Klasskamp för kolet

publicerad på effektmagasin.se

För en månad sedan utspelade sig ett drama i en kolgruva på Sardinien. 100 arbetare ockuperade gruvan, barrikaderade sig och hotade att spränga den om regeringen inte gick med på deras krav. På en direktsänd presskonferens skar deras talesperson upp sin ena handled för att visa sin beslutsamhet. Efter en vecka avbröts ockupationen. Arbetarna hotar med att vidta nya drastiska åtgärder om regeringen inte viker sig.

Vilka är då deras krav? Jo, att regeringen ska garantera fortsatt drift i denna Italiens enda kolgruva, vilken dragits med lönsamhetsproblem i många år. Arbetslösheten på Sardinien är 15 procent. De 500 som arbetar i gruvan kommer att få svårt att hitta nya jobb. Arbetarna vill att staten och EU ska investera i ett nytt kolkraftverk i anslutning till gruvan. Kraftverket ska tillämpa CCS-teknologi som avskiljer koldioxiden vilken sedan ska förvaras under jord. Regeringen har nu lovat att studera möjligheterna till fortsatt kolbrytning.

Jag har sällan läst om en strid som så koncentrerat beskriver vilka utmaningar mänskligheten står inför.

Å ena sidan: Sardinien är ett extremt klassamhälle, hårt drabbat av nyliberal politik och europeisk kris. Medan sydvästra delen av ön, där den aktuella gruvan ligger, präglas av industriruiner, nedlagda gruvor och en medelinkomst på 10 000 kronor i månaden, låter eliten bygga lyxpalats längs östkusten. Där har rentav Silvio Berlusconi ett av sina residens. Om den sista kolgruvan läggs ner handlar det om ytterligare en katastrof för arbetarklassen, medan de rika fortsätter att leva sina liv som om ingenting hänt. Det hör till saken att gruvan har ockuperats flera gånger förut, i protest mot inte bara nedläggningsplaner, utan också mot arbetsvillkor som hämtade från för hundra år sedan. Det handlar helt enkelt om klasskamp i sin renaste form.

Å andra sidan: Världen är i ett nödläge. Klimatförändringarna är redan här – i form av ett smältande Arktis, långa torkperioder, mer frekvent extremväder, skogsbränder och tinande permafrost. Även om vi avbröt all fossilförbränning redan idag, skulle temperaturen fortsätta att stiga några tiondelar till. De mest optimistiska målsättningarna nu handlar om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med dagens 0,8 grader i förhållande till förindustriell nivå. Om vi ska ha skuggan av en chans att klara detta måste vi lämna stora delar av den återstående oljan, gasen och kolet kvar under jord.

Och då vore det trots allt bra om Italiens sista kolgruva stängs ner.

Den föreslagna CCS-tekniken är ännu inte prövad i stor skala. Den lär inte komma i kommersiell drift förrän på 2030-talet. Och om den överhuvudtaget blir verklighet så kommer den att kosta stora pengar. Kolindustrin – och kolgruvefack runt om i världen – använder idag CCS-tekniken som ett alibi för business as usual. Men samtidigt avvecklas existerande CCS-projekt av lönsamhetsskäl. Dessutom går matematiken helt enkelt inte ihop. Även om vi skulle svälja de mest rosenröda CCS-prognoserna, har vi inte råd att vänta. Kolkraften expanderar år för år. Med 20 år till av den utvecklingen kommer vi att ha hunnit släppa ut för mycket koldioxid för att klara ens de mest urvattnade klimatmålen. Då kommer vi att vara på väg mot minst två graders uppvärmning, troligen mer.

Jag skulle emellertid känna mig en aning obekväm om jag ställde mig och predikade sådana saker framför gruvarbetarna på Sardinien. De hade, i bästa fall, frågat vilka alternativen är. Och vad hade jag egentligen svarat då?

Den här historien kan berättas från många fler ställen i världen. Den utspelar sig i fler gruvor än den på Sardinien. Den förtäljs i bilfabriker i USA och Sverige, bland skogsarbetare i Amazonas, på flygplatser och valfångstfartyg, på oljefält och palmoljeplantager.

