experter tror är helt omöjligt. Och Irak måste snabbt få en hållbar fred, eftersom IEA räknar med att landet ökar produktionen från 2,5 till cirka 7 miljoner fat om dagen. I stort sett alla planerade projekt runt om i världen måste uppfylla förväntningarna, och dessutom behöver vi hitta mer ny olja än vi har gjort de senaste decennierna.

Kjell Aleklett, professor på Global energy systems vid Uppsala universitet, har länge kritiserat IEA:s prognoser. Till Effekt säger han, på telefon från Australien där han just nu föreläser och skriver en bok om Peak Oil:

- IEA räknar med att år 2035 ska över 20 miljoner fat om dagen  komma från oljefält som vi ännu inte har hittat. Nordsjöoljan räckte som mest till 6 miljoner fat om dagen, och det var 25 år efter att fälten där hittades. Det tar ju tid att bygga ut produktionen och nå maximal produktion.  Det innebär att vi redan nu måste hitta olja motsvarande tre områden av Nordsjöfältens storlek. Det kommer helt enkelt inte att ske. Jag tvivlar på att IEA tror på sina egna prognoser. Jag ser det här som ett rop på hjälp.

Uppskjuten oljetopp?

Så var det dags igen.

Med numera jämna mellanrum annonseras det om ”oerhörda” oljefynd som ritar om den globala energikartan. Den här gången är det Brasilien som enligt flera medier har hittat 15 miljarder olja i Librafältet 200 kilometer utanför Rio de Janeiros kust. Därmed skjuts Peak Oil på framtiden, meddelar till exempel E24.

 

Nåja.

Den brasilianska oljemyndigheten ANP är något försiktigare än de svenska affärstidningarna.  ANP säger att det handlar om 3,9 – 15 miljarder fat utvinningsbar olja. Troligaste nivån ligger på cirka 8 miljarder. Redan det är ett mycket stort fynd. Faktum är att man i år har upptäckt mer olja – cirka 20 miljarder fat – än någon gång sedan år 2000.

Men det är bra med lite perspektiv på siffrorna.

Världen kommer i år att konsumera 31 miljarder fat – alltså betydligt mer än den nya olja vi hittar. Inget år sedan 1980 har man upptäckt mer olja än den vi förbrukar. Även om man med bättre teknik lyckas öka utvinningen från gamla oljefält  är trenden obönhörlig. Vi tär på kapitalet.

Det blir dessutom allt svårare och allt dyrare att hitta ny olja. De största fynden gjordes under perioden 1955-1965 – då låg de på i snitt cirka 45 miljarder fat om året. Sedan dess pekar kurvan neråt. De allra senaste åren har oljebolagen hittat något mer – men det har nästan uteslutande handlat om fynd under havsbottnen. Utvinningen kommer att kräva väldiga investeringar och stora utmaningar. Det handlar om dyrare olja att få upp än den vi vant oss vid från exempelvis Texas, Ryssland och Saudiarabien. Ta till exempel Librafältet. Det ligger på två kilometers havsdjup, och sedan ytterligare fem kilometer under havsbottnen.

Produktionen från Librafältet kommer inte att bli fullt utbyggd förrän någon gång på 2020-talet. Flertalet oberoende experter tror att oljetoppen då redan har passerats.

Om så inte blir fallet, kommer Libraoljan ändå inte att förslå långt, med tanke på den ökade efterfrågan från länder som Kina och Indien man räknar med. Även om de mest optimistiska gissningarna – 15 miljarder fat – skulle slå in motsvarar inte fyndet mer än världens förbrukning under ett halvt år.

Librafältet är möjligen det största oljefynd man gjort sedan Kashaganfältet i Kaspiska havet år 2000. Det är ett undantagsfynd. Problemet är bara följande: Enda möjligheten vi har att på allvar flytta Peak Oil framåt i tiden är att hitta 4-5 nya Librafält, varje år, hela det kommande decenniet. Vartenda ett av dessa fält skulle dessutom behöva motsvara förväntningarna om hur mycket olja som går att få upp. Oljebolagen skulle slutligen inte ha råd med alltför många olyckor av det slag som drabbade BP i Mexikanska gulfen tidigare i år.

Om allt detta slår in, vore det faktiskt dags för de riktigt feta rubrikerna.

Bloggat: Cornucopia och Flute.

Ecuador låter stora oljetillgångar vara

Äntligen en bra nyhet.

