När Vattenfall räddar världen

Nu är världen räddad igen. Liksom några gånger förut är det Vattenfalls ledning som kommer ridande på sina vita springare, i allra sista stund.

Den här gången handlar det om att avskilja koldioxid med hjälp av alger. Ett EU-sponsrat försök ska inledas vid ett kolkraftverk i Tyskland. Kolröken ska ledas genom bassänger med alger som tar upp koldioxiden. Försök som gjorts i USA visar att 85 procent av koldioxiden kan avskiljas på detta sätt, rapporterar DN upphetsat.

Låt oss för tillfället bortse från att det är en komplicerad process man ger sig in på. Det företag som gjorde försöket DN hänvisar till gick i konkurs förra året. Vi lär vara åratal från en storskalig användning av alger som koldioxidavskiljare, om vi någonsin når dit.

Ja, låt oss bortse från det, och istället läsa hur Vattenfall tänkt sig att kanske få ekonomi i det hela. Processen kommer ju att bli dyrbar. Jo, poängen är att algerna, som ju växer till sig av all koldioxid de kommer att matas med, sedan kan användas som biobränslen eller som biogas till kraftverk.

Och vart försvinner det lagrade kolet när biodieseln eller biogasen förbränns?

Det krävs inga högre kemibetyg för att svara på den frågan. Kolet försvinner inte alls. Det kan den inte göra.  Det hamnar i luften när algerna brinner upp. Samma mängs koldioxid bildas, Vattenfall får ut lite mer energi för varje ton kol man förbränner, men man minskar inte kolkraftverkens utsläpp med ett enda gram.

Det fanns skäl till att Vattenfall vann första priset i Climate Greenwash Awards häromsistens

Arlanda klätt i grönt

Det klagas ofta på Vattenfalls ledning för att den vill framstå som en samling klimatkämpar, trots att företaget tycks sikta på att köpa upp vartenda kolkraftverk som finns i Europa.

Det finns förstås goda skäl för kritiken. Men ändå undrar jag om inte Vattenfalls PR-maskineri spelar i en annan, och lägre liga, än den i vilken Arlandas informatörer håller till.

Storflygplatsen norr om Stockholm befinner sig nämligen nu i frontlinjen i kampen för klimatet. Här finns det en nollvision för koldioxidutsläppen. Här är klimatarbetet ”världsledande”. Här ska energianvändningen minska med 30 procent. Allt enligt den egna hemsidan.

Ja, det är till och med så att år 2012 ska alla fordon som används på flygplatsområdet drivas med förnybart bränsle, alternativt vara klassade som miljöfordon.

Alla fordon förutom själva flygplanen, alltså.

De stolta klimatplanerna gäller bara själva flygplatsen. Inte det som flygplatsen är till för. Inte flygplanen

Och då blir ju det hela rätt bisarrt.

Det är allmänt känt att flyget är det klart mest klimatskadliga sättet att resa på. Svenskarnas flygande beräknas stå för ungefär 10 procent av våra utsläpp av växthusgaser. Lägre siffror nämns ibland, men då räknar man inte med det snabbt växande utrikesresandet. Sedan 1980 har det svenska flygresandet fyrdubblats. Om den utvecklingen håller i sig, spelar det ingen roll om flygplanen eventuellt blir bränsleeffektivare. Flygets utsläpp kommer ändå att öka.

Hur ser då Arlanda och Swedavia (f d Luftfartsverket) själva på utvecklingen? Finns där någon insikt om att de svenska klimatmålen kanske inte riktigt går ihop med ett ökat flygande? Finns där möjligen någon planering för en framtid då flygresandet åtminstone inte ökar ytterligare?

För att få svar på den frågan kan vi till exempel läsa minnesanteckningarna från ett möte som hölls på Arlandas Sky City den 27 januari i år. Representanter från Swedavia, Arlanda, SAS och andra stora flygbolag diskuterade en ansökan om nytt miljötillstånd för Arlanda Airport. Projektledaren Anette Näs berättade att Swedavia tänker söka tillstånd för 350 000 flygrörelser(starter och landningar) per år, jämfört med 220 000 år 2008. Swedavia räknar med att den volymen uppnås år 2038, då antalet passagerare antas bli 36 miljoner per år, jämfört med 18 miljoner år 2008. Anledningen till att passagerarna tros bli så många fler är att Swedavia utgår från att flygplanen blir större.