Det finns kort sagt en hel del jobb och arbetsplatser som måste försvinna. Det finns miljoner och åter miljoner människor som måste börja arbeta med något annat om vi ska undvika klimatkatastrof. Så länge alternativet är fattigdom och arbetslöshet kan vi dock vara säkra på följande; folk kommer att bita sig fast vid sina jobb, arbetsplatser kommer att ockuperas, oheliga allianser kommer att uppstå mellan ägare och fackföreningar med syftet att rädda både vinster och jobb. I det korta perspektivet tjänar alla på business as usual.

Alternativet för kolgruvearbetarna på Sardinien, och för många fler, måste helt enkelt vara något annat än soppköken och socialbidragen. Den som vill göra politik av klimatfrågan måste hitta möjliga lösningar. Själv har jag inga program att presentera, men en sak är jag övertygad om: så länge mångmiljonärerna lever tryggt i sina lyxvillor längs den sardinska kusten, och bara blir rikare och rikare, är det svårt att kräva ”omställning” i gruvsamhällena.

 

Kolet och rättvisan

publicerad på effektmagasin.se

Det finns aktioner som sätter allt i blixtbelysning – det omöjliga och det möjliga

Kolkraftverket Kusile i Sydafrika ska bli ett av världens största. Det ska producera 4 800 MW el. och enligt planerna stå färdigt år 2016, ett år efter att det lika stora systerkraftverket Medupi tas i drift. Tidigare denna vecka klättrade några sydafrikanska Greenpeace-aktivister upp i en lyftkran och hängde ut banderoller. Andra kedjade fast sig i grindarna till byggarbetsplatsen. De kräver att statliga kraftbolaget Eksom avbryter projektet och istället investerar i förnyelsebar energi.

Sydafrika har bland världens största kolfyndigheter. Landets elenergi kommer till 93 procent från kolkraft, och dessutom gör man stora pengar på att sälja det svarta guldet. Bara några mil från Durban, där det snart hålls toppmöte om klimatet, ligger Richards Bay, världens största kolexporthamn. Det Greenpeace säger är liktydigt med om miljöpartiet sade åt Kirunaborna att låta järnmalmen  bli kvar i berget

Ändå visade aktivisterna i Kusile på vad som faktiskt måste göras.

Den brittiske journalisten Fred Pearce skrev nyligen en artikel med den otäcka rubriken Kung Kols triumf. Den handlar om de senaste åren. Alltså om de år då kolet fick en renässans som världen aldrig tidigare skådat maken till.

Kolkonsumtionen ökade även tidigare, men inte i samma dramatiska takt, och kolets andel av världens energikonsumtion har sedan 1960-talet sakta sjunkit till förmån för olja, gas och kärnkraft.  De senaste fem åren har emellertid omsvängningen varit remarkabel. År 2005 kom 25 procent av världens energikonsumtion från kolkraft. Förra året var andelen hela 29,6 procent. Bara mellan 2009 och 2010 ökade kolkonsumtionen med sanslösa 8 procent. De senaste tio åren har förbrukningen stigit med sammanlagt drygt 40 procent.

Världen befinner sig kort sagt mitt i en kolrush, skriver Fred Pearce. Med tanke på att kolet  orsakar ännu mer koldioxidutsläpp per energienhet än olja och gas, innebär utvecklingen riktigt dåliga nyheter.

Bakgrunden står att finna i framförallt Kina, men även Indien. Ländernas extrema tillväxt har drivit på kolhungern. Förra året brände kineserna upp 48 procent av världens kolproduktion. I Indien har kolkonsumtionen fördubblats på ett decennium. Båda länderna har stora egna kolreserver, men hinner ändå inte bryta tillräckligt utan måste importera, bland annat från just Sydafrika.

Samtidigt är det inte så att den rika världen håller på att göra sig kvitt sitt kolberoende. USA är fortfarande världens näst största kolkonsument. Länder som Storbritannien, Japan, Tyskland, Ryssland och Polen är stora förbrukare. Kolet är en billig och lätthanterad energikälla, svår att avstå från när man väl börjat använda den.

Resultatet stavas katastrof.

