Doha – medan havet stiger

publicerad på effektmagasin.se

Nu anländer politikerna till klimattoppmötet i Doha, och förhandlingarna börjar på allvar. Förväntningarna är lägre än någonsin. Kyotoprotokollet är färdigt att begravas. Det utlovade klimatbiståndet till Syd låter vänta på sig. De senaste rapporterna säger att sårbara länder kräver stöd för att hantera uppvärmningens konsekvenser. Kompensation för den rika världens utsläpp, alltså. Men det verkar Nord  motsätta sig. Det är alltså som vanligt.

Eldskriften på väggen säger samtidigt det ingen kan trolla bort med konferensspråk: det har aldrig släppts ut så mycket koldioxid som nu. Utsläppen per år har ökat med 58 procent sedan klimatförhandlingarna inleddes 1992.

Det bisarra är att de tröga förhandlingarna i Doha förs i ljuset av nya vetenskapliga rapporter som knappast någon delegat kan vara omedveten om. Rapporterna säger ganska entydigt detta: det är värre än vi trodde.

Världsbankens rapport om hur vi kan vara på väg mot fyra graders uppvärmning är den mest omtalade. Men det har kommit fler rön de senaste två veckorna. Medan världsbanken egentligen inte kom med så mycket nytt, så borde några av de senaste studierna ge Dohaförhandlarna kalla kårar. De tyder nämligen på att FN:s klimatpanel (IPCC) har underskattat vilka havsnivåhöjningar som vi har att vänta, och dessutom på att Grönlands mäktiga inlandsis smälter i en accelererande takt.

I IPCC:s senaste stora rapport från 2007 uppskattades det att havsnivåerna kommer att stiga med 18-59 cm till år 2100. Redan en sådan höjning innebär allvarliga konsekvenser längs en del av världens kuster. Flera forskare menar emellertid att IPCC var försiktig i överkant. En ny studie av Stefan Rahmstorf m fl pekar i den riktningen. Man konstaterar att IPCC underskattat de två senaste decenniernas havsnivåhöjningar med 60 procent. Medan FN:s klimatpanel antog att havet skulle stiga med cirka 2 mm per år, har den verkliga höjningen legat på 3,2 mm (+- 0,5 mm).

Denna undervärdering får konsekvenser för prognoserna fram till 2100, menar Rahmstorf m fl. Eftersom IPCC dessutom inte tar hänsyn till eventuellt ökad avsmältning av de stora landisarna på Grönland och Antarktis kan vi räkna med större havsnivåhöjningar än t o m de som anges i klimatpanelens mest pessimistiska beräkningar.

Och vad händer då på just Grönland och Antarktis? Bilden har nu klarnat betydligt. Ett forskarteam från flera länder har just presenterat den hittills ambitiösaste analysen av vad som sker med de stora landisarna. Det kommer förstås inte som någon sensation att de minskar i volym. Inte heller att deras bidrag till havsnivåhöjningen hittills varit ganska blygsam, cirka 2 cm de senaste 20 åren (betydligt mer har orsakats av att vattnets volym ökar när det blir varmare). Men det oroväckande är vad som tycks vara på gång med den grönländska isen. Den smälter nu fem gånger snabbare än i början av 1990-talet. Det handlar om just den sortens accelererande avsmältning, som får många forskare att räkna med havsnivåhöjningar på 1-2 meter det kommande seklet.

Detta skulle i sin tur innebära bokstavlig katastrof för människor i låglänta regioner runt om i världen. Stora landytor skulle läggas under vatten, bördiga deltaområden skulle behöva överges, öriken som Maldiverna och Tuvalu skulle i princip försvinna från kartan.

Det hoppfulla borde vara, att politikerna som nu samlas i Doha faktiskt har möjlighet att bromsa utsläppstakten och lägga fast en kurs som låter världen slippa de allra värsta konsekvenserna. Det makabra är att vi vet hur det kommer att sluta – med i bästa fall en till intet förpliktigande deklaration. Sällan har så många åstadkommit så lite som världens klimatförhandlare. Det måste vi börja dra slutsatser av.

