Politiskt korrekt

Jag har läst en del islamofoba bloggar och webbtidningar sista veckan. Jag har velat se hur resonemangen går, hur giftet sprids, hur språkbruket är. Hatet mot ”muslimska ockupanter” och mot ”kulturmarxister” och mot ”landsförrädare” är förstås legio. Men det finns något ytterligare, som de ständigt återkommer till, och som de tycks hata med nästan samma glöd.

Det är den ”politiska korrektheten”.

Ja, ni vet. PK. PK-eliten. PK-maffian. Den kanske populäraste SD-bloggen i landet heter just ”Politiskt inkorrekt”.

Vad ska vi egentligen göra med detta eländiga begrepp?

Vi är många som någon gång har tagit till det i diskussioner. Jag har i alla fall gjort det. Den politiskt korrekte orkar inte tänka själv, utan anpassar sig till strömmen. Sådan är ursprungsmeningen. Uttrycket lär ha myntats inom den amerikanska vänstern på 1970-talet, och var då närmast självironiskt menat. Udden riktades mot de alltför ortodoxa, och sådana fanns det sannerligen gott om på den tiden.

Men redan någon gång på 1980-talet kapades ironin av högern och blev till etiketter att sätta på alla som tyckte annorlunda än de själva. I början var det väl resterna av 1970-talsvänstern som stod i skottgluggen. Men undan för undan är det allt mer som har blivit ”politiskt korrekt”.

Tycker du att löneskillnaderna är för stora i samhället? Då är du PK.

Anser du att kvinnor är underordnade män. Oj, PK så det stänker om det.

Menar du att klyftorna mellan den rika och den fattiga världen är orättfärdiga? PK!

Tycker du att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik? Ditt namn är politiskt korrekt.

Tror du att den globala uppvärmningen är ett allvarligt hot? Då är du inte bara PK, utan dessutom miljömupp.

Begreppet är förstås lömskt, men effektivt. Det ”politiskt korrekta” blir automatiskt någonting som är slappt tänkt, förlegat, fegt. Det politiskt inkorrekte vågar däremot vara kontroversiell och väjer inte för sanningen, hur obekväm den än är.

Det som PK-stämplas är i regel ganska utbredda uppfattningar. Det handlar om åsikter och attityder som formats under de årtionden den breda vänstern hade en starkare ställning än nu. Ja, några av dem finns fortfarande långt in i det liberala lägret.  Det vi ser nu är en konservativ höger som vädrar blod, som tror sig kunna flytta den politiska mittlinjen några meter till åt sitt håll. De har redan lyckats rätt bra, men det finns alltid nya gränser att överskrida. Det är som om de prövar sig fram. Jag tror inte att det dröjer särskilt länge, förrän det sägs vara politiskt korrekt att vara för fri abort.

Det finns de som tycker att vänstern borde försöka ”ta tillbaka orden”. Man ska bli stolt över att vara politiskt korrekt. Men jag vet inte, jag. Uttrycket är redan laddat med ironi, och jag undrar om det går ändra på det. Så själv lovar jag bara att aldrig använda det igen, hur strömlinjeformat jag än tycker att någon tänker.

Hatet

Dagen efter tragedierna i Oslo och på Utöya läste jag kommentarerna på nätet med blandade känslor. Sverigedemokrater och andra islamofober anklagades för att ha spridit ut den mylla ur vilken en Anders Breivik kunde växa upp. Jag tyckte att resonemanget liknade det som islamofoberna själva för, när de menar att självmordsbombare uttrycker Islams innersta kärna.

Men sedan läste jag en del av vad Anders Breivik själv har skrivit. Sedan tog jag del av hur det låter på diverse islamofoba forum och bloggar. Och då stod det så klart. Anders Breivik är ett barn av sin tid.

Det hat som strömmar emot en är makabert. Sverige och Europa är på väg att ockuperas av Islam. De politiker som tillåter muslimsk invandring är landsförrädare. Om några decennier kommer svenskarna att vara en minoritet i sitt eget land.

Det är inte bara en mobb som talar. Det finns en intellektuell överbyggnad som man lutar sig emot. Författare, akademiker och politiker – från Bat Ye´or till Geert Wilders – underblåser skallet med ”analyser” och ”historia”. Två teman är genomgående. Dels den konspirationsteori som sammanfattas i begreppet Eurabien, som låter påskina att EU-ledarna gått med på omfattande invandring i utbyte mot säkrade oljeleveranser. Dels en historisk berättelse i vilken Europa och Islam befunnit sig i ödesmättad strid sedan minst tusen år tillbaka. Anders Breivik är inte ensam om att hylla de gamla korsriddarna.

