Orkaner och klimat

publicerad på effektmagasin.se

 

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.

 

Sandy

publicerad på effektmagasin.se

Orkanen Sandy slog som väntat till hårt och brutalt.  Webbkamerornas bilder var både fascinerande och otäcka. Detta är krafter vi aldrig kommer att kunna tämja. De som drabbas värst är som vanligt de som inte har någonstans att ta vägen.

Det är inte första gången en orkan orsakar förödelse i USA. Annalerna berättar om väldiga stormar på 1600–talet, 1700–talet, 1800–talet. Den legendariska orkanen ”New England” 1938 dödade uppemot 800 människor och förstörde 50 000 hus.

Det går alltså inte att skylla Sandy på den globala uppvärmningen. Atlantiska orkaner träffar land ibland. Så har det varit tidigare och så kommer det att bli långt efter att den sista oljan och det sista kolet bränts upp.

Frågan är däremot: blir orkanerna fler, och blir de kraftfullare? Den frågan diskuteras intensivt i forskarkretsar. De allra flesta räknar med att den globala uppvärmningen kommer att leda till intensivare orkaner. Nästa fråga är emellertid om vi redan ser trenden. Tyvärr vet vi inte säkert. När FN:s klimatpanel tidigare i år gav ut en rapport om klimatförändringar och extremväder gavs inga svar. Ett av skälen är bristfällig statistik från tiden före 1970–talet.

Klimatforskare som Kevin Trenberth menar att saken egentligen är självklar: i en varmare värld påverkas allt väder. Varmare oceaner avger mer vattenånga och ger orkanerna extra energi. Stormarna kanske inte blir fler, men vissa av dem blir intensivare och för med sig mer regn. Det senaste halvseklets uppvärmning måste helt enkelt påverka vädret. Andra forskare håller inte med, och hänvisar just till att det inte finns några statistiska belägg för en sådan trend. Diskussionen pågår.

Amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS publicerade denna månad en studie som möjligen minskar osäkerheten. Forskarna Aslak Grinsted, John C Moore och Svetlana Jevrejeva hittade nämligen ett sätt att komma runt problemet med den dåliga orkanstatistiken. De hittade ypperliga tidvattenmätningar i USA ända sedan 1923.  Eftersom orkaner ger högre vattenstånd gick det att se när orkaner svept in över östra USA. Sambanden visade sig tydligt. Varmare år gav signifikant fler kraftfulla orkaner.

Studien är ny och lär säkert stöta på mothugg. Kanske är det viktigaste med Sandy inte exakt vad som skapade henne, utan vad hon är ett varsel om. I en två grader varmare värld lär det inte längre finnas plats för osäkerhet. Då kommer orkaner som Sandy inte att döpas till ”Frankenstorm”. Då kommer amerikanarna att leva i en värld där sådana stormar hör sommaren till.

Vad händer när Arktis smälter?

publicerad på effektmagasin.se

 

Det ser ut som om Arktisisen har slutat att smälta för året. Helt säkra kan vi inte vara, men den senaste veckan har kurvan planat ut. Den nya rekordnoteringen landar i så fall på en isutbredning om drygt 3,4 miljoner kvadratkilometer, enligt den amerikanska myndigheten NSDIC:s mätningar. Förra rekordet var från 2007, på drygt 4,1 miljoner kvadratkilometer. Sommarisen har nu halverats sedan 1970-talet.

Och då talar vi om den synliga isen. De forskare som mäter på djupet, och beräknar isvolymen, kommer fram till än extremare siffror – cirka 75 procent av isen har försvunnit. Det innebär att Arktis får svårt att återhämta sig. Havet kommer att frysa till i vinter igen, men när smältsäsongen inleds igen nästa år är isen svagare och tunnare. Det talar för att Arktis är inne i en dödsspiral. Det finns forskare som tror att sommarisen försvinner redan 2015-2016. De flesta räknar visserligen med att det dröjer längre, men det står ändå tämligen klart att FN:s klimatpanel (IPCC) var alldeles för optimistisk i sin senaste rapport 2007, då man trodde att sommarisen skulle överleva till slutet av seklet.

Vilka blir konsekvenserna? Hur påverkas klimat och väder när stora delar av Arktis blir öppet hav under sommaren?

