Vem i hela världen kan man lita på?

publicerad på effektmagasin.se

Det finns ett antal vetenskapsmän som går emot strömmen och förnekar vad den överväldigande majoriteten av forskarna hävdar. De menar att det inte finns någon konsensus, att frågan inte är avgjord.

De är inte vilka som helst. Deras meriter är ibland imponerande. I deras led hittar man bl a:

En professor i molekylärbiologi vid University of California.
En nobelpristagare i kemi.
En biologiprofessor vid University of Massachusetts.
En tidigare professor i cellbiologi och patologi.
En nu avliden matematikprofessor vid Yale University.

Du hittar fler framstående namn på den här wikipediasidan. Och nej, den handlar inte om kända klimatförnekare, utan om den (mikroskopiskt) lilla minoritet forskare som inte tror att HIV orsakar AIDS.

Det är så här det brukar vara. Forskning utgår från hypoteser, som ibland stärks till den grad att man börjar tala om en konsensusuppfattning. Så var det med teorin om att tobaksrökning orsakar cancer, med hypotesen att det är farligt att andas in asbestfibrer, med det misstänkta sambandet mellan freoner och ozonhålet och med många, många andra teorier.

Men det har hela tiden funnits dissidenter, och vissa av dem har aldrig gett upp sin kritik mot de alltmer etablerade teorierna. Skälen har varierat. De som förnekade sambandet mellan cancer och rökning sponsrades inte sällan av tobaksindustrin, och freontillverkarna var förstås inte alldeles förtjusta i ozonlarmen. Men påfallande ofta har dessutom politiska åsikter spelat in. Som vetenskapshistorikerna Naomi Oreskes och Erik Conway konstaterade i boken Merchants of doubt (Bloomsbury)häromåret: de som är fundamentalistiska motståndare till statliga regleringar vänder sig gärna mot forskningsresultat som tycks visa på behovet av sådana ingripanden.

När det gäller HIV-förnekarna är skälen mer svårförståeliga. I några av fallen tycks det helt enkelt handla om forskare som tidigt bundit sig vid en åsikt – som de sedan haft svårt att överge. Det är i vilket fall svårt att hitta några skumma ekonomiska motiv bakom – utom möjligen då Sydafrikas förre president Thabo Mbeki sällade sig till förnekarna. Bromsmediciner kostar pengar, stora pengar för ett fattigt land.

Det är få klimatforskare som förnekar de stora dragen i teorin om att människans fossila utsläpp orsakat större delen av den globala uppvärmningen. Den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, PNAS, publicerade 2010 en ambitiös genomgång av forskningsläget. Man fann att 97-98 procent av de mest aktiva klimatforskarna delade konsensusuppfattningen.

Det innebär samtidigt att 2-3 procent av forskarna INTE är överens. Det är svårt att placera dem i en fålla. Alla är inte ”betalda av oljeindustrin” som det ibland påstås. Naomi Oreskes och Erik Conway betonar istället de politiska bevekelsegrunderna. Flera av de mest framträdande förnekarna rör sig hemtamt hos libertarianska tankesmedjor och i republikanska kongresskorridorer.

Men det gäller inte samtliga. Några av dem tycks helt enkelt vara oerhört envisa i sin strävan efter att välta konsensus över ända. De tycker sig ha hittat brister i teorin, och fortsätter att söka efter bekräftelser på att de har rätt. När de blir vederlagda – och det, mina vänner, händer ofta – finns det hela tiden nya oklarheter att gräva i. De har lagt ned oerhört mycket prestige i att motbevisa tesen att människan orsakat den globala uppvärmningen, och de tänker inte krypa till korset.

De sistnämnda är förstås inte lika stolliga som HIV-förnekarna. Men i ett avseende påminner de om varandra – nämligen i oviljan att ompröva sina åsikter, även när bromsmediciner fungerar och Arktis smälter. Akademiska examina utgör inga garantier för ett öppet och kritiskt sinnelag. Ibland har även nobelpristagare helt enkelt fel.

Månlandningen var en bluff. Klimathotet också.

publicerad på effektmagasin.se

Klimatförnekare är ofta extrema marknadsliberaler. Människor som tror på konspirationsteorier avvisar gärna även klimatvetenskapen

De resultaten kom professor Stephan Lewandowsky, från University of Western Australia, fram till efter att ha gjort en enkät bland besökare på klimatbloggar. Studien publiceras i nästa nummer av Psychological Science.