För tre år sedan föreslog Ecuadors regering en intressant deal med världssamfundet. Under regnskogen i Yasunis nationalpark väntar 850 miljoner fat olja på att pumpas upp. Det motsvarar 410 miljoner ton koldioxid att spä på växthuseffekten med. En exploatering skulle också innebära allvarliga ingrepp i ett ekosystem som inte bara är till nytta för Ecuador. Förutom att regnskog binder koldioxid, anses Yasuni enligt flera studier vara det artrikaste området i världen. Dessutom är området hem för flera urbefolkningar.

Nå, frågade ecuadorianerna, menar ni allvar med pratet om att hejda den globala uppvärmningen kanske ni är redo att betala? Landet är extremt beroende av oljeexport, och räknade med 50 miljarder kronor i vinster på tillgångarna i Yasuni. För 25 miljarder kronor erbjöd man sig nu att låta oljan bli kvar under jord. Flera gånger de senaste tre åren har det verkat som om initiativet skulle avskrivas. En ecuadoriansk regering som trots allt är sugen på oljepengar och ett snålt världssamfund tycktes ibland vara överens om att låta förslaget förbli några vackra ord på ett papper.

Men urbefolkningar och miljökämpar i Ecuador har hållit liv i frågan, och nu finns till sist en överenskommelse som ser ut att kunna rädda Yasuni. Tillsammans med United Nations Development Fund(UNDP) bildar Ecuador en fond för att ta emot internationella bidrag. Tyskland har utlovat cirka sex miljarder. Spanien, Frankrike, Schweiz och Sverige ska enligt uppgift bidra och nära hälften av pengarna tycks vara i hamn. Med den gemensamma fonden igång hoppas man kunna samla in resten inom överskådlig framtid.

Överenskommelsen innebär nu inte att Ecuador slutar att pumpa upp olja. Urbefolkningar i andra delar av landet är tvärtom oroliga för att regeringen kommer att kompensera sig med ökad exploatering i deras trakter. Ändå går det nog inte att överskatta symbolvärdet i vad som händer i Yasuni. Någon gång måste vi lära oss att låta olja, och kol, stanna under jord. Det måste få kosta.

Drill Baby, Drill!

Det började med en explosion 1500 meter under havsytan och det tycks sluta med den största oljekatastrofen någonsin. Utsläppen  i Mexikanska golfen riskerar att slå ut djur och växtliv, fiskeindustri och  känsliga våtmarker. Rapporterna blir dystrare för varje dag. Ingen tycks riktigt veta vad som händer på havsbottnen. Utsläppen riskerar att tiofaldigas.

Ändå är detta kanske bara ett varsel om vad som komma skall. Ändå är detta kanske bara en föraning om den miljöförstörelse som väntar när vi ska pumpa upp den sista oljan.

För detta är vad det handlar om. De oljereserver som är lätta att utvinna sinar år för år. Nu återstår den svåra oljan, den som finns under havsytan, eller i skifferlager, eller i Kanadas och Venezuelas oljesand.

Det var i USA som de första tunga signalerna om oljans ändlighet kom, och därför är det på sätt och vis  följdriktigt att det är längs USA:s sydkust som dramat nu blir till tragedi. Det är bara en månad sedan som Barack Obama godkände utökad oljeborrning till havs Även om han inte tog Sarah Palins paroll ”Drill baby, drill” i sin mun, var det detta han menade.

Bakgrunden är att USA:s oljeproduktion nådde sin topp redan 1970. Trots upptäckter av stora fyndigheter i Alaska sedan dess har produktionen fortsatt att sjunka, och har nästan halverats de senaste 40 åren. Från att en gång i tiden ha varit världens största oljeexportör, är man nu den största importören. Den inhemska oljeproduktionen står bara för 25 procent av konsumtionen.

Oljefyndigheterna ute till havs ger en kort respit. Redan nu bidrar de med  25-30 procent av USA:s oljeproduktion. Med fler borrningar i områden som hittills ansetts för känsliga av miljöskäl, hoppas man på att hejda produktionsnedgången i åtminstone något decennium till. Ingen inbillar sig emellertid att det handlar om någon bestående lösning.

Man får leta efter en bättre, och otäckare, illustration till det historiska skede vi är på väg in i. Det vi ser är oljeålderns skymning, då produktionen år för år blir svårare, dyrare och mer riskabel.  Det skräckinjagande är inte att den är på väg, utan att vi står så oerhört oförberedda.. Hellre än att vi redan nu påbörjar en svår men möjlig omställning, låter vi oljebolagen pumpa upp de sista dropparna  till vilket pris som helst, så att vi kan skjuta upp abstinensbesvären några år till.  Det är en verklighetsflykt som framtidens historiker och psykologer kommer att skriva tjocka böcker om.