Det finns olika sätt att beskriva ett misslyckande på. Ibland går det rentav att framställa fiaskon som framgångar. Se bara på klimattoppmötet i Durban.

Medialogiken var densamma som under tidigare toppmöten. Mot slutet ser det ut som om allt håller på att haverera. Sedan följer nattmanglingar och hätska diskussioner. Till sist hittar någon de förlösande formuleringarna som leder fram till en kompromiss. FN-processen räddas. Alla de stora nationerna blir kvar på tåget. Hoppet är inte ute.

Scenariot verkar kunna upprepas hur många gånger som helst. Sedan toppmötet i Kyoto för 14 år sedan har förhandlingarna svepts in i 40-procentiga ökningar av koldioxidutsläppen. Överenskommelsen i Durban garanterar att  kurvan fortsätter att stegra sig fram till åtminstone år 2020. Världens ledare har nu mer eller mindre officiellt övergivit tvågradersmålet. De rika ländernas företrädare har gjort klart för världens fattiga vad som gäller. Kinas partipampar tycks se klimatförhandlingarna som ett stormaktsspel att tjäna pengar och inflytande på. Ryssland, Japan och Kanada ställer sig demonstrativt vid sidan av.

Det är en framgång som kunde vara hämtad ur Alice i underlandet.

Frågan är: vad gör vi nu?

För två år sedan samlade den internationella klimatrörelsen 100 000 demonstranter i Köpenhamn. Av den mobiliseringen återstår det bara ruiner. För ett par veckor sedan deltog jag i  ”Climate Walk” i Stockholm. Stämningen var god bland de 350 deltagarna. Själv gick jag där bland entusiasterna och kände mig som den sure kusinen från landet. Jag undrade helt enkelt vart alla hade tagit vägen.

Till exempel: om några månader kommer jag att gå i ytterligare ett av detta mitt livs alla förstamajtåg. I Stockholm brukar 10 000 – 20 000 ta sig till Kungsträdgården eller Norra Bantorget för att visa att de har drömmarna i behåll. Var finns alla dessa aktivister  när det manifesteras för klimaträttvisa? Jag tror, tyvärr, att jag vet svaret. Inom den så kallade vänstern sneglas det fortfarande misstänksamt gentemot allt som har med miljö att göra. Det anas ”flum” och ”medelklass”. Klimatet blir en fråga bland andra, i vilken man ser till att ha rätt åsikter, men som man sällan engagerar sig i.

Jag kunde också ha frågat mig vart alla de tiotusentals stockholmare som röstar på miljöpartiet hade tagit vägen. Men det vet vi ju redan. De stod i närmaste butik och försökte välja rätt bland eko-produkterna.

Kvar fanns alltså 350 demonstranter som ändå samlades på blåsiga Medborgarplatsen i Stockholm och som nog alla innerst inne undrade om inte loppet är kört. De flesta av dem sade ett slags nej. De flesta var där för att de ville hålla liv i lågan. Jag var en av dem. Men man måste lyssna till sin inre tvekan.

Det finns goda skäl till pessimism. Det räcker med att tänka efter. Vår värld präglas av kapitalistisk tillväxt och stormaktstävlan. Bakom Durbans dimridåer avtecknar sig verkligheten: intensiv jakt efter de sista kol- och oljeresurserna, landgrabbing, spekulation i utsläppsrätter, och så en global överklass som drar sig tillbaka in i sina gated communities och sina yachts i vetskap om att syndafloden alltid kommer efteråt.

Om det bara handlade om att vräka denna lilla minoritet åt sidan skulle perspektiven vara ljusare. Men vad än Occupy-rörelsen säger, så är vi fler än en procent som tjänar på sakernas tillstånd. I västvärlden är vi rentav en ganska stor majoritet, som lever gott på utplundringen av världens resurser och exploateringen av billig arbetskraft i Syd. Vi kanske inte alltid mår särskilt bra, vi kanske arbetar halvt  ihjäl oss, vi kanske känner oss infångade i ekorrhjulen och för det mesta har vi några som bestämmer över oss. Men, och det är ett viktigt men: vi lever materiellt bättre än överklassen gjorde hundra år sedan. Vi har råd att gnälla över att Ryan Air höjer avgifterna för incheckat bagage. Vi är historiens bortskämda barn.

Jag tror att vi måste börja med att erkänna sådana fakta, för att komma vidare. Det är i vår vällevnad man måste söka svaren till klimatrörelsens oändliga svaghet. Vi tänker visserligen inte alltid med plånboken, och det finns inga skäl att ge upp hoppet om att vi någon gång ska bli fler som säger ifrån. Den som inser vidden av vad som är på väg att ske börjar ofta må illa i shoppingpalatsen. Ändå går det inte att komma ifrån: vi har en del att förlora på en rättvis värld.