Resultaten bygger på svar från drygt 1100 personer som fick en rad frågor om politiska sympatier och klimatvetenskap. De tillfrågades även om huruvida de tror på fastslagna vetenskapliga rön som att HIV orsakar AIDS och att tobaksrökning kan leda till lungcancer. Slutligen fick de svara på vad de anser om en rad populära konspirationsteorier; som att månlandningen var en bluff, att besök av utomjordiska rymdskepp har hemlighållits och att det brittiska kungahuset lät mörda Diana.

Det tydligaste sambandet i svaren är att människor med starka marknadsliberala sympatier är tveksammare till klimatvetenskapen. Detta är i linje med vad en rad tidigare studier har kommit fram till. Förklaringen är säkert banal: klimatforskningen signalerar behovet av regleringar, vilket är dåliga nyheter för dem som anser att staten ska hålla sig borta från marknaden. Bättre då att blunda och hålla för öronen.

Lewandowsky fann emellertid även att extrema marknadsliberaler oftare än andra avvisar andra vetenskapliga fakta, som att tobak orsakar lungcancer och att HIV orsakar AIDS. Detta borde förstås få oss att höja på ögonbrynen. Sambanden är inte lika tydliga som när det gäller klimatforskningen, men de finns där. De tycks varsla om en allmänt växande klyfta mellan vetenskap och ideologi på den nyliberala kanten. Det är onekligen intressant.

Det andra klara sambandet i studien är att människor som tror på konspirationsteorier också gärna ser klimathotet som en bluff. Det konspiratoriska tänkandet omfattar vanligen ett helt paket av föreställningar om att staten för oss bakom ljuset. Det må gälla vilka som ligger bakom mord på politiska ledare, hur det egentligen stod till med månlandningen – eller vad som sägs på FN-konferenser om klimatet.

Detta innebär inte att de flesta som förnekar klimatvetenskapen också tror på konspirationsteorier. Men den som följer våra vanligaste förnekarbloggar märker snabbt att de gärna anammar delar av det konspiratoriska tänkandet. Deras teorier skulle knappast hålla ihop annars. Därför påstås det gärna att klimatforskarna fabricerar bevis, tystar obekväma röster och håller tyst om känsliga forskningsrön. Det antyds lika gärna att världens regeringar accepterar undermålig vetenskap bara för att få höja skatter och kontrollera medborgarna. Och i skuggorna lurar det mäktiga FN, som förstås är ute efter att bygga en världsregering med klimathotet som förevändning.

Ironiskt nog har dessa bloggares svar på den aktuella studien blivit att – ana en konspiration. Lewandowsky ska ha ljugit om att han försökt få enkäten utlagd även på ”skeptiska” bloggar. De ”troende” ska ha författat falska enkätsvar. Osv, osv. Här kan du läsa en rolig genomgång av en del av det som har påståtts.

Naomi Klein om klimatet och kapitalismen

publicerad på effektmagasin.se

De är som vattenmeloner. Gröna på utsidan och röda inuti.

Så lyder ett populärt gammalt högerskämt om miljövänner. Jag tror inte att Gustaf Fridolin  skrattar så att han gråter. Den del av miljörörelsen som brukar bedyra hur mycket de tror på företagande och marknader är inte särskilt förtjusta i sådan humor.

När kanadensiska journalisten och författaren Naomi Klein (Chockdoktrinen m fl böcker) besöker Heartland Institutes klimatkonferens  i Washington får hon höra en lite grövre variant på den gamla vitsen. Det är republikanen Richard Rothschild som undrar om inte miljörörelsen är en ”grön trojansk häst vars mage är fylld med röda marxistiska doktriner”.

Heartland Institutes årliga konferens är julafton för alla dem som menar att klimatvetenskapen utgör en attack mot individens friheter och rättigheter. Här framträder de fåtaliga forskare som går mot strömmen. Här trängs herrar från de olika nyliberala och konservativa tankesmedjorna. Här finns en publik som älskar att få sina åsikter bekräftade. När inflytelserike klimatförnekaren Marc Morano liknar miljövänner vid aztekpräster som offrar människor för att ändra på vädret, sticker han inte direkt ut från mängden.

