Så var det dags för slutreplik i debatten om Arbetaren – eller rättare sagt den debatt som förts i Aftonbladet. Diskussionen lär fortsätta på andra ställen.
Den här gången är det de sex före detta reportrar, redaktionssekreterare och redigerare som arbetat under den nya ledningen som skriver. De vet vad som hänt bakom fasaden. Det är ingen vacker historia.
I maj 1985 började jag som reporter på tidningen Arbetaren. Jag fick det innersta rummet, bortom en vindlade orenoverad korridor, ett dammigt arkiv och ett litet kök. Jag hade utsikt mot ett innertak. Solskenet dånade in genom fönstret. En gammaldags skrivmaskin och en bunt med manuspapper väntade på mig. Det var som att ha kommit till en fest.
Jag stannade på Arbetaren i elva år. Där fick jag hela min journalistiska skolning. Det allra första jag gjorde, då i maj 1985, var att sätta samman en sida med fackliga nyheter. Sista reportaget elva år senare handlade om medborgardemokrati i Svågadalen. Däremellan: PKK-spår, kartläggningar av gryende fascism, trender i arbetslivet, Nordirland, EU-striden…Ja, festen fortsatte. Lönen var låg, men det var nog det roligaste journalistjobbet i landet.
Jag kom från den syndikalistiska rörelse som gav ut tidningen, och jag skulle ljuga om jag påstod att förhållandet mellan organisation och redaktion var problemfritt. Ibland var de rörelseaktivas kritik kraftfull. Och det var som det skullle vara, ansåg jag då och anser jag nu. Det var medlemmarna i SAC som bekostade tidningen och naturligtvis skulle de ha åsikter om vad vi skrev. Oftast handlade åsikterna om att vi bevakade organisationen för dåligt, och om att vi ibland avvek från det frihetliga perspektiv som var syndikalismens. Vi lyssnade noga på sådana åsikter. Men vi tog oss också rätten att ha egna perspektiv. Det rådde en dialektik som jag tror var oerhört fruktbärande. Och det fanns en ömsesidig respekt, som var ganska unik inom en arbetarrörelse, som annars har ett sorgligt facit för sina tidningsprojekt. De SAC-aktiva kritiserade, men ville ha en självständig tidning.
Det var en spännande tid, som skapade starka band mellan medarbetare och läsare. När jag slutade på Arbetaren 1996 höll jag som många andra före detta reportrar kontakten, de senaste åren som krönikör. Jag såg det som ett privilegium att få fortsätta att skriva i den bästa vänstertidningen.
Men nu är det slut med den saken. Som jag och 24 andra nuvarande och före detta medarbetare skriver i en debattartikel i Aftonbladet ”har det lagts gift i den fria luften” på Arbetaren. Auktoritära politruker har bestämt sig för att kväsa redaktionen och göra tidningen till ett propagandaorgan. Tyvärr ser det ut som om de lyckas. Det finns fortfarande bra krafter kvar på redaktionen, men deras möjligheter att göra en intressant tidning beskärs nu vecka för vecka. Det är ett stort nederlag – inte bara för Arbetaren, utan för vänstern i sin helhet. En legendarisk röst håller på att tystna.
Bloggat: Warlenius, Per Wirtén, Magnus Linton, Jonas Sjöstedt, Intersektionell solidaritet, Johan Frick, Svensson, Kulturbloggen, Peter Andréasson.