Men om vi lyfter blicken, från vårt välmående Nord?

Forskningen pekar med hela handen. Det är i Syd som den globala uppvärmningen får svårast konsekvenser. Det beror delvis på klimatologiska fakta, som att södra Afrika och södra Asien drabbas hårt av ökad torka, svagare monsuner och våldsammare regn. Men det handlar också om att den fattiga världen får svårare att klara av nya klimatmönster, helt enkelt på grund av att man har sämre ekonomiska resurser. I Sverige kan vi åtminstone i teorin tänka oss att överge Hammarby Sjöstad och Turning Torso. Det är en annan sak, milt sagt, att anpassa Mekongdeltat eller södra Bangladesh till stigande havsnivåer och försaltning av jordar och risfält.

I Syd kommer den globala uppvärmningen att slå snabbt och brutalt. Effekterna märks redan. Därför är det inte så konstigt att klimatfrågorna ofta är centrala när sociala rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien formulerar sina strategier. De märker att brunnarna är på väg att sina. De ser den förtorkade jorden under sina fötter. De förstår varför regnen kommer allt senare och allt våldsammare. Och de har inget ICA Kvantum att hamstra varor på.

Därför tror jag inte att det är på Södermalm, eller i London eller på Manhattan som slaget om framtiden kommer att stå. Det är bönderna i Kina och Vietnam och Zambia som snart inte har något att förlora. Det är sluminvånarna i Mumbai och Jakarta som har en värld att vinna. Det är ursprungsfolken i Amazonas och Arktis som blivit dömda till undergång av ledarna i Durban. Tredje världens TV-apparater skimrar fortfarande av drömmar om hur vi lever i Nord. Vad händer när de bilderna slocknar?

De är som vattenmeloner. Gröna på utsidan och röda inuti.

Så lyder ett populärt gammalt högerskämt om miljövänner. Jag tror inte att Gustaf Fridolin  skrattar så att han gråter. Den del av miljörörelsen som brukar bedyra hur mycket de tror på företagande och marknader är inte särskilt förtjusta i sådan humor.

När kanadensiska journalisten och författaren Naomi Klein (Chockdoktrinen m fl böcker) besöker Heartland Institutes klimatkonferens  i Washington får hon höra en lite grövre variant på den gamla vitsen. Det är republikanen Richard Rothschild som undrar om inte miljörörelsen är en ”grön trojansk häst vars mage är fylld med röda marxistiska doktriner”.

Heartland Institutes årliga konferens är julafton för alla dem som menar att klimatvetenskapen utgör en attack mot individens friheter och rättigheter. Här framträder de fåtaliga forskare som går mot strömmen. Här trängs herrar från de olika nyliberala och konservativa tankesmedjorna. Här finns en publik som älskar att få sina åsikter bekräftade. När inflytelserike klimatförnekaren Marc Morano liknar miljövänner vid aztekpräster som offrar människor för att ändra på vädret, sticker han inte direkt ut från mängden.

Man kan tycka att det är bisarrt. Men Naomi Klein undrar om inte Heartlandfolket förstår något som vänstern inte riktigt greppar.

Det går djupa politiska skiljelinjer i klimatdebatten. I USA är de extrema, men man ser dem även i Sverige. Högern känner sig inte bekväm med klimatforskningen. Den kanske inte förnekas. Men man  tonar gärna ner situationens allvar. Det är inte konstigt, menar Klein. Klimatkrisen kan nämligen inte lösas inom det ekonomiska systemets ramar. Kapitalismen står ivägen för de åtgärder som krävs. Och det är det som konferensdeltagarna i Washington anar. Det är därför som de så ivrigt lyssnar till varenda marginaliserad eller havererad forskare som påstår att det inte är någon fara på taket.

Den som följer klimatforskningen vet att det krävs snabba och omfattande åtgärder om vi ska undvika alltför farliga konsekvenser. Till och med försiktiga International Energy Agency menar att tiden håller på att rinna ut. Vad är det då som krävs? Naomi Klein räknar upp sex punkter, som hon menar är närmast självklara, men som alla utmanar rådande ordning.