Man kan tycka att det är bisarrt. Men Naomi Klein undrar om inte Heartlandfolket förstår något som vänstern inte riktigt greppar.

Det går djupa politiska skiljelinjer i klimatdebatten. I USA är de extrema, men man ser dem även i Sverige. Högern känner sig inte bekväm med klimatforskningen. Den kanske inte förnekas. Men man  tonar gärna ner situationens allvar. Det är inte konstigt, menar Klein. Klimatkrisen kan nämligen inte lösas inom det ekonomiska systemets ramar. Kapitalismen står ivägen för de åtgärder som krävs. Och det är det som konferensdeltagarna i Washington anar. Det är därför som de så ivrigt lyssnar till varenda marginaliserad eller havererad forskare som påstår att det inte är någon fara på taket.

Den som följer klimatforskningen vet att det krävs snabba och omfattande åtgärder om vi ska undvika alltför farliga konsekvenser. Till och med försiktiga International Energy Agency menar att tiden håller på att rinna ut. Vad är det då som krävs? Naomi Klein räknar upp sex punkter, som hon menar är närmast självklara, men som alla utmanar rådande ordning.

1. Rusta upp den kollektiva infrastrukturen. Tunnelbanor, spår- och järnvägar, förnyelsebar energi, smarta elnät, energisnåla bostäder – allt detta kräver massiva investeringar. Flera av dessa satsningar lär inte vara kortsiktigt lönsamma, framförallt inte om människor ska ha råd att bo, betala elräkningar och åka tåg. Det är bara samhället, vi tillsammans, som kan åstadkomma en sådan kraftsamling.
2. Återuppliva samhällsplaneringen. Varje land, stad och by måste planera för hur omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå till. Anställda i kolraftverk, bilindustrier och andra fossilslukande verksamheter måste få andra jobb eller börja producera nya saker. Jordbruket måste ställas om utan att matsäkerheten äventyras. Vi måste lära oss att åter vara medborgare och inte bara kunder
3. Begränsa företagens makt. Många direkt klimatskadliga verksamheter måste helt enkelt förbjudas, andra begränsas. Om vi förlitar oss till marknadsmekanismer eller ekonomiska styrmedel  för att begränsa kolkraften, SUV-åkandet, oljeborrandet i Arktis och en massa andra vansinnigheter spelar vi roulette med klimatmålen.
4. Mer lokal produktion. En värld där alltifrån laxfiléer till plastleksaker skeppas och flygs kors och tvärs över världen är ohållbar. Handel mellan regioner och länder kommer att fortsätta, men bör begränsas till varor som inte kan produceras lokalt.
5. Avveckla shoppingkulturen. Kraven på ständig tillväxt kräver en fortsatt ökande konsumtion. Det tillväxtutrymme som eventuellt fortfarande existerar måste reserveras för länder som håller på att ta sig ur direkt fattigdom. I västvärlden måste offentlig sektor, kooperativ och småföretag som inte drivs av kraven på ständigt ökande profiter få expandera på storföretagens bekostnad.
6. Beskatta de rika och de som förstör ekosystemen. Det måste frigöras pengar till klimatinvesteringar.  Skatter måste tas ut på  koldioxid, finansiell spekulation, storföretag och höga inkomster.

Naomi Klein summerar: om vi ska komma tillrätta med klimatkrisen måste vi bryta mot varenda regel i de marknadsliberala läroböckerna. Och vi måste göra det skyndsamt. Alternativet är inte statssocialistiska monster som forna Sovjet, där ekosystemen förstördes minst lika effektivt som under kapitalismen. Men så länge som profitjakten är det ekonomiska systemets kärna, innebär framtiden fortsatta ekologiska katastrofer.

Detta är bakgrunden till hatet som vibrerar i luften när Heartland Institute håller konferens. Det är lättare att förneka verkligheten än att se sin världsbild falla samman, skriver Naomi Klein. De rika och privilegierade har all anledning att känna sig obekväma med kraven på en  klimatpolitik som tar vetenskapen på allvar.

Kejsarens nya kläder

publicerad på effektmagasin.se

Det har bjudits stor komik på nätet de senaste dagarna. Vi har fått se Kejsarens nya kläder nonstop. Och då menar jag slutscenen – den där kejsaren går naken genom staden.

Upprinnelsen är egentligen osannolik: nämligen en vetenskaplig rapport som kommer fram till samma sak som rader av tidigare rapporter slagit fast. Men nu handlar det om klimatforskning. Och då gäller inte de gamla vanliga reglerna.