Den nödvändiga mobiliseringen

publicerad på effektmagasin.se

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp – räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

Orkaner och klimat

publicerad på effektmagasin.se

 

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.

 

Sandy

publicerad på effektmagasin.se

Orkanen Sandy slog som väntat till hårt och brutalt.  Webbkamerornas bilder var både fascinerande och otäcka. Detta är krafter vi aldrig kommer att kunna tämja. De som drabbas värst är som vanligt de som inte har någonstans att ta vägen.

Det är inte första gången en orkan orsakar förödelse i USA. Annalerna berättar om väldiga stormar på 1600–talet, 1700–talet, 1800–talet. Den legendariska orkanen ”New England” 1938 dödade uppemot 800 människor och förstörde 50 000 hus.

Det går alltså inte att skylla Sandy på den globala uppvärmningen. Atlantiska orkaner träffar land ibland. Så har det varit tidigare och så kommer det att bli långt efter att den sista oljan och det sista kolet bränts upp.

Frågan är däremot: blir orkanerna fler, och blir de kraftfullare? Den frågan diskuteras intensivt i forskarkretsar. De allra flesta räknar med att den globala uppvärmningen kommer att leda till intensivare orkaner. Nästa fråga är emellertid om vi redan ser trenden. Tyvärr vet vi inte säkert. När FN:s klimatpanel tidigare i år gav ut en rapport om klimatförändringar och extremväder gavs inga svar. Ett av skälen är bristfällig statistik från tiden före 1970–talet.

Klimatforskare som Kevin Trenberth menar att saken egentligen är självklar: i en varmare värld påverkas allt väder. Varmare oceaner avger mer vattenånga och ger orkanerna extra energi. Stormarna kanske inte blir fler, men vissa av dem blir intensivare och för med sig mer regn. Det senaste halvseklets uppvärmning måste helt enkelt påverka vädret. Andra forskare håller inte med, och hänvisar just till att det inte finns några statistiska belägg för en sådan trend. Diskussionen pågår.

Amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS publicerade denna månad en studie som möjligen minskar osäkerheten. Forskarna Aslak Grinsted, John C Moore och Svetlana Jevrejeva hittade nämligen ett sätt att komma runt problemet med den dåliga orkanstatistiken. De hittade ypperliga tidvattenmätningar i USA ända sedan 1923.  Eftersom orkaner ger högre vattenstånd gick det att se när orkaner svept in över östra USA. Sambanden visade sig tydligt. Varmare år gav signifikant fler kraftfulla orkaner.

Studien är ny och lär säkert stöta på mothugg. Kanske är det viktigaste med Sandy inte exakt vad som skapade henne, utan vad hon är ett varsel om. I en två grader varmare värld lär det inte längre finnas plats för osäkerhet. Då kommer orkaner som Sandy inte att döpas till ”Frankenstorm”. Då kommer amerikanarna att leva i en värld där sådana stormar hör sommaren till.

Osäkerhet och risk

publicerad på effektmagasin.se

Den globala uppvärmningen kanske inte blir riktigt så allvarlig som vi befarar.

Ibland upprepar jag det mantrat för mig själv. Sedan frågar jag mig följande:
Skulle jag sätta mig på ett plan om risken för att det störtar är, säg 25 procent?

Så kan nämligen klimatfrågan sammanfattas. Det råder en hel del osäkerhet om vad som kommer att hända. När FN:s klimatpanel år 2007 uppskattade klimatkänsligheten – dvs uppvärmningen vid fördubblad koldioxidhalt – angav man ett spann på 2-4,5 grader, med det troligaste värdet kring 3 grader.

Innan vi började elda upp fossila bränslen låg koldioxidhalten i atmosfären på ca 280 ppm(miljondelar av en procent). Klimatpanelens uppskattningar utgår från vad som händer om halten stiger till 560 ppm. Idag är den knappt 400 ppm.

Om klimatkänsligheten är låg – kring 2 grader – innebär det alltså att vi har mer tid på oss att komma tillrätta med utsläppen. Om den är hög ser det riktigt illa ut.