Förra veckans chockbesked om de globala koldioxidutsläppen visar vad som sker. Utsläppen ökade med 6 procent på ett år till ytterligare en ny rekordnotering. De senaste tio årens ökningstakt överträffar FN:s klimatpanels(IPCC) värsta scenarier. Denna vecka har Internationella energibyrån (IEA) följt upp med varningar för att världen håller på att missa chansen att klara tvågradersmålet. IEA har kartlagt världens energiinfrastruktur. Det byggs ständigt nya fossilkraftverk. Vi håller på att låsa fast oss i energisystem gör det svårt att ställa om till förnybar energi i tid, konstaterar IEA.

Världen tål alltså inte fler Kusile. Ändå finns det en tragisk ironi inbyggd i allt det här. Om det finns någon världsdel som inte bär ansvar för den globala uppvärmningen så är det Afrika. Om övriga världen hade släppt ut lika lite växthusgaser som afrikanerna har gjort, skulle vi inte ha några problem. Och omvänt: i en rättvis värld skulle Afrika som kontinent (men möjligen inte just Sydafrika) ha möjlighet att släppa ut ytterligare en hel del koldioxid.

Trots de stora utsläppsökningarna i Kina och Indien är det fortfarande den rika världen som bär huvuddelen av ansvaret för klimatförändringarna. USA och EU-länderna står för cirka två tredjedelar av de ackumulerade koldioxidutsläppen från 1850 till nu. Vår industrialisering och vår välfärd är ett resultat av bland annat intensiv förbränning av kol, olja och gas.

Den rika världen bär kort sagt på en klimatskuld. Och den fortsätter att byggas på. USA:s och Europas utsläpp per capita är fortfarande större än till och med Kinas. Med tanke på att den kinesiska kolkraften gör det möjligt för oss att konsumera billig elektronik, billiga råvaror, billiga kläder, billiga plastleksaker och en hel del andra nödvändigheter i den västerländska livsstilen, blir skulden desto större.

När vi oroar oss över Kusile och Medupi och de indiska och kinesiska kolkraftverken tar vi alltså på oss ett ansvar. Det som händer nu visar framförallt på det ohållbara i vårt eget fossilberoende. Det är när övriga världen tar några steg i riktning mot att försöka leva som vi, som klimatmålen krackelerar.

Slutsatsen är egentligen självklar. Om Kina, Indien, Sydafrika och de andra länderna i Syd ska avveckla sin fossilkraft måste väst bistå med investeringar, teknik och patent för nya energilösningar. Och det måste få kosta.

Förra året gjorde journalisten och humanekologen Rikard Warlenius ett försök att räkna ut  hur stor vår klimatskuld egentligen är. Han utgick från vilka utsläpp per capita som är hållbara, från hur mycket vi har släppt ut hittills och från ett koldioxidpris på 85 dollar per ton. Resultatet för Sveriges del: nästan två triljoner kronor. Det blir dryga 200 000 kronor per person – även om klimatskulden naturligtvis fördelar sig olika mellan hög- och låginkomsttagare, män och kvinnor, unga och gamla. Detta är, betonar Warlenius, ett räkneexempel. Det har gjorts flera uppskattningar av den sociala och miljömässiga kostnaden för ett ton koldioxid. Warlenius har använt den brittiske ekonomen Nicholas Sterns beräkning. Andra har kommit fram till såväl högre som lägre siffror.

Det viktiga är principen. Den rika världen måste vara beredd att betala. Det är den utgångspunkten som krävs, när vi diskuterar vad som bör göras för att en dag stänga ner kolkraftverket i Kusile i Sydafrika.

Hur länge räcker kolet?

Första gången jag hörde talas om begreppet Peak Coal tänkte jag att nu får de väl ändå ta och ge sig.

Jag tyckte att det var tillräckligt svårt att acceptera varningarna för Peak Oil – oljetoppen. Jag har aldrig gillat domedagsscenarier. När jag började läsa in mig på frågan var det med skeptiska glasögon på. Men det dröjde inte länge förrän jag förstod att de som mest pratade om oljans ändlighet var geologer och folk med bakgrund i själva oljebranschen. Deras argument var övertygande. De var inte den sortens människor som gick omkring på gatorna med plakat som förutsåg jordens undergång. Jag insåg snart att detta var en fråga att ta på största allvar.