Det hela började med att en forskare vid namn Richard Muller ville undersöka hur de globala temperaturerna förändrats de senaste 200 åren. Muller är fysikprofessor vid University of California och har vid flera tillfällen kritiserat den etablerade klimatforskningen. Han kan inte kalls för klimatförnekare, men har upprepade gånger hamnat i konflikt med klimatforskare som menat att han givit sig in på områden som han inte  behärskar. Muller har vid flera tillfällen kommit med påståenden som snabbt vederlagts.

När han förra året lanserade Berkley Earth Surface Temperature project(BEST) för att ”reda ut” hur det ligger till med den globala uppvärmningen blev mottagandet blandat. De flesta klimatforskare ryckte närmast på axlarna och sade att det väl inte skadar med ytterligare en undersökning av fakta. Men det fanns samtidigt en viss oro inför vad som var i görningen. Den oron stillades inte när det framkom att BEST tog emot sponsring från ökända Koch Foundation som bedrivit intensiv lobbying mot den seriösa klimatforskningen.

Men oron visade sig så här långt obefogad. BEST har nu presenterat sin analys av uppvärmningen, och den ligger helt i linje med de etablerade temperaturserierna från NOAA, NASA-GISS och HadCRU. Man har även tittat närmare på ett av klimatförnekarnas favoritargument – att väderstationerna har varit felplacerade. Enligt denna teori har alltför många stationer varit placerade i närheten av stora städer (där temperaturen är varmare), vilket gjort att uppvärmningen överskattats. Men BEST kommer likt tidigare analyser fram till att teorin inte stämmer.

Och det är nu det börjar bli roligt.

Mannen bakom den senare teorin heter Anthony Watts. Han står bakom webbsajten Watts Up With That, vilken är så nära man kan komma en husbibel för världens klimatförnekare. Anthony Watts hyste stora förhoppningar på BEST. Så stora, att han deklarerade att han skulle acceptera projektets slutsatser vilka de än blev.

Ställd inför faktum har Anthony Watts förstås kommit på andra tankar. Nu klagar han på att resultaten från BEST publicerats för tidigt och att de utgår från andra tidsperioder än han själv gjort. Liknande klagomål hörs i kör från de andra pseudovetenskapliga sajterna. Några slår ner på detaljer i BEST:s rapport. Andra hävdar att de aldrig ifrågasatt själva uppvärmningen, bara teorin att  koldioxidutsläppen ligger bakom, och att de nya resultaten därför är helt ointressanta. Richard Muller får sina fiskar varma. Han har uppenbarligen gått över till den mörka sidan.

Det tävlas kort sagt om att slänga av sig kläderna inför menigheten.

Ingemar Nordin på svenska Climate Scam ansluter sig till dem som naturligtvis alltid varit överens med fienden om just det där med att vi ser en global uppvärmning. ”Jag har själv aldrig träffat på en enda skeptiker som betvivlar att det blivit varmare”, påstår han.

Det tycks alltså som om Ingemar Nordin inte läser sin egen webbsajt, där uppvärmningen ifrågasatts mer än en gång – se till exempel detta inlägg. Låt oss ändå utgå från att Nordin inte ljuger. Det är sannerligen svårt att hålla reda på allt som sägs på Climate Scam. Det får man förstå.

Det är faktiskt så svårt att det är talande. Den som plågat sig själv med att följa förnekarsajterna ett tag ser snart ett mönster. Det ser ut ungefär så här:

1. Förneka först att det har skett en global uppvärmning.
2. Om du blir motbevisad påstår du att det inte beror på koldioxiden.
3. Om det bevisas att koldioxiden orsakat uppvärmningen hävdar du att det inte är människan som ligger bakom de ökade koldioxidhalterna.
4. Om sambanden mellan fossilutsläppen och uppvärmningen bevisas, säger du att temperaturen inte kommer att stiga särskilt mycket till.
5. Om du blir överbevisad säger du att en varmare värld inte behöver leda till särskilt stora problem.
6. Om det tycks som om problemen ändå kan bli stora tycker du att det blir för dyrt att minska utsläppen och förespråkar anpassning istället.