1. Rusta upp den kollektiva infrastrukturen. Tunnelbanor, spår- och järnvägar, förnyelsebar energi, smarta elnät, energisnåla bostäder – allt detta kräver massiva investeringar. Flera av dessa satsningar lär inte vara kortsiktigt lönsamma, framförallt inte om människor ska ha råd att bo, betala elräkningar och åka tåg. Det är bara samhället, vi tillsammans, som kan åstadkomma en sådan kraftsamling.
2. Återuppliva samhällsplaneringen. Varje land, stad och by måste planera för hur omställningen till ett fossilfritt samhälle ska gå till. Anställda i kolraftverk, bilindustrier och andra fossilslukande verksamheter måste få andra jobb eller börja producera nya saker. Jordbruket måste ställas om utan att matsäkerheten äventyras. Vi måste lära oss att åter vara medborgare och inte bara kunder
3. Begränsa företagens makt. Många direkt klimatskadliga verksamheter måste helt enkelt förbjudas, andra begränsas. Om vi förlitar oss till marknadsmekanismer eller ekonomiska styrmedel  för att begränsa kolkraften, SUV-åkandet, oljeborrandet i Arktis och en massa andra vansinnigheter spelar vi roulette med klimatmålen.
4. Mer lokal produktion. En värld där alltifrån laxfiléer till plastleksaker skeppas och flygs kors och tvärs över världen är ohållbar. Handel mellan regioner och länder kommer att fortsätta, men bör begränsas till varor som inte kan produceras lokalt.
5. Avveckla shoppingkulturen. Kraven på ständig tillväxt kräver en fortsatt ökande konsumtion. Det tillväxtutrymme som eventuellt fortfarande existerar måste reserveras för länder som håller på att ta sig ur direkt fattigdom. I västvärlden måste offentlig sektor, kooperativ och småföretag som inte drivs av kraven på ständigt ökande profiter få expandera på storföretagens bekostnad.
6. Beskatta de rika och de som förstör ekosystemen. Det måste frigöras pengar till klimatinvesteringar.  Skatter måste tas ut på  koldioxid, finansiell spekulation, storföretag och höga inkomster.

Naomi Klein summerar: om vi ska komma tillrätta med klimatkrisen måste vi bryta mot varenda regel i de marknadsliberala läroböckerna. Och vi måste göra det skyndsamt. Alternativet är inte statssocialistiska monster som forna Sovjet, där ekosystemen förstördes minst lika effektivt som under kapitalismen. Men så länge som profitjakten är det ekonomiska systemets kärna, innebär framtiden fortsatta ekologiska katastrofer.

Detta är bakgrunden till hatet som vibrerar i luften när Heartland Institute håller konferens. Det är lättare att förneka verkligheten än att se sin världsbild falla samman, skriver Naomi Klein. De rika och privilegierade har all anledning att känna sig obekväma med kraven på en  klimatpolitik som tar vetenskapen på allvar.

Det finns aktioner som sätter allt i blixtbelysning – det omöjliga och det möjliga

Kolkraftverket Kusile i Sydafrika ska bli ett av världens största. Det ska producera 4 800 MW el. och enligt planerna stå färdigt år 2016, ett år efter att det lika stora systerkraftverket Medupi tas i drift. Tidigare denna vecka klättrade några sydafrikanska Greenpeace-aktivister upp i en lyftkran och hängde ut banderoller. Andra kedjade fast sig i grindarna till byggarbetsplatsen. De kräver att statliga kraftbolaget Eksom avbryter projektet och istället investerar i förnyelsebar energi.

Sydafrika har bland världens största kolfyndigheter. Landets elenergi kommer till 93 procent från kolkraft, och dessutom gör man stora pengar på att sälja det svarta guldet. Bara några mil från Durban, där det snart hålls toppmöte om klimatet, ligger Richards Bay, världens största kolexporthamn. Det Greenpeace säger är liktydigt med om miljöpartiet sade åt Kirunaborna att låta järnmalmen  bli kvar i berget

Ändå visade aktivisterna i Kusile på vad som faktiskt måste göras.

Den brittiske journalisten Fred Pearce skrev nyligen en artikel med den otäcka rubriken Kung Kols triumf. Den handlar om de senaste åren. Alltså om de år då kolet fick en renässans som världen aldrig tidigare skådat maken till.

Kolkonsumtionen ökade även tidigare, men inte i samma dramatiska takt, och kolets andel av världens energikonsumtion har sedan 1960-talet sakta sjunkit till förmån för olja, gas och kärnkraft.  De senaste fem åren har emellertid omsvängningen varit remarkabel. År 2005 kom 25 procent av världens energikonsumtion från kolkraft. Förra året var andelen hela 29,6 procent. Bara mellan 2009 och 2010 ökade kolkonsumtionen med sanslösa 8 procent. De senaste tio åren har förbrukningen stigit med sammanlagt drygt 40 procent.

Världen befinner sig kort sagt mitt i en kolrush, skriver Fred Pearce. Med tanke på att kolet  orsakar ännu mer koldioxidutsläpp per energienhet än olja och gas, innebär utvecklingen riktigt dåliga nyheter.

Bakgrunden står att finna i framförallt Kina, men även Indien. Ländernas extrema tillväxt har drivit på kolhungern. Förra året brände kineserna upp 48 procent av världens kolproduktion. I Indien har kolkonsumtionen fördubblats på ett decennium. Båda länderna har stora egna kolreserver, men hinner ändå inte bryta tillräckligt utan måste importera, bland annat från just Sydafrika.