Det finns flera skäl till osäkerheten. Framförallt är forskarna ännu inte helt säkra på hur molnbildningen kan påverka klimatet. Kommer den att förändras i en varmare värld, och blir nettoeffekten avkylande eller uppvärmande? Forskningen är intensiv, men några tydliga svar har ännu inte givits. En annan osäkerhetsfaktor gäller havets och växtlighetens samvariation med de högre koldioxidhalterna. Hur länge kan havet fortsätta att neutralisera en stor del av våra utsläpp? Kan koldioxidens positiva inverkan på växtligheten begränsa växthuseffekten, och i så fall hur länge? Vi vet inte riktigt.

Det går att måla upp ett scenario där en rad feedbacks gör att uppvärmningen inte blir lika allvarlig som befarat. Detta är viktigt att komma ihåg. Annars gör vi som klimatförnekarna – och ser bara till de faktorer som styrker den egna hypotesen.

Tyvärr är det minst lika lätt att hitta möjliga feedbacks som orsakar HÖGRE temperaturer än vad forskningen tidigare utgått ifrån. Det mest aktuella exemplet är avsmältningen i Arktis, som tycks gå betydligt snabbare än klimatmodellerna förutspått. Konsekvenserna är svåröverskådliga, men kommer utan tvivel att bidra till den globala uppvärmningen.

Det finns fler faktorer som kan varsla om en större klimatkänslighet. Tinande permafrost i Sibirien med påföljande utsläpp av koldioxid och metan är en sådan. Oroväckande resultat från studier av hur klimatet reagerade på höjda koldioxidhalter för mycket länge sedan är en annan. Forskningen i forntida klimatvariationer visar även att en naturlig uppvärmning – till följd av exempelvis förändringar i jordens bana kring solen – förr eller senare triggar igång ökade koldioxidhalter. Detta är rön som kan få de mest sansade forskare att kallsvettas.

Det skulle gå att räkna upp många fler osäkerheter i vad vi vet om klimatet och den globala uppvärmningen. Men till sist måste vi göra en riskbedömning. Hur säkra vill vi vara på att vi undviker farliga klimatförändringar?

Dagens klimatpolitik, i Sverige och i övriga världen, utgår i praktiken från att vi måste ha rejäla lass bondtur. De vanligaste uppskattningarna av klimatkänsligheten måste helt enkelt vara överdrivna. Annars har tiden snart runnit ut för att begränsa uppvärmningen till ens 2 grader. På andra sidan det målet väntar en värld vi helst vill undvika.

Vi beter oss inte ens som flygpassageraren som säger till sig själv att ”tre gånger av fyra störtar den här gamla skothögen ändå inte”. Vi tar faktiskt en betydligt större risk. Vår tro på turen gränsar till det vanvettiga.

Rekordlite is i Arktis

publicerad på effektmagasin.se

Den senaste veckan har alla vetat att rekordet snart skulle slås. Idag blev det officiellt. Sedan mätningarna inleddes på 1970-talet har det aldrig funnits så lite is i Arktis som nu.

Beskedet från USA-myndigheten NSIDC är egentligen bara ett i raden. Andra myndigheter och forskningsinstitut har redan tidigare i veckan konstaterat faktum. Men NSIDC:s mätningar brukar tillmätas störst tyngd.

Det minst sagt obehagliga är att rekordet slås redan. Om tidigare mönster följs, fortsätter avsmältningen åtminstone två-tre veckor till. Under vintern kommer naturligtvis stora delar av arktiska oceanen att frysa till igen. Men för varje gång det slås nya rekord, blir det mindre tjock flerårig is kvar. Som vi berättat om tidigare minskar isvolymen betydligt snabbare än isytan.

De forskare som följer utvecklingen i Arktis är snudd på bestörta. Inga modeller har förutspått de senaste årens massaker på sommarisen. Däremot vet man att öppet hav istället för istäcken får konsekvenser för allt ifrån fortsatt uppvärmning och tinande permafrost till havsströmmar och vindförhållanden. Vi kommer knappast att veta hur stora effekterna blir, förrän de kommer och hälsar på.