Alla klimatförnekare går inte igenom den här processen från början till slut. Poängen är att det hela tiden finns nya argument att ta till, nya försvarslinjer att retirera till. Det handlar inte om att arbeta sig fram till en alternativ teori om klimatförändringarna, utan om att idka krypskytte från ständigt nya positioner.

Det är därför som Anthony Watts, Ingemar Nordin och alla de andra förnekarna kommer att fortsätta paradera nakna genom gatorna, gång på gång på gång. Visst är det lite kul, men jag tycker att vi låter dem gå för sig själva nästa gång. Låt oss dra för draperierna nu.

Klimatförnekaren som tar bladet från munnen

publicerad på effektmagasin.se

Det sägs ibland att alla framstående klimatforskare är ense om att människan orsakat den globala uppvärmningen. Det sägs att det råder konsensus.

Det stämmer nästan – men inte riktigt. Det finns några få forskare med goda meriter som genom åren gått mot strömmen. Roy Spencer vid University of Alabama är en av de namnkunnigaste. Han tillhör följaktligen ikonerna på olika klimatförnekande websajter världen över.

Roy Spencer drev länge tesen att eftersom satellitdata inte visade på samma uppvärmning som mätningar vid jordens yta, hade temperaturhöjningarna det senaste seklet överdrivits. Det visade sig senare att de data som Spencer åberopade sig på inte var korrekta, och sedan dessa har han istället inriktat sig på naturliga molnvariationer och kosmisk strålning som alternativa förklaringar till uppvärmningen.

Roy Spencers vetenskapliga objektivitet har ifrågasatts flera gånger. Det har påpekats att han är en övertygad motståndare till evolutionsteorin och en anhängare till hypoteserna om Intelligent Design. Han har även undertecknat en ”evangelisk deklaration” om klimatet, i vilken det heter:

”We believe Earth and its ecosystems — created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence — are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception.”

Nå, detta betyder i och för sig inte att Roy Spencers forskningsresultat behöver vara felaktiga. Han kan ju i teorin hålla isär sina personliga övertygelser och sin forskning. Det har det genom historien funnits andra forskare som gjort.

Nu har emellertid Roy Spencer berättat vad som egentligen driver honom som klimatforskare. I ett svar till en läsare skriver han på den egna hemsidan:

”Nicholas, I would wager that my job has helped save our economy from the economic ravages of out-of-control environmental extremism.

I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government.

If I and others are ultimately successful, it may well be that my job is no longer needed. Well then, that is progress. There are other things I can do.”

Alltså: Denne ”framstående” klimatforskare ser som sitt jobb att skydda ekonomin från miljöextremism och statliga ingripanden. Så mycket för vetenskaplig metod och etik på den kanten, alltså.

Miljöaktivister påstår ibland, lite slarvigt, att klimatforskare som Roy Spencer måste vara köpta av fossilindustrin. Det stämmer inte riktigt (även om det förstås förekommer – se här).  Ser man sig som  frivillig aktivist i den nyliberala eller kreationistiska rörelsen behövs nog inga mutor.

Kallt

 

Det är kallt.

Och som vanligt när det blir kallare än normalt, får foliehattarna på Climate Scam och liknande sajter fnatt. Det blir bilder på snöoväder och på istappar och den ständiga, ironiska andemeningen är: ”Jaså, det är så här ni menar att den globala uppvärmningen ser ut?”

Det är förstås så dumt så att klockorna stannar. Klimat är inte samma sak som väder. Vi kommer att få uppleva svinkalla vintrar även i framtiden, men globalt blir de mer sällsynta. Uppvärmningen tickar inte på i jämn takt. Den ser inte likadan ut överallt. Förra vintern var till exempel kyligare än vanligt i norra Europa och i USA, men ovanligt varm i arktiska regioner.

Intressant nog kan sådana  temperaturvariationer ha att göra med just klimatförändringarna. USA-myndigheten National Oceanic and Atmospheric Association (NOAA) diskuterar den möjligheten i sin senaste rapport om det arktiska klimatet – Arctic Report Card.

Varma temperaturer och mindre sommaris i arktiska oceanen orsakar ett värmeöverskott som påverkar luftströmmarna, förklarar NOAA. Förra vintern ledde detta till vindförhållanden som gjorde att de arktiska luftmassorna letade sig ner över Europa, Asien och Nordamerika. Därav den kalla vintern. Företeelsen kallas för ”varmt arktis-kalla kontinenter”, och är känd från tre vintrar de senaste 160 åren. Det går inte att dra några slutsatser av att detta händer en enstaka gång. Men med en fortsatt uppvärmning av Arktis är risken stor för att fenomenet blir vanligare i framtiden, skriver forskarna bakom NOAA:s rapport.