Samtidigt är det inte så att den rika världen håller på att göra sig kvitt sitt kolberoende. USA är fortfarande världens näst största kolkonsument. Länder som Storbritannien, Japan, Tyskland, Ryssland och Polen är stora förbrukare. Kolet är en billig och lätthanterad energikälla, svår att avstå från när man väl börjat använda den.

Resultatet stavas katastrof.

Förra veckans chockbesked om de globala koldioxidutsläppen visar vad som sker. Utsläppen ökade med 6 procent på ett år till ytterligare en ny rekordnotering. De senaste tio årens ökningstakt överträffar FN:s klimatpanels(IPCC) värsta scenarier. Denna vecka har Internationella energibyrån (IEA) följt upp med varningar för att världen håller på att missa chansen att klara tvågradersmålet. IEA har kartlagt världens energiinfrastruktur. Det byggs ständigt nya fossilkraftverk. Vi håller på att låsa fast oss i energisystem gör det svårt att ställa om till förnybar energi i tid, konstaterar IEA.

Världen tål alltså inte fler Kusile. Ändå finns det en tragisk ironi inbyggd i allt det här. Om det finns någon världsdel som inte bär ansvar för den globala uppvärmningen så är det Afrika. Om övriga världen hade släppt ut lika lite växthusgaser som afrikanerna har gjort, skulle vi inte ha några problem. Och omvänt: i en rättvis värld skulle Afrika som kontinent (men möjligen inte just Sydafrika) ha möjlighet att släppa ut ytterligare en hel del koldioxid.

Trots de stora utsläppsökningarna i Kina och Indien är det fortfarande den rika världen som bär huvuddelen av ansvaret för klimatförändringarna. USA och EU-länderna står för cirka två tredjedelar av de ackumulerade koldioxidutsläppen från 1850 till nu. Vår industrialisering och vår välfärd är ett resultat av bland annat intensiv förbränning av kol, olja och gas.

Den rika världen bär kort sagt på en klimatskuld. Och den fortsätter att byggas på. USA:s och Europas utsläpp per capita är fortfarande större än till och med Kinas. Med tanke på att den kinesiska kolkraften gör det möjligt för oss att konsumera billig elektronik, billiga råvaror, billiga kläder, billiga plastleksaker och en hel del andra nödvändigheter i den västerländska livsstilen, blir skulden desto större.

När vi oroar oss över Kusile och Medupi och de indiska och kinesiska kolkraftverken tar vi alltså på oss ett ansvar. Det som händer nu visar framförallt på det ohållbara i vårt eget fossilberoende. Det är när övriga världen tar några steg i riktning mot att försöka leva som vi, som klimatmålen krackelerar.

Slutsatsen är egentligen självklar. Om Kina, Indien, Sydafrika och de andra länderna i Syd ska avveckla sin fossilkraft måste väst bistå med investeringar, teknik och patent för nya energilösningar. Och det måste få kosta.

Förra året gjorde journalisten och humanekologen Rikard Warlenius ett försök att räkna ut  hur stor vår klimatskuld egentligen är. Han utgick från vilka utsläpp per capita som är hållbara, från hur mycket vi har släppt ut hittills och från ett koldioxidpris på 85 dollar per ton. Resultatet för Sveriges del: nästan två triljoner kronor. Det blir dryga 200 000 kronor per person – även om klimatskulden naturligtvis fördelar sig olika mellan hög- och låginkomsttagare, män och kvinnor, unga och gamla. Detta är, betonar Warlenius, ett räkneexempel. Det har gjorts flera uppskattningar av den sociala och miljömässiga kostnaden för ett ton koldioxid. Warlenius har använt den brittiske ekonomen Nicholas Sterns beräkning. Andra har kommit fram till såväl högre som lägre siffror.

Det viktiga är principen. Den rika världen måste vara beredd att betala. Det är den utgångspunkten som krävs, när vi diskuterar vad som bör göras för att en dag stänga ner kolkraftverket i Kusile i Sydafrika.

Det har bjudits stor komik på nätet de senaste dagarna. Vi har fått se Kejsarens nya kläder nonstop. Och då menar jag slutscenen – den där kejsaren går naken genom staden.

Upprinnelsen är egentligen osannolik: nämligen en vetenskaplig rapport som kommer fram till samma sak som rader av tidigare rapporter slagit fast. Men nu handlar det om klimatforskning. Och då gäller inte de gamla vanliga reglerna.

Det hela började med att en forskare vid namn Richard Muller ville undersöka hur de globala temperaturerna förändrats de senaste 200 åren. Muller är fysikprofessor vid University of California och har vid flera tillfällen kritiserat den etablerade klimatforskningen. Han kan inte kalls för klimatförnekare, men har upprepade gånger hamnat i konflikt med klimatforskare som menat att han givit sig in på områden som han inte  behärskar. Muller har vid flera tillfällen kommit med påståenden som snabbt vederlagts.