Det är påfallande hur lik berättelsen är den, vilken propageras av de allra extremaste islamisterna. De anser också att striden mellan muslimernas Umma och de kristna korsfararna har pågått i tusen år. De är lika besatta av gamla segrar och nederlag, som islamofoberna är. Slagen om Wien 1683 pågår ännu.

Nästan hälften av Anders Breiviks så kallade manifest består av sådana här utflykter i det förflutna och av sådana här analyser av den pågående islamiseringen av Norge och av Europa. Han anser att Islam bedriver folkmord på europeisk mark, att muslimerna tar över kvarter efter kvarter, stad efter stad. Bosnien och Kosovo är redan förlorade. Snart väntar Shariadomstolar i Oslo och Stockholm. Han ser sig som en motståndsman, och AUF-ungdomarna som quislingar. Han har skapat sig en imaginär värld i vilken massmord blir den logiska konsekvensen.

Om man undantar åsikterna om vilka metoder som bör tillgripas, är det kort sagt en ganska gediget sverigedemokratisk världsbild det handlar om. Något som till exempel SD-bloggaren  Erik Hellsborg höll med om igår – antagligen inte till Jimmie Åkessons odelade förtjusning. Den som står ut med att lyssna till hur tonerna går i de breda medlemslagren kan lämpligen gå in på kommentarsfälten till fritt vald SD-blogg. Du hittar inga som hyllar Anders Breivik (då får du gå in på Flashback) men du blir utsatt för en formlig kakafoni av självömkan och hat mot politiker och mångkulturalism. Så reagerar vårt nyaste riksdagsparti på massakrerna i Norge.

De islamofober som inte är lika otaktiska hävdar att de nu utsätts för guilt by association. Bara för att en uppenbar psykopat delar en del av deras åsikter, kan man inte demonisera all kritik av Islam och invandringspolitiken, säger de.

Och naturligtvis kan man inte det.

Men när man utmålar Islam som en ”främmande makt”, som är på väg att ”ockupera” Europa, med tillstånd av ”landsförrädiska ” politiker, är det inte religionskritik man håller på med. Man talar faktiskt om ett krig.

Och Anders Breivik tog dem på orden.

Efter bomben

Det finns fyra åsikter om bombdådet i Stockholm jag vill slippa att höra. Den förhoppningen är förstås fåfäng till det löjligas gräns, men ändå:

 ”Så här går det när vi låter Sverige islamiseras”

 Detta är den dummaste förklaringen av dem alla.  Sverige är inte på väg att islamiseras. Det bor drygt 400 000 människor med bakgrund i muslimska länder i Sverige. Av dessa anses cirka 100 000 vara aktivt troende – alltså en dryg procent av Sveriges befolkning. De går ibland i moskén, de ber böner, de iakttar Ramadan. De är i normalfallet inte mer fanatiska än en vanlig kyrkokristen (även om deras imamer ofta är mer konservativa, som pingstvänner ungefär). Hur många sympatiserar med radikal islamism? Det vet vi inte, men om vi ska döma efter antalet militanta aktioner i Sverige hittills lär de inte vara fler än våra hemmagjorda nazister. Snarare färre.

”När Sverige deltar i imperialistiska aggressionskrig får vi räkna med att sådant här händer”

 Varför då? De svenska soldaterna i Afghanistan måste naturligtvis räkna med motstånd, men varför ska julhandlande stockholmare riskera livet? Det fanns aldrig några vietnamesiska självmordsbombare i USA, aldrig några angolanska i Portugal eller några latinamerikanska i USA. Bakom självmordsbombaren finns reaktionär ideologi, en elitism som vill skrämma till tystnad. Terror mot civila handlar om att inte respektera människovärde, oavsett om vapnen fälls av bombplan eller bärs i bombbälte.