Sådana frågor diskuteras nu intensivt. Forskarkåren är på sätt och vis yrvaken. Avsmältningen går betydligt snabbare än beräknat. Man har helt enkelt inte hängt med i svängarna.

Några grundläggande fakta står i och för sig klara: när istäcket försvinner drar mörkt hav till sig mer solenergi, uppvärmningen tilltar, det öppna havet avger mer vattenånga. Men i övrigt blir det något otillfredsställande svaret helt enkelt att vi inte riktigt vet.

Vi kan emellertid vara ganska säkra på att ett varmare Arktis kommer att påverka den enorma landisen på Grönland. Det handlar inte om någon nära förestående kollaps av glaciären. Grönland kommer att vara istäckt i ytterligare hundratals år. Men takten på avsmältningen får konsekvenser för hur mycket havsnivåerna stiger detta sekel, och därmed för människor i kustnära regioner runt om i världen. Dagens uppskattningar varierar stort, mellan ungefär 0,3 och 1,5 meter till år 2100. För människor i till exempel Bangladesh och Vietnam stavas de högre prognoserna katastrof.

Vi vet också att ett varmare arktiskt klimat orsakar upptining av permafrost i bl a norra Sibirien, och att den kommer att släppa ifrån sig stora mängder av den potenta växthusgasen metan. Det spekuleras även i att frusna lager av metanhydrater i havsbottnen kan tina – vilket enligt vissa scenarier riskerar att orsaka galopperande, ohejdbara klimatförändringar. Detta är dock en minoritetsuppfattning. Den framstående klimatforskaren David Archer gav i vintras en försiktigare bild av vad som väntar. Om man ska försöka sammanfatta var forskningen står, så blir resultatet ungefär detta: ett varmare Arktis leder till större metanutsläpp, vilket ställer oss inför än större utmaningar, men domedagen väntar inte runt hörnet.

Avsmältningen i Arktis leder dock inte bara till konsekvenser på sikt. Det mesta talar för att vi kommer att påverkas redan i vinter – frågan är bara hur. När isen snart börjar lägga sig kommer havet att avge en hel del värmeenergi, som hamnar i atmosfären. Den brittiska forskaren Jennifer Francis har konstaterat: hur skulle detta INTE kunna påverka vädret?

Det finns en hypotes som de senaste åren stärkts alltmer. Den ser (mycket förenklat) ut såhär: Arktis värms upp mer än områdena  söderut. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder minskar alltså. Detta leder till att jetströmmen – en västlig vind på hög nivå – försvagas. Denna vind separerar kall luft i norr från varmare luft i Europa, norra Asien och Nordamerika. När jetströmmen avtar drar arktisk kyla ibland lättare ner över till exempel norra Europa, samtidigt som varmare luft ibland förflyttar sig norrut. Vädret blir helt enkelt instabilare.

Den försvagade jetströmmen leder samtidigt till att låg- och högtryck tenderar att permanentas längre tider. Extremt väder sveper då inte bara förbi, utan stannar veckor i sträck. Detta skulle kunna vara en förklaring till väderfenomen som följt i spåren av isavsmältningen i Arktis de senaste åren, som de två extremt kalla vintrarna i Sverige 2009-2011, detta års abnormt regniga sommar i Storbritannien samt de långvariga högtrycken över Grönland.

Än så länge vet vi inte om de här teorierna stämmer. Däremot kan vi vara ganska säkra på att den kommande vintern blir intressant att följa. Rekordavsmältningen i Arktis kommer att få konsekvenser för vädret – osäkerheten gäller bara vilka. Klimatförändringarna är inte framtid. De är här. Nu.

Osäkerhet och risk

publicerad på effektmagasin.se

Den globala uppvärmningen kanske inte blir riktigt så allvarlig som vi befarar.

Ibland upprepar jag det mantrat för mig själv. Sedan frågar jag mig följande:
Skulle jag sätta mig på ett plan om risken för att det störtar är, säg 25 procent?