När han förra året lanserade Berkley Earth Surface Temperature project(BEST) för att ”reda ut” hur det ligger till med den globala uppvärmningen blev mottagandet blandat. De flesta klimatforskare ryckte närmast på axlarna och sade att det väl inte skadar med ytterligare en undersökning av fakta. Men det fanns samtidigt en viss oro inför vad som var i görningen. Den oron stillades inte när det framkom att BEST tog emot sponsring från ökända Koch Foundation som bedrivit intensiv lobbying mot den seriösa klimatforskningen.

Men oron visade sig så här långt obefogad. BEST har nu presenterat sin analys av uppvärmningen, och den ligger helt i linje med de etablerade temperaturserierna från NOAA, NASA-GISS och HadCRU. Man har även tittat närmare på ett av klimatförnekarnas favoritargument – att väderstationerna har varit felplacerade. Enligt denna teori har alltför många stationer varit placerade i närheten av stora städer (där temperaturen är varmare), vilket gjort att uppvärmningen överskattats. Men BEST kommer likt tidigare analyser fram till att teorin inte stämmer.

Och det är nu det börjar bli roligt.

Mannen bakom den senare teorin heter Anthony Watts. Han står bakom webbsajten Watts Up With That, vilken är så nära man kan komma en husbibel för världens klimatförnekare. Anthony Watts hyste stora förhoppningar på BEST. Så stora, att han deklarerade att han skulle acceptera projektets slutsatser vilka de än blev.

Ställd inför faktum har Anthony Watts förstås kommit på andra tankar. Nu klagar han på att resultaten från BEST publicerats för tidigt och att de utgår från andra tidsperioder än han själv gjort. Liknande klagomål hörs i kör från de andra pseudovetenskapliga sajterna. Några slår ner på detaljer i BEST:s rapport. Andra hävdar att de aldrig ifrågasatt själva uppvärmningen, bara teorin att  koldioxidutsläppen ligger bakom, och att de nya resultaten därför är helt ointressanta. Richard Muller får sina fiskar varma. Han har uppenbarligen gått över till den mörka sidan.

Det tävlas kort sagt om att slänga av sig kläderna inför menigheten.

Ingemar Nordin på svenska Climate Scam ansluter sig till dem som naturligtvis alltid varit överens med fienden om just det där med att vi ser en global uppvärmning. ”Jag har själv aldrig träffat på en enda skeptiker som betvivlar att det blivit varmare”, påstår han.

Det tycks alltså som om Ingemar Nordin inte läser sin egen webbsajt, där uppvärmningen ifrågasatts mer än en gång – se till exempel detta inlägg. Låt oss ändå utgå från att Nordin inte ljuger. Det är sannerligen svårt att hålla reda på allt som sägs på Climate Scam. Det får man förstå.

Det är faktiskt så svårt att det är talande. Den som plågat sig själv med att följa förnekarsajterna ett tag ser snart ett mönster. Det ser ut ungefär så här:

1. Förneka först att det har skett en global uppvärmning.
2. Om du blir motbevisad påstår du att det inte beror på koldioxiden.
3. Om det bevisas att koldioxiden orsakat uppvärmningen hävdar du att det inte är människan som ligger bakom de ökade koldioxidhalterna.
4. Om sambanden mellan fossilutsläppen och uppvärmningen bevisas, säger du att temperaturen inte kommer att stiga särskilt mycket till.
5. Om du blir överbevisad säger du att en varmare värld inte behöver leda till särskilt stora problem.
6. Om det tycks som om problemen ändå kan bli stora tycker du att det blir för dyrt att minska utsläppen och förespråkar anpassning istället.

Alla klimatförnekare går inte igenom den här processen från början till slut. Poängen är att det hela tiden finns nya argument att ta till, nya försvarslinjer att retirera till. Det handlar inte om att arbeta sig fram till en alternativ teori om klimatförändringarna, utan om att idka krypskytte från ständigt nya positioner.

Det är därför som Anthony Watts, Ingemar Nordin och alla de andra förnekarna kommer att fortsätta paradera nakna genom gatorna, gång på gång på gång. Visst är det lite kul, men jag tycker att vi låter dem gå för sig själva nästa gång. Låt oss dra för draperierna nu.

I korthet går historien ut på följande: Mediadrevet mot Håkan Juholt har tappat alla proportioner. Reglerna var otydliga och han har inte begått några juridiska fel. Det är partihögern som läckt uppgifterna och borgerliga media har tacksamt svalt betet. Så här hade aldrig en borgerlig politiker behandlats.

Det finns några korn av sanning i legenden. Riksdagens skriftliga regler var mycket riktigt oklara – även om man inte behöver vara jurist för att förstå andemeningen i dem. Mycket tyder på att Juholt har fiender, som gärna vill anpassa politiken till att ytterligare behaga storstädernas övre medelklass. Det är alls inte otänkbart att det idkats krypskytte i form av läckor – även om ingen debattör lagt fram några belägg för den saken.

