När facket kallas för maffia

Det var en intressant politisk allians som tog till orda i Svenska Dagbladet igår. Harald Ullman(s) och Kristina Alvendal(m), vice ordförande i City polisnämnd respektive ordförande för polisstyrelsen i Stockholms län, skrev tillsammans med Berns VD  Yvonne Sörensen Björud ett inlägg där de jämställde fackliga stridsåtgärder med maffiametoder. Man kräver att polisens samverkansgrupp mot organiserad brottslighet tar itu med syndikalisterna.

Bakgrunden är att syndikalisterna sedan en tid satt Berns i blockad. Man kräver att Berns återanställer sju sparkade städare, eller betalar skadestånd på 1,4 miljoner kronor. Städarna var visserligen inte formellt anställda av Berns, som genom åren lagt ut städningen på olika bemanningsföretag. Men syndikalisterna menar att Berns använt företagen för att kringgå LAS och hålla kostnaderna nere. Det var bara det senaste företaget som hade kollektivavtal. När Berns sade upp avtalet med detta företag för att istället sköta städningen själv, menar syndikalisterna att det var för att bli av med obekväma fackligt anslutna städare. Berns hävdar att det berodde på att beläggningen på hotellet minskat och förnekar att de utgått från facklig tillhörighet när de anställt personal. Syndikalisternas version kan du läsa här, Berns syn på saken här.

Nå, vad är det då för maffiametoder som syndikalisterna har använt sig av för att genomdriva sina krav? Har de placerat hästhuvuden i sängen hemma hos  Yvonne Sörensen Björud? Har de hotat med torpeder? Har de anlagt bränder för att skrämmas?

Nej, de har utlyst en blockad enligt gällande lagstiftning. De har stått utanför Berns och delat ut flygblad. De har upplyst gäster och artister om att det pågår en blockad.

Man kan tycka att det är direkt osmakligt att ledamöter av polisstyrelser och polisnämnder kallar det här för ”utpressning av den sort som den organiserade undre världen bedriver”. Det finns tyvärr krögare i staden som har råkat ut för den riktiga maffian, vilken har helt andra sätt att skrämmas på än att dela ut flygblad. Man undrar faktiskt om inte de värderade polispolitikerna har andra problem att engagera sig i. Jag är rätt säker på att det finns gott om polismän i länet som har en del att säga om herrarnas och damernas prioriteringar.

Ja, man tycka att det är märkligt. Men sedan ser man att Harald Ullman undertecknat inlägget, och då klarnar läget.

Harald Ullman, till vardags VD för reklambyrån Ullman PR,  är en av de här apparatmänniskorna som aldrig gör egen politisk karriär, men som rör sig i kulisserna och har massor av kontakter. Han dyker upp i spalterna då och då. Mest känd är han för sin roll i den aparta TV4-affären 1996. Det var då som privatdetektiver kartlade TV4:s reporter Bim Enström som misshagat HSB:s VD.  Harald Ullman, vid den här tiden chef för socialdemokraterna närstående reklambyrån Måndag, misstänktes ha beställt spionaget, men det gick aldrig att bevisa saken.

2005 var det dags igen. Dåvarande borgarrådet Annika Billström(s) ville sparka Ullmans fru, Karin Jonsson, från posten som VD för Stockholm Vatten. Harald Ullman mobiliserade flera av sina gamla vänner inom partiet till fruns försvar. Mats Hulth, fd borgarråd och senare VD för Hotell- och Restaurangföretagarna(SHR), hotade Billström med konsekvenser om hon sparkade Jonsson. Peter Kadhammar skrev några avslöjande artiklar om saken i Aftonbladet -se här. Karin Jonsson fick till sist gå, men det intrikata maktspelet inom den något inavlade stockholmska (s)-apparaten hade redan sargat Annika Billström, som nu inte hade lång tid kvar som socialdemokratiskt toppnamn.

När Bernskonflikten inleddes var Mats Hulth fortfarande VD för SHR. Det är ingen vild gissning att anta att han bad sin gamle kompis Harald Ullman om en gentjänst. Redan i somras deltog Ullman i ett seminarium i Almedalen på temat ”Blockaden mot Berns – facklig kamp eller metoder a la kriminella MC-gäng?” Och nu är det alltså dags igen. Tidningen Arbetaren berättar mer om spelet – läs här.

I den bästa av världar ska polisstyrelser och polisnämnder vara en del av demokratins kontroll över polismakten. I Stockholm tycks deras ideal snarare hämtas från någon gammal öststat – där det fanns en enda godkänd fackförening, där besluten togs inom slutna kretsar och där man kunde skicka polisen på icke sanktionerade manifestationer.

Jan Björklund har rätt

Jag, trodde inte att jag skulle komma att skriva det här i år. Men jag håller faktiskt med Jan Björklund.

Jag tycker också att a-kassan borde förstatligas.

Vilka är egentligen skälen emot? Sedan decennier tillbaka har facket haft till uppgift att administrera en statlig arbetslöshetspolitik. A-kassorna har inte haft några som helst lagliga möjligheter att tillämpa andra villkor än dem riksdagen beslutar om. En veckas karenstid? Var så god och verkställ! Nedtrappning av ersättningen? Verkställ! Krav på att flytta till annan ort för att få nytt jobb? Verkställ, verkställ, verkställ!

När fackförbunden pratar sig varna för nära band mellan a-kassa och fack är motiven så genomskinliga att man nästan skäms. Facken har alltmer kommit att ses som en försäkringsinrättning, där a-kassan är en del av paketet. Man har helt enkelt varit rädda för att förlora medlemmar om staten tog över.

Den uträkningen kan aldrig vara ett skäl för att motsätta sig en obligatorisk statlig a-kassa. Det är dessutom en förlorartaktik, som lett oss in i den sämsta av två världar. Nämligen ett system där facket driver repressiva a-kassor med avgifter som många lågavlönade tycker att de inte har råd med.

Jag tror att det är hög tid att släppa motståndet, och låta arbetslöshetsförsäkringen bli vad den redan i praktiken är – ett statligt system.  I så fall kunde man ju rentav ägna krafterna åt att bygga upp något annat. Varför inte en solidaritetskassa för dem som inte vill lyda a-kassan och ta första bästa McDonaldsjobb 50 mil hemifrån?

Farliga finska hamnarbetare

Facket är farligt.

Den saken behövde inte Rapporttittaren sväva i ovisshet om ikväll. 3000 finska hamnarbetare har osmaken att strejka och hela Finland håller på att gå under.

Först fick hamndirektören uttala sig. Sedan en nationalekonom. De varnade för att landet skulle sjunka ner i ett svart hål. Exporten hejdas. Importen stoppas. Landet förlorar en miljard om dagen. Finland lamslås.

Till sist fick hamnarbetarnas ordförande uttala sig några sekunder. Han sade att strejken kommer att pågå tills man har fått igenom sina krav. Det lät hotfullt.

Lite i förbigående nämndes vad strejken handlar om. Hamnarbetarna vill ha uppsägningslön i tolv månader istället för i sex månader.

Jag kanske är gammaldags. Men jag hade nog frågat nationalekonomen hur mycket det egentligen skulle kosta att gå med på fackets krav. Och jag hade absolut frågat hamndirektören varför arbetsgivarna är villiga att låta Finland gå under för att slippa betala uppsägningslön några månader till.