Så kan nämligen klimatfrågan sammanfattas. Det råder en hel del osäkerhet om vad som kommer att hända. När FN:s klimatpanel år 2007 uppskattade klimatkänsligheten – dvs uppvärmningen vid fördubblad koldioxidhalt – angav man ett spann på 2-4,5 grader, med det troligaste värdet kring 3 grader.

Innan vi började elda upp fossila bränslen låg koldioxidhalten i atmosfären på ca 280 ppm(miljondelar av en procent). Klimatpanelens uppskattningar utgår från vad som händer om halten stiger till 560 ppm. Idag är den knappt 400 ppm.

Om klimatkänsligheten är låg – kring 2 grader – innebär det alltså att vi har mer tid på oss att komma tillrätta med utsläppen. Om den är hög ser det riktigt illa ut.

Det finns flera skäl till osäkerheten. Framförallt är forskarna ännu inte helt säkra på hur molnbildningen kan påverka klimatet. Kommer den att förändras i en varmare värld, och blir nettoeffekten avkylande eller uppvärmande? Forskningen är intensiv, men några tydliga svar har ännu inte givits. En annan osäkerhetsfaktor gäller havets och växtlighetens samvariation med de högre koldioxidhalterna. Hur länge kan havet fortsätta att neutralisera en stor del av våra utsläpp? Kan koldioxidens positiva inverkan på växtligheten begränsa växthuseffekten, och i så fall hur länge? Vi vet inte riktigt.

Det går att måla upp ett scenario där en rad feedbacks gör att uppvärmningen inte blir lika allvarlig som befarat. Detta är viktigt att komma ihåg. Annars gör vi som klimatförnekarna – och ser bara till de faktorer som styrker den egna hypotesen.

Tyvärr är det minst lika lätt att hitta möjliga feedbacks som orsakar HÖGRE temperaturer än vad forskningen tidigare utgått ifrån. Det mest aktuella exemplet är avsmältningen i Arktis, som tycks gå betydligt snabbare än klimatmodellerna förutspått. Konsekvenserna är svåröverskådliga, men kommer utan tvivel att bidra till den globala uppvärmningen.

Det finns fler faktorer som kan varsla om en större klimatkänslighet. Tinande permafrost i Sibirien med påföljande utsläpp av koldioxid och metan är en sådan. Oroväckande resultat från studier av hur klimatet reagerade på höjda koldioxidhalter för mycket länge sedan är en annan. Forskningen i forntida klimatvariationer visar även att en naturlig uppvärmning – till följd av exempelvis förändringar i jordens bana kring solen – förr eller senare triggar igång ökade koldioxidhalter. Detta är rön som kan få de mest sansade forskare att kallsvettas.

Det skulle gå att räkna upp många fler osäkerheter i vad vi vet om klimatet och den globala uppvärmningen. Men till sist måste vi göra en riskbedömning. Hur säkra vill vi vara på att vi undviker farliga klimatförändringar?

Dagens klimatpolitik, i Sverige och i övriga världen, utgår i praktiken från att vi måste ha rejäla lass bondtur. De vanligaste uppskattningarna av klimatkänsligheten måste helt enkelt vara överdrivna. Annars har tiden snart runnit ut för att begränsa uppvärmningen till ens 2 grader. På andra sidan det målet väntar en värld vi helst vill undvika.

Vi beter oss inte ens som flygpassageraren som säger till sig själv att ”tre gånger av fyra störtar den här gamla skothögen ändå inte”. Vi tar faktiskt en betydligt större risk. Vår tro på turen gränsar till det vanvettiga.

Rio lockar inte de mäktiga

publicerad på effektmagasin.se

Det hålls två internationella toppmöten i veckan som kommer. Först är det G 20-mötet i Mexiko. Sedan väntar den stora FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro – kallad Rio +20, eftersom det är 20 år sedan FN:s stora miljökonferens i samma stad 1992.

Gissa vilket av mötena som världens mäktigaste ledare prioriterar?

Svaret borde egentligen vara enkelt. Inför Riokonferensen har det publicerats en rad rapporter om tillståndet för biosfären. Mest omtalad är en studie som presenterades i Nature. Ett 20-tal forskare från världen över varnar för kollapser av en rad ekosystem det kommande seklet om vi inte snart slår in på en annan väg. Det handlar inte bara om att klimatförändringarna riskerar att bli oåterkalleliga, utan även om förluster av jordbruksmark, fiskbestånd och rent vatten.