Resten av berättelsen är minst sagt ihålig.

För det första: Den här historien handlar inte om att Håkan Juholt har fått en sambo och glömt anmäla att han i fortsättningen bara ska ha halva hyran betald. Den handlar om att Juholt 2007 flyttar in i sin sambos lägenhet, och att de från och med då får hela hyran betald. Hans sambo/särbo/kulbo blir alltså plötsligt hyresbefriad. Reflekterade han inte över att detta var…hm, VÄLDIGT förmånligt? Det här handlar kort sagt inte om några borttappade kvitton, utan om stora pengar för de allra flesta av oss.

För det andra: Den som påstår att borgerliga politiker slipper lättare undan i media har ett så kort minne att det är snudd på genant. Under förra mandatperioden tvingades tre moderata ministrar avgå efter att media granskat dem: Cecilia Stegö-Chilo, Maria Borelius och Sven Otto Littorin. Rätta mig om jag har fel, men mitt eget minne ekar av skadeglada vänsterkommentarer om hur svårt Reinfeldt verkade ha det att hitta okorrupta ministrar.

För det tredje: Bland väljarna ställs det  utan tvekan större krav på socialdemokratiska politiker. Det följer logiskt av att partiet är till för att bekämpa girighet, klyftor och överhet. Mediadrev kan vara otäcka och ibland skena iväg bortom alla rimliga gränser. Men de har alltid haft en god resonansbotten inom den så kallade rörelsen. Minns Ove Rainers skatteplanering. Minns Laila Freivalds bostadsrättsaffärer. Ingen av dem bröt mot lagen, men väl mot rörelsemoralen. De fick gå.

Vad får då alla dessa vänsterdebattörer att snärja in sig i den här skrönan om det orättvisa drevet? Jag förstår det väl inte riktigt, men det går att ana sig till ett par förklaringar.  Håkan Juholt är en skicklig retoriker. När han går upp i talarstolen låter det som om han verkligen hatade jobbskatteavdrag, vinster i vården och privatiseringar. Samtidigt vet vi ju att samme Juholt accepterar de gjorda jobbskatteavdragen, inte vill avskaffa vinster i vården och aldrig skulle kunna tänka sig att  dra in skattebidragen till friskolorna.

Den kluvenheten kan kallas för mycket. Man kan till exempel pröva uttrycket ”hyckleri”, och det tror jag att vänstern kommer att göra så småningom. Men just nu verkar det som om man nöjer sig med retoriken. Det är som om man vill drömma vackra drömmar, ett tag till. Och ve den som tar sådana sköna fantasier ifrån en.

 Nu är det förstås Håkan Juholts bostadsaffärer som stjäl all uppmärksamhet. Men vilket är egentligen socialdemokratins stora problem? En partiledare som ertappats med fingrarna i syltburken, eller bristen på politik

 Det finns ingen anledning att släta över Håkan Juholts bidragstörst. Även om historien inte går till åtal berättar den obehagliga saker om toppolitikernas ekonomiska fartblindhet. Även om det är av ”misstag” som Juholt tillskansat sig 160 000 kronor av skattebetalarna, så är det illa i ett land där låginkomsttagare bötfälls om de slarvar med uppgifterna när de söker bostadsbidrag. Jag är rätt säker på att historien skadar partiet riktigt ordentligt. Detta är ett bra mycket värre ”slarv” än det Mona Sahlin en gång gjorde sig skyldig till. Det ligger väl snarast i paritet med Gudrun Schymans märkliga skattedribbel för en del år sedan. Så ja, om jag vore partimedlem hade jag krävt hans avgång.

 Att sedan till exempel Lundin Oils man i regeringen också borde avgå är en helt annan sak. Det ska ställas högre krav på (s)- och (v)-ledare än på borgerliga politiker. Det ligger i sakens natur. Vissa partier har bildats för att bevara orättvisor, vissa för att riva ner dem.

Och ändå tror jag inte att det är Håkan Juholts affärer som håller på att dra socialdemokratin ner i dyn. Jag är rädd för att det handlar om något mer grundläggande. Nämligen att allt fler ställer den enkla frågan: vad ska vi egentligen med socialdemokratin till? Även om partiet skulle välja den renaste av de rena till ny ledare, skulle nog den frågan kvarstå.