Men när några av dem började prata om att det snart inte heller skulle gå att öka kolproduktionen drog jag öronen åt mig. De var inte lika många, och de hade sällan själva arbetat med kolutvinning. Jag läste inte så noga vad de hade att säga, utan tänkte i mitt stilla sinne att de verkade närmast besatta av att allting snart skulle ta slut.

Det var slappt av mig.

Bara det senaste året har flera analyser av  Peak Coal-problematiken publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter. De pekar alla i samma riktning, även om nyanserna är stora: tidigare utsagor om att vi har kol som räcker i hundratals år är helt orealistiska.

Bedömningarna av när produktionstoppen nås skiftar. Det finns de som menar att Peak Coal är nära förestående, medan andra anser att det kan dröja ytterligare ett par-tre decennier.

Professorerna Ted Patzek och Gregory Croft skrev i septembernumret av tidskriften Energy att vi redan har nått gränsen för hur mycket kol som kan produceras. Ansedda tidningen Nature har just publicerat en artikel av Richard Heinberg och David Fridley från Post Carbon Institute, i vilken de räknar med Peak Coal om cirka tio år.

På hemmaplan har professor Kjell Aleklett och Mikael Höök, från Global Energy Systems vid Uppsala universitet, tillsammans med ett par tyska kollegor analyserat kolets framtid i en artikel i tidskriften Fuel. De är försiktigare i sina bedömningar men räknar med att produktionsmaximum nås någon gång mellan 2020 och 2050.

Gemensamt för alla de här studierna är varningar för stigande kolpriser och svåra konsekvenser om världen inte förbereder sig i tid på att en stigande efterfrågan på kol knappast kommer att kunna mötas.

Nyckelfrågan är hur mycket av världens enorma koltillgångar som är tekniskt och ekonomiskt möjliga att bryta. Här är osäkerheten stor. De institut som försöker uppskatta mängderna räknar med att det finns 10 000-20 000 miljarder ton användbart kol i jordskorpan. Men av dessa resurser kan bara 800-1000 miljarder ton räknas som brytbara reserver, med dagens priser och teknik. De som förutspår att Peak Coal närmar sig,  påpekar att reserverna undan för undan har skrivits ned sedan 1989.

Det produceras idag cirka 7 miljarder ton kol om året. På papperet borde alltså reserverna räcka mer än 100 år till. Men då bortser man från flera faktorer. Alla reserver går inte att ta upp, av rent tekniska skäl. Det bästa och enklaste kolet bryts först – reserverna som återstår blir dyrare att komma åt och ger inte samma energi vid förbränning. Och inte minst – efterfrågan stiger, framförallt i Kina, men även i Indien. Vi kommer inte att få se en jämn produktion framöver, utan en ökande kolutvinning som når sin topp någon gång om 10-40 år, menar Kjell Aleklett m fl. Avgörande blir hur stora reserverna visar sig vara i praktiken. De senaste årens nedskrivningar av dem, trots stigande kolpriser, kan tyda på att tidigare uppskattningar varit för optimistiska. Nyligen rapporterade således Wall Street Journal om kinesisk oro för att man håller på att tömma sina kolreserver i alldeles för snabb takt.

Patzek, Heinberg, Aleklett och de andra står inte oemotsagda. Mer eller mindre officiella organ som World Energy Council menar att reserverna kommer att öka kraftigt med den tekniska utvecklingen. På  websajten Oil Drum (annars ett riktigt Peak Oil-tillhåll) menar Dave Summers, professor i gruvteknik, att Tad Patzek och andra gravt underskattar möjligheten att öka kolreserverna. Summers tror att inte bara bättre teknik, utan även stigande priser kommer att visa att det finns betydligt mer kol att hämta upp än många tror.

Frågan är långt ifrån avgjord. Räkna med att få läsa mer om Peak Coal framöver. Även om det skulle finnas mer kol kvar att bryta än många tror, tycks tiden med billigt kol i överflöd vara över. Vilka konsekvenser det får för världsekonomin, och för konkurrensen om de återstående reserverna, återstår att se.