Det ser alltså ut som om Climate Scam får mycket att skriva om framöver.

Rajendra Pachauri – förtalad men djupt hederlig

 

I december förra året riktades det allvarliga anklagelser mot Rajendra Pachauri, ordförande för FN:s klimatpanel(IPCC). Journalister på Sunday Telegraph utmålade honom som korrupt. Pachauri skulle ha tjänat miljoner på uppdrag åt företag som bl a handlade med utsläppsrätter.

Artikeln publicerades strax efter att någon hackat mailservern på brittiska klimatforskningsenheten CRU. Det påstods att de läckta mailen avslöjade manipulationer och forskningsfusk. Affären döptes till Climategate. Skriverierna om Pachauri tycktes bekräfta bilden – klimatforskarna och klimatpanelen var tagna med byxorna nere.

Ett drygt halvår senare är bilden, minst sagt, en annan. Flera oberoende granskningar har frikänt CRU-forskarna från alla fuskanklagelser. Och nu berättar George Monbiot om den oberoende revision som gjorts av Pachauris affärer.

IPCC-ordföranden visar sig vara inte bara oskyldig till påståendena från i vintras, utan med Monbiots ord ”hederlig på gränsen till självförnekelse”.

Revisionsbyrån KPMG har granskat alla Pachauris konton, transaktioner och skatteinbetalningar under perioden 1 april 2008 – 31 december 2009. Man har även kontrollerat bokföringen hos Pachauris arbetsgivare – indiska hållbarhetsinstitutet TERI.  Det visar sig att han förutom lönen från TERI – drygt en halv miljon kronor om året – har tjänat sammanlagt 25 000 på andra uppdrag, inklusive royalties och artikelarvoden. Alla andra pengar som Pachauri  tjänat på uppdrag åt företag och organisationer har gått direkt till TERI, liksom det pris på 30 000 kronor han fick för sina insatser genom åren av Environment Partnership Summit.

Men hur mycket får han då som ordförande för IPCC? Svaret är noll kronor.

Kort sagt: en mycket hederlig man har blivit grovt smutskastad, av Sunday Telegraph och förstås även av en rad haveristiska bloggare. Vår egen svenska Climate Scam försatte inte tillfället.

Av vinterns saftiga skandalhönor blev det alltså inte ens fjädrar kvar. Men frågan är om inte skadan ändå är skedd. Orsaken är inte främst att bloggare och nyliberala tankesmedjor hängde på drevet. Snarare handlar det om att många stora media hade svårt att hålla huvudet kallt i vintras. Plötsligt bjöds haveristerna in till TV-soffor och debattsidor. Det etablerades en bild av att det finns ”två sidor” i klimatforskningen. Direkta vantolkningar av vissa CRU-mail spreds brett, trots att var och en med normal fattningsförmåga snabbt kunde konstatera hur det låg till. Ledarskribenter började slira, och opportunistiska politiker lockades av möjligheten att driva kampanj mot ”alarmismen”.  

Mörka krafter som hade trängts tillbaka av entydiga forskningsrön har fått nytt syre. Vi ser resultatet i opinionsundersökningar som visar att fler blivit skeptiska till klimatvetenskapen – i Sverige, i Storbritannien, i USA. Vi ser konsekvenserna när allt fler amerikanska politiker blir öppna klimatförnekare, och när Obamas försiktiga förslag till utsläppslagstiftning  drogs tillbaka för en tid sedan. Och då klimatet blir en relativt undanskymd fråga i den svenska valrörelsen, är det svårt att inte se ett samband. Vem har hört någon annan partiledare än Maria Wetterstrand ens försöka tala allvar den här sommaren?

Frågan om den globala uppvärmningen är explosiv, och skär rakt in i hjärtat på hur politiker och makthavare egentligen vill se på världen. Klimatfrågan utmanar mäktiga ekonomiska intressen, och ifrågasätter politikernas rosiga tillväxtdrömmar. När makthavarna ges en ursäkt att inte tala så mycket om problemen, tar de den gärna.