 När Håkan Juholt valdes fanns det vissa förhoppningar bland en del av oss till vänster om (s). Jag tillhörde själv de naiva. Det halvår som har gått sedan dess har fått oss att nyktra till. Bakom retoriken anar vi nu en stor tomhet. Den praktiska politik som tar form är till förväxling lik den som företrädarna Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin stod för. Det är en politik som undan för undan ställt sig bakom privatiseringen av den offentliga sektorn, friskolorna, skattesänkningarna för medelklassen, urholkningen av de sociala trygghetssystemen och handlingsförlamningen inför klimatkrisen. Man har velat justera reformerna här och där, sänka skatten lite mer för pensionärer, höja taket en aning i a-kassan, satsa lite mer på kollektivtrafik. Det har varit en borgerlig politik med ett något mänskligare ansikte. Men ett alternativ? Nej.

Den nu nästan bortglömda budgetdebatten för två veckor sedan berättade resten. Håkan Juholt och Tommy Waidelich var beredda att med några penndrag sudda ut partiets krav på stärkt a-kassa och bättre sjukförsäkring. Bara ett internt illvrål hejdade planerna. Den budget som till sist presenterades var likväl av ett slag som för bara tio år sedan hade betecknats som djupt borgerlig. Förslagen om RUT-avdraget blev en slags tragikomisk sammanfattning av vad som skett. De ska vara kvar, men bli mindre och bara gå till barnfamiljer och pensionärer. Det är som kolumnisten Lena Andersson skrev i DN häromdagen:

”Ingen röstar på ett parti för att det erbjuder ett halvt rutavdrag. Väljarpsykologiskt är det dårskap. Vad väljaren hör är sämre, mindre, snålare. En socialdemokrati som verbalt erbjuder halv borgerlig politik är lika ointressant som Moderaterna var på den tiden då de verbalt erbjöd halv socialdemokratisk politik. Då har man upphävt sig själv.”

Det är vad dagens (s) är i full färd med att göra. Och den saken kommer inte att förändras av Håkan Juholts eventuella fall. I bakgrunden anas den egentliga berättelsen. Det är en historia om den socialdemokratiska reformismens kris. Det var en politik som en gång förmådde tämja kapitalismen – eller nåja, slipa av dess vassaste kanter. Den sortens reformism har varit i kris sedan 1970-talet. Partiets moderna historia kan beskrivas som ett långt återtåg.

Lena Andersson kallar dagens (s) för ett ”släpankare”. Det tycker jag är en lysande bild. Vi vet ju vem som styr båten.

Just nu, den 2 oktober 2011:

 Filippinerna har drabbats av två tyfoner på en vecka. Stora översvämningar har följt. Tiotals dödsoffer har krävts. Den ena av de två tyfonerna stängde på sin väg vidare ner Hong Kong för en dag, tvingade fram massevakueringar i kinesiska Hainan och väntas snart nå Vietnam.

 Samtidigt råder katastroftillstånd i flera thailändska provinser på grund av ihållande regn och stigande vattennivåer, bara ett år sedan landet drabbades av de västa översvämningarna på decennier. Läget är bara marginellt bättre i Vietnam och Kambodja.  De senaste årens asiatiska mönster av kraftigare monsunregn och förhärjande översvämningar blir allt tydligare.

 På andra sidan klotet väntar Newfoundland med skräck in orkanen Ophelia som just har svept förbi Bermuda. I nordöstra USA slickar man fortfarande såren efter orkanen Irene, som visserligen inte ledde till den katastrof som befarades ett tag, men som likväl orsakade skador för flera miljarder dollar.

 Texas försmäktar under den värsta torka som drabbat delstaten i historisk tid. För några veckor sedan kallade guvernören, klimatförnekaren och presidentkandidaten Rick Perry till bönemöte för att få Gud att skänka Texas regn. Gud lyssnade inte.

 På Afrikas horn får torkan som vi vet värre konsekvenser. Miljontals människor svälter efter två otillräckliga regnsäsonger i följd. Torkan anses vara den värsta på 60 år.

 Samtidigt slås värmerekord på löpande band i Storbritannien. Den 30 september uppmättes 29,2 grader i Cambridge. Det tidigare rekordet för slutet av september låg på 27,8 grader.

 Vad är det egentligen som händer?

 Det är nu som det brukar vara dags för brasklapparna. Vare sig orkaner eller torka är nya fenomen. Extremt väder rapporteras mer i media än förr. Människan hjälper till att skapa katastrofer genom avskogning, dammbyggen och boskapsuppfödning. Sammanhangen är komplexa.

 Ja, ni har hört det förut. Ni har också hört klimatforskare poängtera att det inte går att dra några slutsatser av enskilda väderhändelser. Katastrofer har alltid inträffat.

 Allt det där stämmer. Ändå har forskarna blivit mer och mer övertygade om att det senaste decenniets globala väder markerar ett skifte. Trenderna är för tydliga. Det tycks som om vi just nu ser ouvertyren till vad som komma skall. Klimatförändringar är ingen abstraktion. När klimatet ändras HÄNDER saker.