Det finns en vanlig liknelse, för att beskriva Arktis roll i klimatet.   Förr i tiden hade man kanariefåglar i gruvorna för att få förvarningar om giftiga gaser. När fåglarna tystnade förstod man att det var fara å färde. På motsvarande sätt kan det som händer i arktiska oceanen varsla om hur allvarliga klimatför’ändringarna egentligen är.

Och i  Arktis hörs inte längre kanariefågeln.

Efter Rio

publicerad på effektmagasin.se

Köpenhamn 2009. Durban 2011. Rio 2012. Nederlagens lista börjar ta form. I framtidens skolböcker kommer årtalen att tecknas i svart.

FN:s toppmöte i Rio skiljde dock ut sig, och det på två sätt. Dels var förväntningarna lägre än tidigare. Dels slogs ett slags all-time-high i meningslöshet. Slutdeklarationen rensades på allt som måhända kunde ha varit kontroversiellt för någon av supermakterna. Kvar blev ändlösa rader om att världsledarna förstår att läget inte är så bra. Det görs inga konkreta åtaganden. Däremot får läsaren gång på gång sig inpräntat att den ”hållbara utvecklingen” ska åstadkommas med ”uthållig och inkluderande tillväxt”. Nej, jag ironiserar inte. Gamle pastor Jansson kunde ha hållit i pennan.

De stora miljöorganisationerna har reagerat med bestörtning. Greenpeace talar om ett misslyckande av episka proportioner. Vanligtvis försiktiga Världsnaturfonden sörjer ett förlorat tillfälle. Jag har faktiskt bara hört applåder från ett enda håll; nämligen från de klimatförnekande foliehattarna på Climate Scam. För en gångs skull har de förstått något.

Frågan är hur länge vi ska fortsätta så här. Det kommer ju inte att saknas tillfällen. Nästa FN- toppmöte om klimatet hålls i Doha i november. Ska vi hoppas att makthavarna då äntligen börjar se verkligheten i vitögat? Och om även det mötet slutar i floskler och stillestånd? Ska vi dåistället börja mobilisera inför toppmötena 2013?

Den kände klimatdebattören George Monbiot tycker att det är dags att sluta tro på illusioner. I en ömsom svavelosande, ömsom sorgsen krönika i Guardian gör han ett slags bokslut över de senaste årens klimatkamp. Det låter bl a så här:

Regeringarna koncentrerar sig inte på att skydda Jorden från förstörelse, utan på att försvara det maskineri som förstör den. Närhelst konsumtionskapitalismen snärjer in sig i sina egna motsättningar, försöker regeringarna att reparera maskineriet – trots att det slukar förutsättningarna för våra liv – så att det kan rusa på snabbare än någonsin förut.

Men skulden är inte bara regeringarnas eller den ekonomiska elitens, menar Monbiot. Alla vi som deltar i det tidiga 2000-talets stora konsumtionsfest deltar i spelet:

Vi har använt våra stora friheter, som våra förfäder kämpat så hårt för att ge oss, inte till att agitera för rättvisa, kräva omfördelning eller försvara våra gemensamma intressen, utan för att skaffa oss dopaminkickar genom att köpa produkter vi inte behöver.

Det är dags att ge upp hoppet om de internationella klimatförhandlingarna, anser George Monbiot. Han tycker att det känns nästan som en befrielse, samtidigt som det är smärtsamt. Det är med största sannolikhet för sent att undvika två graders global uppvärmning. Vi vet att konsekvenserna blir synnerligen allvarliga.

Vad är då att göra? George Monbiot ger inga konkreta förslag, utom att slå ett slag för en egen hjärtefråga – återskapandet av områden med vildmark, där hotade arter och ekosystem kan överleva. Men han förespråkar även fortsatt politisk kamp, hur dåliga oddsen än är. Det kanske går att mildra och försena de hotande ekologiska sammanbrotten. Och kanske, kanske är dagens rovgiriga ekonomiska system inte lika stabilt som det verkar. Så länge det skymtar minsta lilla strimma av hopp vid horisonten, går det inte att ge upp.