Varmaste halvåret hittills

Den globala temperaturen nådde nya rekordnivåer i juni. 2010 är på väg att bli det varmaste året i modern tid.

Det framgår av en rapport från USA-myndigheten National Oceanic and Atmospheric Association (NOAA) som mätt temperaturer sedan 1880. Den kombinerade lands- och havsytetemperaturen i juni var varmast hittills – 0,68 grader varmare än genomsnittet under 1900-talet. Perioden januari-juni var också den hetaste sedan mätningarna inleddes.

Egentligen bevisar sådana här rekord ingenting. Vädret varierar. Ovanligt kalla vintrar kan följas av ovanligt varma somrar, som i Sverige i år.

Ändå är noteringarna lite intressanta. De utgör ytterligare en serie spikar i kistan för klimatförnekarnas favoritteori på sistone – den om att ”uppvärmningen har avstannat”. Enligt denna teori värmdes jorden upp av någon slags naturliga orsaker fram till slutet av 1990-talet. Buden skiftar om  vilka de mystiska orsakerna var, populäraste ”förklaringen” är variationer i solaktiviteten. Man brukar sedan dra en kurva från 1998, som råkade vara väldigt varmt, och får det att se ut som om inte mycket har hänt sedan dess.

Teorin är grundligt vederlagd sedan länge(se t ex här). För att få syn på långsiktiga temperaturtrender bör man titta åtminstone 30 år tillbaka i tiden. Med ett längre perspektiv blir utvecklingen uppenbar – det senaste decenniet är det klart varmaste hittills. Den globala medeltemperaturen har de senaste 30 åren ökat med cirka 0,2 grader per decennium. Ingenting tyder på att ökningen är på väg att avstanna. Med tanke på att solaktiviteten i själva verket minskat på senare år är utvecklingen än mer exceptionell.

Sådana rön brukar emellertid inte bita på klimatförnekarna, som alltid hittar en kall vinter här och en kall sommar där som bevis för att ”NU, NU har det börjat vända”. Jag tror väl inte att ett rekordvarmt 2010 får dem på andra tankar. De har sedan länge grävt sin intellektuella grav och då brukar det vara svårt att ta sig upp igen. Möjligen kan någon av deras mediapapegojor – Elisabet Höglund eller Staffan Heimerson t ex – dra öronen åt sig. Man kan alltid hoppas.  Klimatfrågan är för allvarlig, för akut, för att fuskas bort som den gjorts i TV-soffor och på debattsidor det senaste året.

USA och den problematiska vetenskapen

En ny undersökning från Gallup visar att allt färre invånare i USA anser att den globala uppvärmningen är ett problem. 48 procent av de tillfrågade säger att hotet har överdrivits. Det är den högsta siffran på 13 år.

Det är förstås en sorglig nyhet. Men den bör sättas i sitt rätta perspektiv. USA-medborgarna har sin alldeles egna inställning till vetenskapen.

Vartannat år ställer Gallup frågan: Vilket av följande alternativ stämmer bäst överens med din uppfattning?

a)    Människan har utvecklats under miljoner år från mindre avancerade former av liv, men Gud har väglett processen.

b)   Människan har utvecklats under miljoner år från mindre avancerade former, och Gud har inte haft något med processen att göra.

c)    Gud har skapat människan i ungefär sin nuvarande form någon gång de senaste cirka 10 000 åren.

År 2008 svarade invånarna i världens mäktigaste nation så här: 36 procent valde alternativ a). 14 procent trodde på alternativ b). 44 procent röstade på c), alltså att Gud nog har skapat människan som hon är för några tusen år sedan.

Jag är inte särskilt avundsjuk på den amerikanska klimatrörelsen.

Läs även: Effekt om samma Gallupundersökning.

Klimatförnekarnas alternativa verklighet

Det har hänt något med klimatförnekarna på sista tiden. Tonen har höjts, segern är utropad. Nu försöker de inte ens att argumentera. De anser sig ha avslöjat bluffen. De tror att folket har börjat förstå.

Man såg tecknen redan före pseudoskandalerna kring de hackade e-mailen och IPCC:s glaciärmisstag. Men de senaste två månaderna har blogginlägg och kommentarer blivit allt mer bisarra, allt mer trosvissa – och ja, ibland direkt hatiska. Läs till exempel KTH-forskaren Johan Rockströms balanserade inlägg om flyget på Newsmill nyligen. Läs sedan kommentarerna, så förstår ni vad jag menar. Någonting håller på att gå överstyr. Det är som när ett gäng scientologer går i gång då någon granskat deras frontorganisation. Det är sektmentalitet i dess renaste form.