”Islam är krigets/fredens religion”

 Såväl Koranen som Bibeln kan övertyga den troende att gripa till vapen, eller till att  välja ickevåldets väg. Det finns verser och suror för alla smaker. Alla de stora monoteistiska religionerna kräver dock att vi ska underkasta oss uppenbarelser som inträffade för länge, länge sedan. Det finns totalitära element i såväl kristendom som islam och judendom. Det är inte lätt att vara tolerant när man vet säkert hur det ligger till. Går vi till historiens facit finner vi tre  religioner vilka  bär på de förtrycktas drömmar om rättvisa och en fredlig framtid, och som alla tre blivit till redskap för imperialister, envåldshärskare, slavhandlare och ockupanter. Det finns gott om blod på alla världsreligionernas symboler. Men om någon av dem ska tilldelas den krigiska tätplatsen genom historien, lär det utan tvivel vara kristendomen.

”Det här visar att vi behöver en sekulär värld”

 Sekulära makthavare och stater har bedrivit kolonialkrig, upprättat slavarbetsläger, plundrat fattiga länder på deras resurser, organiserat trafficking, steriliserat icke önskvärda element, skjutit strejkande och skapat en värld av befästa rikemanskvarter och getton där desperationen pyr värre för varje dag. Så kom igen. Religion är inte lösningen, men knappast heller roten till det onda.

Lars Vilks och rätten att vara fördomsfull

Och vad går då att skriva om Lars Vilks?

Jag vet inte riktigt. När uppståndelsen var som störst kring de danska Muhammedkarikatyrerna skrev jag en krönika i Arbetaren om rätten att häda. Det var en viktig rättighet, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande. Samtidigt fanns det saker jag bortsåg ifrån, och annat jag inte kände till, som gjorde att krönikan blev rätt tafflig.

Jag satte inte in teckningarna i sitt sammanhang, som var den växande islamofobin i Danmark. Jag visste inte att Jyllands-Posten idogt spred fördomar om muslimer, och att karikatyrerna snarast var ett inslag i en löpande kampanj än en enstaka provokation. Jag var överhuvudtaget rätt så okunnig om islamofobins uttryck i dagens Europa.

Den bakgrunden måste finnas med även då vi diskuterar Lars Vilks, hans rondellhund och hans judesugga.

Möjligen kan man börja med att slå fast att Lars Vilks teckningar, i all sin banalitet, är  mycket grövre provokationer än någon av de danska karikatyrerna var. Hunden är oren i de muslimska länderna, liksom suggan är för judarna. Det handlar om väl uttänkta kränkningar. Det är också tveklöst att Lars Vilks är så dumt fördomsfull mot muslimer att klockorna stannar – något som Andreas Malm belade med all önskvärd tydlighet i Aftonbladet för några dagar sedan.

Sådana sammanhang går inte att tänka bort. Lars Vilks är ingen satiriker, ingen hädare av den religiösa makten. Lars Vilks vill reta upp muslimer, och spelar just nu sin älsklingsroll – sig själv.

Och samtidigt: Det ska han ha rätt att göra. Den här gången är det Lars Vilks som hotas. Men islamisterna vill stoppa alla som ifrågasätter deras egna bokstavstrogna läsning av Koranen. Det kan afghanska agnostiker, iranska ateister, sudanska kommunister, saudiska liberaler, libanesiska anarkister och miljoner andra bära vittnesbörd om. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att göra islamisterna till talespersoner för en förtrampad tredje värld eller en segregerad förort. Bakom den moderna islamismen finns det oljemiljarder och mäktiga prästerskap. Bilden är naturligtvis inte entydig. Det skiljer en avgrund mellan, låt oss säga muslimska brödraskapet i Egypten och Al Qaida. Men de islamister som vill förbjuda religionskritik är likafullt reaktionärer och bakåtsträvare och här i Europa en liten minoritet av alla dem som fått etiketten muslimer sig påklistrade.

Det borde vara ganska självklart för vänstern att se på islamister på samma sätt som vi betraktar Opus Dei, Livets ord och andra kristna fundamentalister. Likheterna är betydande. Det är ingen slump att islamister och konservativa kristna just nu gör gemensam sak i bland annat FN, och försöker att lagvägen begränsa religionskritiken

Islam och islamism är inte samma sak. De flesta människor som kallas för muslimer i Sverige går inte till moskéerna, och bara ett försvinnande fåtal är bokstavstrogna. Antagligen är de ”svenskar” som sympatiserar med Sverigedemokraterna betydligt fler. En ännu mindre andel av islamisterna är på Jihad Janes och hennes kompisars nivå. Ja, de är säkert färre än de som tänker rösta på Nationalsocialistisk Front i nästa val.

Låt oss slå fast allt detta och sedan säga ett bestämt Nej till alla religiösa försök att begränsa vår yttrandefrihet. Det borde väl inte vara så svårt?