När Vattenfall räddar världen

Nu är världen räddad igen. Liksom några gånger förut är det Vattenfalls ledning som kommer ridande på sina vita springare, i allra sista stund.

Den här gången handlar det om att avskilja koldioxid med hjälp av alger. Ett EU-sponsrat försök ska inledas vid ett kolkraftverk i Tyskland. Kolröken ska ledas genom bassänger med alger som tar upp koldioxiden. Försök som gjorts i USA visar att 85 procent av koldioxiden kan avskiljas på detta sätt, rapporterar DN upphetsat.

Låt oss för tillfället bortse från att det är en komplicerad process man ger sig in på. Det företag som gjorde försöket DN hänvisar till gick i konkurs förra året. Vi lär vara åratal från en storskalig användning av alger som koldioxidavskiljare, om vi någonsin når dit.

Ja, låt oss bortse från det, och istället läsa hur Vattenfall tänkt sig att kanske få ekonomi i det hela. Processen kommer ju att bli dyrbar. Jo, poängen är att algerna, som ju växer till sig av all koldioxid de kommer att matas med, sedan kan användas som biobränslen eller som biogas till kraftverk.

Och vart försvinner det lagrade kolet när biodieseln eller biogasen förbränns?

Det krävs inga högre kemibetyg för att svara på den frågan. Kolet försvinner inte alls. Det kan den inte göra.  Det hamnar i luften när algerna brinner upp. Samma mängs koldioxid bildas, Vattenfall får ut lite mer energi för varje ton kol man förbränner, men man minskar inte kolkraftverkens utsläpp med ett enda gram.

Det fanns skäl till att Vattenfall vann första priset i Climate Greenwash Awards häromsistens

När resurserna inte räcker till

För fem år sedan tog vi transsibiriska till Peking. Staden blev en chock, för oss som för så många andra. Skyskraporna, ringlederna, Gucci-butikerna mittemot Mao-porträtten, det ständiga byggandet – där fanns en kraft som inte gick att värja sig mot. Bekanta som vi hälsade på sade: ”Om ni tycker att Peking är extremt skulle ni åka till Shanghai.”

Den där sortens reaktion på storstäderna i Kina har nästan blivit till folklore i väst. Vi har ännu inte tagit till oss, att miljardlandet i öst skulle resa sig till denna milda grad. Vi är uppvuxna med bilder på hutongkvarter, risfält och mängder av cyklar. Ja, kanske vi minns ett och annat kommunistiskt kraftverksbygge också. Men det var inte ett Kina där städernas skylines får New York och London att verka på dekis.

När vi nu ser Kina, och även Indien, expandera ur fattigdomen är vi inte förberedda. Sekler av västerländsk arrogans gör oss oförmögna att acceptera eldskriften på väggen. Vi skärskådar skyskraporna, och undrar om de ändå inte är kulisser.

Jag tror att det är denna vår grundläggande oförståelse som gör oss så blinda för vad den kinesiska tillväxten betyder för världen. Vi tror inte riktigt på att Kina ska fortsätta att växa. Inte kan de väl göra anspråk på att leva som vi?

Tillväxten är för oss i väst att njuta av. Annars blir den ju omöjlig.

Vilket på sätt och vis stämmer.  Hur vi än vrider och vänder på siffrorna över världens resurser är saken obehagligt klar. En värld där sju miljarder människor lever som vi är faktiskt otänkbar. Och en värld där kineserna och indierna gör anspråk på mer av oljan, kolet, kopparen, järnmalmen, titanet och allt det andra som krävs för att driva vår moderna civilisation,  blir en värld där vi i väst får hålla till god med allt mindre av sådana nödvändigheter.

Konsekvenserna kommer att bli dramatiska.

Ta oljan. I dagsläget konsumerar Kina drygt 8 miljoner fat om dagen. Man kommer enligt Internationella energibyrån, IEA, att behöva cirka 12, 7 miljoner fat år 2020. Detta i en värld där det är högst tveksamt om produktionen kan öka mycket mer från dagens cirka 86 miljoner fat om dagen. Som vi berättat tidigare varnar Pentagon i en rapport för att det redan år 2015 uppstår ett glapp på 10 miljoner fat mellan tillgång och efterfrågan. Inga konstigheter därför, att de statliga kinesiska oljebolagen reser världen runt för att säkra oljekontrakt med Kazakstan, Venezuela, Nigeria, Sudan och flera andra länder. Inte heller särskilt märkligt, att USA gör detsamma.