Klimatförnekarna brukar bli upprörda när de kallas förnekare. De vill hellre vara ”skeptiker”. Men följ ett par av deras bloggar ett tag och du finner själva motsatsen till en skeptisk attityd. Övertygelsen är enorm. Varenda osäkerhet i klimatforskningen utnyttjas till fullo. Och eftersom det finns gott om osäkerheter i forskningsresultaten – det hör till forskningens natur, väldigt lite är skrivet i sten – blir det mycket att skriva om. Men aldrig någon tvekan inför de egna argumenten. Aldrig några försök till helhetssyn. Aldrig någon vånda inför möjligheten att man kanske tar fel.

Det finns tendenser till trosvisshet även inom klimatrörelsen. Visst gör det. Men i jämförelse med förnekarlägret var de hundratusen demonstranterna i Köpenhamn – nåja, de allra flesta av dem – ett samlat under av skepticism.

Så vad handlar det om?

Det är ingen lätt fråga att besvara. För några år sedan kunde man med fog säga att det var fossilindustrin och nyliberala tankesmedjor som stod bakom klimatförnekandet. Oljebolagen sponsrade forskare som inte trodde på den globala uppvärmningen. Tankesmedjor som Cato Institute och American Enterprise Institute gav ut rapporter, startade nätsajter, organiserade konferenser och byggde nätverk. Men idag är det inte riktigt så. Tankesmedjorna och bolagen är fortfarande aktiva. På borgerliga ledarsidor idkas krypskytte om FN:s klimatpanel. Det finns alltså understöd från mäktiga kretsar. Men ändå: större delen av de aktiva  klimatförnekarna är ganska obundna entusiaster som drivs av övertygelsen att de funnit sanningen och att ”eliten” försöker pracka på dem sina illa underbyggda trossatser.

Några gemensamma drag går dock att se.

Påfallande många av de mer profilerade förnekarna är medelålders och äldre män. De har ofta akademiska examina med teknisk och ibland naturvetenskaplig inriktning (vilket är förbluffande med tanke på hur tvärsäkra de är om allting) Med sig har de en växande grupp yngre bloggare, nästan alla också män, med i regel utpräglat nyliberal samhällssyn. En SIFO-mätning om klimatförnekarnas partisympatier skulle nog ge de borgerliga partierna ungefär 90 procent av rösterna.

Det handlar i ena fallet om män som är präglade av en tid då allt tycktes möjligt, då det fanns tekniska lösningar på varje samhällsproblem, då Månlandningen bara var början. De yngre nyliberalerna har ungefär samma inställning. Människan har just inlett sit erövringståg. Det finns inga gränser. Om staten bara slutar att lägga sig i kommer hela världen att om några decennier leva i ett enda stort konsumtionsparadis.

Och så kommer det forskning som säger att det nog är dags att vakna upp ur de rosa drömmarna. Det är klart att det blir reaktioner. Det är klart att sådana budbärare måste det skjutas skarpt på. Det finns en hel världsbild att försvara.

Förnekarnas problem är att de inte har någon ammunition.  Inom vetenskapssamhället är enigheten kompakt kring de grundläggande rönen om den globala uppvärmningen. Det finns några enstaka motståndare, men de är knappast fler än de forskare som in på 1970-talet hävdade att rökning var helt ofarligt. Debatten är avslutad, som vetenskapsakademier och ledande vetenskapliga tidskrifter slog fast redan för några år sedan.

Det som återstår är att bygga upp en alternativ verklighet, och det är väl just det som förnekarna är i full färd med att göra. I den världen är forskarna bluffmakare, IPCC korrumperat och politikerna en skock lögnare som bara vill höja skatterna. Själva har de emellertid skådat ljuset. Varje artikel de får in på Newsmill blir en bekräftelse. Varje gång de bjuds in till SvT blir till en ny spricka i muren. Segern verkar vara på väg.

Det är en ideologi som håller på att krackelera. Det är tron på den eviga tillväxten och de oändliga möjligheterna som är på väg att gå i bitar. Det är ingen vacker syn, men saken måste nog ha sin gång.