Så var det dags igen. Malmö FF-Djurgården. Inkastade knallskott. Slagsmål på läktaren. Domaren valde att bryta matchen.
Efter den senaste veckan känns det här ännu mer tragiskt än vanligt. Igår stod jag bland några tusen andra på Sergels torg och hedrade minnet av de mördade i Norge. Idag var det dags för de unga männen att ta tillbaka vardagen. Utöya var långt borta. Håller du på fel lag ska du ha stryk.
Vad fan håller vi på med?
Jag skulle kunna skriva några rader om konstruerad manlighet, om behovet av att tillhöra grupper, om nödvändigheten av passion. Men jag skulle inte riktigt tro på vad jag skrev. Innerst inne undrar jag om det inte är något grundläggande fel på oss, något biologiskt fel. Jag börjar tro att det finns fler skäl än rättvisa för att kvotera makt och inflytande. Jag anar att män behöver tämjas av ett starkt samhälle.
Eller kunde vi ha tänkt oss en Anna Breivik? Knappast, va?