Det saknas heller inte nya oroväckande rön från klimatforskningen. I norra Sibirien förvandlas tundra till skog snabbare än beräknat, vilket påverkar albedon – alltså jordens förmåga att reflektera bort solenergi. Mörk skog reflekterar kort sagt mindre än öppen mark. Andra forskare varnar för att man hittills underskattat konsekvenserna av kommande havsnivåhöjningar. Och i USA väntas skogsbränderna bli fler och mer omfattande.

Vi har just genomlevt den näst varmaste majmånaden globalt sedan mätningarna inleddes 1880 (förra rekordet uppmättes 2010). Och i Arktis sker just nu en ovanligt snabb isavsmältning – ingen kan förutspå vad som sker resten av sommaren, men risken finns att vi går mot ett nytt isminimum senare detta år.

Till råga på allt: Nya uppgifter tyder på att den kinesiska statistiken underskattar landets koldioxidutsläpp med kanske 20 procent. Världens utsläpp 2011 var redan med dagens beräkningar rekordhöga (trots 20 år av klimatförhandlingar). De kan i själva verket ha varit ännu högre.

Alarmklockorna dånar alltså ljudligare än någonsin.

Men de tycks inte höras överallt. Flera ledare kommer att saknas i Rio. Barack Obama åker inte. Ej heller Storbritanniens David Cameron, Kanadas Stephen Harper eller Tysklands Angela Merkel. De kanske inte missar så mycket. Ingen väntar sig några revolutionerande beslut i Rio. Förhandlingarna inför mötet har stått och stampat. Den rika världens ovilja att betala för investeringar i Syd är ett avgörande hinder, liksom stormaktsspelet mellan Kina och USA. Som bäst lär vi få oss presenterad en deklaration med rader av vackra ord. Sedan åker Vladimir Putin, Hu Jin Tao och de andra som trots allt deltar hem igen. Sedan vidtar business as usual.

Däremot kommer Obama & Co förstås att vara med och diskutera eurokris och frihandel på G 20-mötet i Mexiko. Deras eventuella frånvaro skulle ha emottagits med bestörtning och krigsrubriker. Tydligare kan knappast motsättningen mellan det globala ekonomiska systemet och världens ekologiska gränser illustreras. Det anses fortfarande viktigare att få fart på tillväxten än att försöka hejda förödelsen av jordens ekosystem.

Valspråket är, som alltid: Efter oss – syndafloden.

Varmare Arktis bakom extrema vintrar?

publicerad på effektmagasin.se

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

Attackerad klimatforskning

publicerad på effektmagasin.se

 

I veckan sattes det punkt för punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.

 

Kejsarens nya kläder

publicerad på effektmagasin.se

Det har bjudits stor komik på nätet de senaste dagarna. Vi har fått se Kejsarens nya kläder nonstop. Och då menar jag slutscenen – den där kejsaren går naken genom staden.

Upprinnelsen är egentligen osannolik: nämligen en vetenskaplig rapport som kommer fram till samma sak som rader av tidigare rapporter slagit fast. Men nu handlar det om klimatforskning. Och då gäller inte de gamla vanliga reglerna.

Det hela började med att en forskare vid namn Richard Muller ville undersöka hur de globala temperaturerna förändrats de senaste 200 åren. Muller är fysikprofessor vid University of California och har vid flera tillfällen kritiserat den etablerade klimatforskningen. Han kan inte kalls för klimatförnekare, men har upprepade gånger hamnat i konflikt med klimatforskare som menat att han givit sig in på områden som han inte  behärskar. Muller har vid flera tillfällen kommit med påståenden som snabbt vederlagts.

När han förra året lanserade Berkley Earth Surface Temperature project(BEST) för att ”reda ut” hur det ligger till med den globala uppvärmningen blev mottagandet blandat. De flesta klimatforskare ryckte närmast på axlarna och sade att det väl inte skadar med ytterligare en undersökning av fakta. Men det fanns samtidigt en viss oro inför vad som var i görningen. Den oron stillades inte när det framkom att BEST tog emot sponsring från ökända Koch Foundation som bedrivit intensiv lobbying mot den seriösa klimatforskningen.