Eller ta kolet. Det står för 80 procent av Kinas elproduktion, och har bokstavligen varit bränslet bakom den snabba tillväxten. Kina har stora kolfyndigheter och har mer än fördubblat produktionen på tio år. Men de senaste två åren har den inhemska kolbrytningen inte räckt till, utan man har börjat importera från Australien. En fortsatt tillväxt i samma takt innebär att Kinas kolbehov  fördubblas en gång till på tio år. Med tanke på att även till exempel Indien försörjer sin snabba tillväxt med importerat kol, och att många andra länder är helt beroende av kolkraftverk för sin elproduktion,  lär konkurrensen på världsmarknaden bli våldsam.

Eller ta kopparen. titanet, bauxiten, litiumet. Prognoserna för hur länge sådana mineraler och metaller räcker är osäkra, och beror på hur stor del som återvinns. Men kapplöpningen mellan de stora länderna om att säkra metalltillgångarna är intensiv. Det handlar inte heller i dessa fall om förnybara resurser. Metaller växer inte. När det gäller vissa sällsynta jordartsmetaller, som är viktiga för bl a elbilsbatterier, är det redan tveksamt om det går att öka utvinningen ytterligare. 

Det finns några oroande slutsatser att dra. De kinesiska och indiska drömmarna om västerländsk levnadsstandard lär komma att släckas, utom för ländernas övre medelklass. Besvikelsens pris kan bli dyrt.  USA:s och Västeuropas ekonomier kommer troligen att krackelera av sin egen tyngd – möjligen är det detta vi har sett början på de senaste två åren. Hur ska väst hantera sin konsumtionsabstinens? Svaret på den frågan kan bli avgörande. Konkurrensen om den olja, det kol, den gas och de metaller som finns kvar blir intensiv och potentiellt explosiv. Oljekatastrofen i mexikanska gulfen kan vara ett preludium, en skenande global uppvärmning kan bli crescendot.

Det som börjar avteckna sig är en värld där gränserna tänjts ut till det yttersta och där kollapsen riskerar att bli en otäck historia. Det finns nog fortfarande en chans till ordnad reträtt. Massiva satsningar på förnybar energi, energibesparingar och förändrade konsumtionsmönster – om vi vill finns det fortfarande alternativa vägar att gå.  Det behöver inte vara en sämre värld som framträder ur den gamlas trasiga strukturer. Men omställningen brådskar. Tiden håller på att rinna ut.

Stockholms skam

Kraftverket är beläget vid Värtahamnen i Stockholm och är en dementi byggd av betong. Det ägs av Fortum och förser stockholmarna med el och fjärrvärme och när jag skriver ordet dementi tänker jag på politikernas skryt om Sverige som ett föregångsland i arbetet för en fossilfri värld.

Värtaverket drivs till 50 procent med fossila bränslen. Här förbränns varje år cirka 300 000 ton kol. Härifrån släpps det ut nästan 800 000 ton koldioxid per år. Det är en tredjedel av de direkta utsläppen i Stockholm.  När Naturskyddsföreningen nyligen listade utsläppen från de fjärrvärmeverk som fortfarande använder fossila bränslen hamnade Värtaverket i topp.

Detta i ett land som är extremt välförsett med vattenkraft. Detta i ett Sverige som har byggt ut kärnkraften mer än de flesta andra länder, räknat i elproduktion per capita. Detta i ett samhälle där politikerna pratar sig hesa om alla satsningar som ska göras på förnybar energi.

Det är förstås en skam. Om inte Sverige snabbt kan avveckla all förbränning av fossila bränslen i kraftverken – vilka länder ska då kunna göra det?

På lördag den 29 maj demonstrerar nätverket Shut it down mot skandalen i Värtahamnen. Det är samling klockan 13 på Karlaplan. Kom dit.

Bloggat: Effekt