Det märks att det är en dyster George Monbiot som har hållit i pennan. Ändå är det svårt att inte skriva under på det mesta han skriver. Jag önskar visserligen att han hade gjort några distinktioner i sin beskrivning av dagens konsumistiska dans vid avgrundens rand. Det är skillnad på undersköterskans och börsmäklarens ekologiska fotavtryck. Men ändå har han en poäng även här. I västvärlden är de allra flesta av oss i någon mån delaktiga i förödelsen av Jorden och utplundringen av Syd.

Jag tror framförallt att han har rätt i det han skriver om de internationella klimatförhandlingarna.  Ingenting lär hända på toppmötena förrän klimatkampen får sina Tahir- och Syntagmatorg, förrän tillväxtkapitalismen utmanas på allvar. Och den visionen känns ärligt talat inte särskilt näraliggande.

Om den någonsin ska bli till allvar, tror jag inte att det blir i Stockholm, eller i London, eller i New York. Men frågan är vad som sker i Vietnam när Mekongdeltat blir för salt, eller i Bangladesh när kustområdena översvämmas, eller i Peru när vattnet från glaciärerna sinar? Det brukar trots allt vara de som har minst att förlora på förändring, och mest att riskera på business at usual, som ibland lyckas skära upp revor i den väv som kallas för sakernas naturliga tillstånd.

Missat tvågradersmål?

publicerad på effektmagasin.se

Uttalandet borde naturligtvis ha toppat varje förstasida och inlett varje nyhetssändning. Förre chefen för FN:s klimatförhandlingar, Yvo de Boer, sade idag till Ekot att det är för sent att klara tvågradersmålet. Forskningen visar att utsläppen måste börja vända neråt senast 2015, och den möjligheten ger inte de Boer mycket för.

– Två grader är utom räckhåll nu, vi ser inte politiker som agerar och klimatförhandlingarna är i princip uppskjutna till 2015. Därför tror jag tyvärr att vi kommer att missa vårt mål.

Det är ett besked om att en annorlunda värld väntar. En global uppvärmning på två-tre grader kan enligt  tillgänglig forskning innebära bl a följande:

Förändrade monsunförhållanden orsakar mer översvämningar i Sydkina och mer torka i Nordkina, vilket kommer att innebära svåra påfrestningar för jordbruket i världens folkrikaste land.

Extrema värmeböljor som den vilken drabbade Europa 2003 och orsakade 20 000-30 000 människors död blir något vi får vara med om vart och vartannat år. Det sydeuropeiska klimatet kommer att mer och mer påminna om det nordafrikanska.

Botswana och flera andra länder i södra Afrika riskerar att slås ut på grund av ihållande torka.

På grund av minskade regnmängder och tilltagande skogsbränder kan de väldiga regnskogarna i Amazonas gå in i en dödsspiral.

Arktis blir så småningom isfritt på somrarna. Grönlandsisen är troligen dömd (även om det kommer att ta många hundra år innan den helt försvinner) och Antarktis väldiga inlandsisar lär börja krympa.

Vi skulle kunna fortsätta. Vi skulle kunna lista katastrof efter katastrof, diskutera blekta korallrev och försurade hav och tinande permafrost, men vi skulle ändå bara landa i samma slutsats. Det är en hård värld som Yvo de Boer förutspår.

Det här är bakgrunden till att allt fler klimatforskare menar att det rimliga målet egentligen borde ligga på max 1,5 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå (vi har redan åstadkommit en 0,7-0,8 grader varmare värld). De befarar en rad så kallade tipping points om vi närmar oss två grader. När Arktisisen minskar i omfång försvinner stora områden som hittills reflekterat bort solljus. När permafrosten tinar frigörs stora mängder metan och koldioxid. Och ingen vet riktigt hur länge till världshaven bevarar sin förmåga att ta upp hälften av den koldioxid vi släpper ut. Risken för skenande klimatförändringar blir överhängande.

Jag gissar dock att Yvo de Boer inte bryr sig om att sätta odds på att vi klarar 1,5-gradersmålet.