Men oron visade sig så här långt obefogad. BEST har nu presenterat sin analys av uppvärmningen, och den ligger helt i linje med de etablerade temperaturserierna från NOAA, NASA-GISS och HadCRU. Man har även tittat närmare på ett av klimatförnekarnas favoritargument – att väderstationerna har varit felplacerade. Enligt denna teori har alltför många stationer varit placerade i närheten av stora städer (där temperaturen är varmare), vilket gjort att uppvärmningen överskattats. Men BEST kommer likt tidigare analyser fram till att teorin inte stämmer.

Och det är nu det börjar bli roligt.

Mannen bakom den senare teorin heter Anthony Watts. Han står bakom webbsajten Watts Up With That, vilken är så nära man kan komma en husbibel för världens klimatförnekare. Anthony Watts hyste stora förhoppningar på BEST. Så stora, att han deklarerade att han skulle acceptera projektets slutsatser vilka de än blev.

Ställd inför faktum har Anthony Watts förstås kommit på andra tankar. Nu klagar han på att resultaten från BEST publicerats för tidigt och att de utgår från andra tidsperioder än han själv gjort. Liknande klagomål hörs i kör från de andra pseudovetenskapliga sajterna. Några slår ner på detaljer i BEST:s rapport. Andra hävdar att de aldrig ifrågasatt själva uppvärmningen, bara teorin att  koldioxidutsläppen ligger bakom, och att de nya resultaten därför är helt ointressanta. Richard Muller får sina fiskar varma. Han har uppenbarligen gått över till den mörka sidan.

Det tävlas kort sagt om att slänga av sig kläderna inför menigheten.

Ingemar Nordin på svenska Climate Scam ansluter sig till dem som naturligtvis alltid varit överens med fienden om just det där med att vi ser en global uppvärmning. ”Jag har själv aldrig träffat på en enda skeptiker som betvivlar att det blivit varmare”, påstår han.

Det tycks alltså som om Ingemar Nordin inte läser sin egen webbsajt, där uppvärmningen ifrågasatts mer än en gång – se till exempel detta inlägg. Låt oss ändå utgå från att Nordin inte ljuger. Det är sannerligen svårt att hålla reda på allt som sägs på Climate Scam. Det får man förstå.

Det är faktiskt så svårt att det är talande. Den som plågat sig själv med att följa förnekarsajterna ett tag ser snart ett mönster. Det ser ut ungefär så här:

1. Förneka först att det har skett en global uppvärmning.
2. Om du blir motbevisad påstår du att det inte beror på koldioxiden.
3. Om det bevisas att koldioxiden orsakat uppvärmningen hävdar du att det inte är människan som ligger bakom de ökade koldioxidhalterna.
4. Om sambanden mellan fossilutsläppen och uppvärmningen bevisas, säger du att temperaturen inte kommer att stiga särskilt mycket till.
5. Om du blir överbevisad säger du att en varmare värld inte behöver leda till särskilt stora problem.
6. Om det tycks som om problemen ändå kan bli stora tycker du att det blir för dyrt att minska utsläppen och förespråkar anpassning istället.

Alla klimatförnekare går inte igenom den här processen från början till slut. Poängen är att det hela tiden finns nya argument att ta till, nya försvarslinjer att retirera till. Det handlar inte om att arbeta sig fram till en alternativ teori om klimatförändringarna, utan om att idka krypskytte från ständigt nya positioner.

Det är därför som Anthony Watts, Ingemar Nordin och alla de andra förnekarna kommer att fortsätta paradera nakna genom gatorna, gång på gång på gång. Visst är det lite kul, men jag tycker att vi låter dem gå för sig själva nästa gång. Låt oss dra för draperierna nu.

Galet väder

publicerad på effektmagasin.se

 

Just nu, den 2 oktober 2011:

 Filippinerna har drabbats av två tyfoner på en vecka. Stora översvämningar har följt. Tiotals dödsoffer har krävts. Den ena av de två tyfonerna stängde på sin väg vidare ner Hong Kong för en dag, tvingade fram massevakueringar i kinesiska Hainan och väntas snart nå Vietnam.