Man kan säga mycket om Arlandas prognoser. Det finns goda skäl att fråga sig om oljan kommer att räcka till för en fördubblad flygtrafik. Redan dagens oljepriser är bekymmersamma för de stora och inte särskilt profitabla flygbolagen. Storsatsande flygplatser riskerar att hamna med Svarte Petter på handen, och det ganska snart.

Men låt oss ändå leka med tanken på att vi hittar några Saudiarabien till, och att oljan räcker. Det är väl det man gör inom flygplatsbranschen. Då framgår det närmast sensationella i det konststycke som Arlandas propagandastab går i land med. De gör sig till världsledande i klimatarbetet, samtidigt som de skapar infrastruktur för kraftigt ökande koldioxidutsläpp. Det är ingen dålig bedrift

Det är faktiskt som om något av våra värre porrförlag skulle skaka fram en jämställdhetsplan för sina fotografer, och sedan börja skryta om vilka  kvinnokämpar de är.

.

Svårt för IKEA att bli grönt

Idag rapporterar E24 att IKEA:s gröna flaggskepp, riskkapitalbolaget IKEA Greentech är på väg att ge upp. Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp. Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda. Nu ska verksamheten samordnas med IKEA of Sweden i Älmhult, som utvecklar koncernens sortiment.

Det är inte direkt så att man börjar darra av chock. Miljöteknik är ingen vinnarbransch just nu. Marknaden tycks ha tagit sin osynliga hand bort från den gröna omställningen. Det blir allt tydligare att näringslivet aldrig på egen hand kommer att lösa resurskriser eller klimatkatastrofer.

Men IKEA är ett kapitel för sig. Det är ett skickligt marknadsfört bolag. Bilden av den enkle Ingvar Kamprad som aldrig åker business class på flyget är hårt inpräntad i svenskt medvetande. Lågpriskonceptet har givits ett folkhemsskimmer, på ett sätt som måste göra Lidls och Willys marknadsförare sjuka av avund.

Så naturligtvis har IKEA hakat på även det gröna. ”Klimatförändringarna sker just nu och vi tar på oss att spela en aktiv roll i att minska utsläpp av växthusgaser”, slog miljöansvariga Eva Stål fast i fjol i tidningen Gröna Affärer. Leverantörer ska kontrolleras och resurssnål produktion stimuleras.

Fred Pearce, legendarisk miljöjournalist på brittiska Guardian ger inte mycket för IKEA:s miljöengagemang. I april förra året diskuterade han företaget i sin serie Greenwash. Han frågade sig bland annat hur den gröna profilen går ihop med att alla varuhus placeras så att de är svåra att nå utan bil. Han undrade varför det är så dyrt att beställa hemtransport. Han drev gäck med IKEA:s deltagande i Världsnaturfondens Earth Hour – när alla ska släcka ljuset i en timma, ni vet. På IKEA-varuhusen drog man ner ljusstyrkan till en nivå ”som gav en säker arbetsmiljö för både medarbetare och kunder”. Pearce kommenterar syrligt: ”Vore det inte en bra idé att göra det hela tiden?”

Slutligen diskuterade han det för IKEA känsliga ämnet med den illegala avverkningen av Sibiriens urskogar. Envisa rykten gör gällande att en hel del urskog letar sig fram till de kinesiska underleverantörer som tillverkar IKEA-möbler. Detta har hävdats av bl a Johan Stenebo, tidigare en av Ingvar Kamprads närmaste män, i boken Sanningen om IKEA(ICA bokförlag). Klart är att IKEA lobbyat aktivt mot amerikanska lagstiftningsförslag mot import av illegalt avverkat virke. Förslagen skulle innebära krav på importörerna att dokumentera produktionskedjan, krav som IKEA anser orealistiska. Läs: dyra, skriver Fred Pearce.

Det här är förstås inga överraskningar. IKEA:s själva affärsidé är att sälja mycket och billigt. Företagets överlevnad bygger på att vi aldrig ska tröttna på att byta ut vårt möblemang. Den dag vi behåller Billybokhyllorna livet ut börjar IKEA att vackla. De låga priserna garanteras av stora försäljningsvolymer och låga kostnader för arbetskraften i Asien. Utan  låga löner och  ständiga transporter världen över skulle koncernen få leta efter en ny profil. Varumärket är byggt av koldioxid, uttömda resurser och exploatering.

Det finns företag som kan spela en roll i en ekologisk omställning av samhället. Inte på egen hand – men som entreprenörer, uppfinnare och leverantörer. IKEA tillhör knappast de företagen.