Klimatförhandlingarna i FN:s regi har nu pågått sedan 1992. Facit: halten koldioxid i atmosfären har ökat från 356 ppm till 392 ppm. De globala utsläppen markerade förra året ett kraftfullt all-time-high. När de Boer säger att vi inte ser politiker som agerar är det förstås en dramatisk underdrift. Det vi ser, är en samling världsledare som förråder sina barn och barnbarn. Det vi tyvärr har att göra med, är ett ekonomiskt och politiskt världssystem som tycks ha dömt sig självt till att köra ut över stupet.

Om några ska bromsa, lär det få bli alla vi andra.

Börsnoterad klimatkatastrof

publicerad på effektmagasin.se

Klimatkatastrofen är inte bara nära förestående. Den är dessutom börsnoterad.

Det konstaterar brittiska organisationen Carbon Tracker Initiative i rapporten Unburnable Carbon, som kom förra året men som inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige. Här tas det ett nytt grepp på frågan om hur vi ska undvika att den globala uppvärmningen skenar iväg. Man har räknat på hur pass stora bevisade reserver av olja, kol och gas som världens börsnoterade företag  redovisar. Summan blir alldeles för stor för att vi ska slippa mardrömmar.

Utgångspunkten är beräkningar som forskarna Malte Meinshausen m fl publicerade i Nature 2009. De ville veta hur stor vår ”koldioxidbudget” är, om vi ska undvika att den globala uppvärmningen passerar 2 grader. De kom fram till att budgeten för 2000-2050 är 886 miljarder ton(Gt) koldioxid om risken för att spräcka tvågradersmålet inte ska bli större än 20 procent.

Det kan låta som mycket, men redan under 2000-talets första decennium har vi släppt ut 282 Gt koldioxid. Ytterligare utsläpp om 29 Gt har orsakats av skogsavverkning, lantbruk m m. Vi har alltså kvar 565 Gt i budgeten. Med nuvarande utsläppstakt har vi kanske intecknat oss för två grader redan någon gång mot slutet av 2020-talet.

Det är omtvistat hur stora reserver av fossila bränslen som vi verkligen kan utvinna. Det torde emellertid stå helt klart att vi har tillräckligt för att med råge spräcka det redan farliga tvågradersmålet. Meinshausen m fl analyserar statistik från BP och World Energy Council och kommer fram till att reserverna räcker till utsläpp av 2 800 Gt koldioxid – alltså fem (!) gånger mer än vad vi har råd att släppa ut om vi ska ha en rimlig möjlighet att undvika klimatkatastrof

Även om den siffran skulle visa sig överdriven, är Carbon Tracker Initiatives analys en väckarklocka. De har studerat de hundra största börsnoterade kolföretagen samt de hundra största börsnoterade olje- och gasbolagen. Här talar vi alltså om fossila tillgångar som redan prissatts av marknaden, och inte om de massiva men ibland osäkra tillgångar som är statligt ägda. Nå, hur stora ekonomiskt utvinningsbara reserver äger de här företagen i dagsläget? Svaret: tillräckligt för att orsaka utsläpp av 745 Gt koldioxid.  Alltså mer än nog för att ta oss förbi tvågradersmålet.

Carbon Tracker Initiatives slutsats är att det existerar en finansiell koldioxidbubbla. De stora fossila företagen kommer inte att kunna realisera sina tillgångar, utan att vi förstör civilisationen. Därför bör de investerare som sitter på stora innehav i kol- och oljebolag dra öronen åt sig. När det internationella samfundet börjar ta itu med utsläppen, kan de fossila reserverna plötsligt visa sig vara värdelösa.

Den slutsatsen kan just nu te sig rätt så blåögd. Ändå bär den inom sig en nödvändighet. Det mesta av kol- olje- och gasreserverna måste stanna under jord. Det finns inget annat alternativ.

Läs även: Rikard Warlenius har i två läsvärda blogginlägg diskuterat om de fossila reserverna räcker för att orsaka skenande klimatförändringar. Det korta svaret: Ja. Det längre svaret läser du här och här.

Attackerad klimatforskning

publicerad på effektmagasin.se

 

I veckan sattes det punkt för punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.