 Samtidigt råder katastroftillstånd i flera thailändska provinser på grund av ihållande regn och stigande vattennivåer, bara ett år sedan landet drabbades av de västa översvämningarna på decennier. Läget är bara marginellt bättre i Vietnam och Kambodja.  De senaste årens asiatiska mönster av kraftigare monsunregn och förhärjande översvämningar blir allt tydligare.

 På andra sidan klotet väntar Newfoundland med skräck in orkanen Ophelia som just har svept förbi Bermuda. I nordöstra USA slickar man fortfarande såren efter orkanen Irene, som visserligen inte ledde till den katastrof som befarades ett tag, men som likväl orsakade skador för flera miljarder dollar.

 Texas försmäktar under den värsta torka som drabbat delstaten i historisk tid. För några veckor sedan kallade guvernören, klimatförnekaren och presidentkandidaten Rick Perry till bönemöte för att få Gud att skänka Texas regn. Gud lyssnade inte.

 På Afrikas horn får torkan som vi vet värre konsekvenser. Miljontals människor svälter efter två otillräckliga regnsäsonger i följd. Torkan anses vara den värsta på 60 år.

 Samtidigt slås värmerekord på löpande band i Storbritannien. Den 30 september uppmättes 29,2 grader i Cambridge. Det tidigare rekordet för slutet av september låg på 27,8 grader.

 Vad är det egentligen som händer?

 Det är nu som det brukar vara dags för brasklapparna. Vare sig orkaner eller torka är nya fenomen. Extremt väder rapporteras mer i media än förr. Människan hjälper till att skapa katastrofer genom avskogning, dammbyggen och boskapsuppfödning. Sammanhangen är komplexa.

 Ja, ni har hört det förut. Ni har också hört klimatforskare poängtera att det inte går att dra några slutsatser av enskilda väderhändelser. Katastrofer har alltid inträffat.

 Allt det där stämmer. Ändå har forskarna blivit mer och mer övertygade om att det senaste decenniets globala väder markerar ett skifte. Trenderna är för tydliga. Det tycks som om vi just nu ser ouvertyren till vad som komma skall. Klimatförändringar är ingen abstraktion. När klimatet ändras HÄNDER saker.

Geologen och författaren James Lawrence Powell har i nyutkomna e-boken Rough Winds (finns att beställa här, för en sammanfattning: se här) sammanställt vad vi egentligen vet om de senaste decenniernas väder. Det blir en lång lista av förskräckande rekord. Förra årets värmebölja i Ryssland var troligen den värsta på 1000 år. Samma år uppmätte 19 länder rekordhöga temperaturer. Kina upplevde i vintras sin svåraste torka på 50 år. Amazonas har åren 2005 och 2010 gått igenom sina värsta torkperioder på minst 100 år. Australien har genomlevt torka förut, men aldrig någon som den nuvarande. I USA har antalet gräs- och skogsbränder fyrdubblats sedan 1970-talet. Det har samtidigt, i andra regioner aldrig regnat så mycket som nu. Framförallt har antalet våldsamma skyfall ökat. Forskningen om orkaner och tyfoner har visserligen kommit till motstridiga resultat i frågan huruvida de har blivit fler, men det tycks stå klart att de våldsammaste orkanernas vindstyrka har ökat.

 Alla dessa resultat stämmer väl överens med vad vi vet om det som händer då klimatet blir varmare. Ökad värme leder till mer avdunstning av vatten. Atmosfären innehåller nu mer vattenånga än förr. I allmänhet blir resultatet att redan torra regioner blir ännu torrare, medan regnen blir kraftigare där det brukar regna. Mer värmeenergi ger dessutom bränsle till orkanerna.

 De grundläggande sambanden är alltså väl kända och ingen rocket science. Oddsen för att det bara skulle vara tillfälligheter bakom vad som hänt de senaste åren börjar  bli astronomiska. En rad vetenskapliga studier slår nu fast detta – några av dem refereras här. För James Lawrence Powell råder det inte längre någon tvekan: Världen har de senaste åren varit med om exakt det som klimatforskningen förutspått.

 ”Vi ser redan effekterna av den globala uppvärmningen. Tiden att agera är nu.”