Geologen och författaren James Lawrence Powell har i nyutkomna e-boken Rough Winds (finns att beställa här, för en sammanfattning: se här) sammanställt vad vi egentligen vet om de senaste decenniernas väder. Det blir en lång lista av förskräckande rekord. Förra årets värmebölja i Ryssland var troligen den värsta på 1000 år. Samma år uppmätte 19 länder rekordhöga temperaturer. Kina upplevde i vintras sin svåraste torka på 50 år. Amazonas har åren 2005 och 2010 gått igenom sina värsta torkperioder på minst 100 år. Australien har genomlevt torka förut, men aldrig någon som den nuvarande. I USA har antalet gräs- och skogsbränder fyrdubblats sedan 1970-talet. Det har samtidigt, i andra regioner aldrig regnat så mycket som nu. Framförallt har antalet våldsamma skyfall ökat. Forskningen om orkaner och tyfoner har visserligen kommit till motstridiga resultat i frågan huruvida de har blivit fler, men det tycks stå klart att de våldsammaste orkanernas vindstyrka har ökat.

 Alla dessa resultat stämmer väl överens med vad vi vet om det som händer då klimatet blir varmare. Ökad värme leder till mer avdunstning av vatten. Atmosfären innehåller nu mer vattenånga än förr. I allmänhet blir resultatet att redan torra regioner blir ännu torrare, medan regnen blir kraftigare där det brukar regna. Mer värmeenergi ger dessutom bränsle till orkanerna.

 De grundläggande sambanden är alltså väl kända och ingen rocket science. Oddsen för att det bara skulle vara tillfälligheter bakom vad som hänt de senaste åren börjar  bli astronomiska. En rad vetenskapliga studier slår nu fast detta – några av dem refereras här. För James Lawrence Powell råder det inte längre någon tvekan: Världen har de senaste åren varit med om exakt det som klimatforskningen förutspått.

 ”Vi ser redan effekterna av den globala uppvärmningen. Tiden att agera är nu.”

Nyligen lade vänsterpartiet ut en enkät på nätet. I den berättar de fyra partiledarkandidaterna vilka politiska frågor som de tycker är viktigast idag. Lite senare läste jag en artikel i Financial Times. Först då förstod jag den ganska trista innebörden av vänsterkandidaternas svar

 Och det handlade inte om att de visade brist på ekonomiskt ansvarstagande.

 Det var den brittiske författaren och journalisten Simon Kuper som tog temperaturen på klimatdebatten. Tempen är låg. Något har hänt de senaste åren.

 Simon Kuper menar att intresset för klimatet minskade när den ekonomiska krisen slog till år 2008. Hans cyniska slutsats är att västvärlden nu har vant sig vid tanken på global uppvärmning. I de rika länderna tror oss ha råd till anpassning. Bara vi kan få fart på tillväxten igen. Läget är annorlunda i Syd. Men:

 ”If Bangladesh floods orNigeria dries up, they probably won’t cope well. But then our mental health in the west is built on not worrying too much about what happens to Bangladeshis or Nigerians.”

 Nu är det ju inte så säker att västländerna klarar att anpassa sig särskilt väl. USA och Australien genomlider redan svåra torkperioder. Förr eller senare drabbas USA av nya Katrinas. Sydeuropa är på väg mot ett nordafrikanskt klimat. Och framförallt: i en globaliserad ekonomi kommer klimatkatastrofer i Asien, Afrika och Latinamerika att påverka även oss.

 Ändå har Simon Kuper förstås en poäng. Vi här i väst tror inte riktigt att vi kommer att drabbas så hårt. Och i den mån vi oroar oss, litar vi på att politiken och tekniken ska lösa problemen – till sist. Det finns så mycket annat att bekymra sig för.

 Lyssna till exempel på vad (v)-kandidaterna tycker är den viktigaste politiska frågan, när de får frågan på partiets hemsida.

 Hans Linde: Rätten till fasta jobb med lön man kan leva på.

Jonas Sjöstedt: Arbetslösheten och den ekonomiska krisen.

Ulla Andersson: Vi måste göra samhällsnyttiga och nödvändiga investeringar som ger jobb.

Rossana Dinamarca: Brinner för rättvisa och jämlikhet.

 Jag är lite orättvis nu. I andra sammanhang har Jonas Sjöstedt poängterat klimatfrågorna. Ulla Andersson tar upp gröna investeringar, när hon preciserar sig. Men ändå: Bilden av att klimatet är något man engagerar sig för ”vid sidan av” blir plågsamt tydlig. Det är andra samhällsproblem som står i fokus. 

 Och då är det ändå vänsterpartiet som, tillsammans med miljöpartiet, har varit tydligast i riksdagen med att de svenska klimatmålen måste skärpas.

 Frågan är om det är något man säger i högtidliga sammanhang, för att man måste? Det är tyvärr svårt att komma ifrån den känslan.

 Klimatforskningens resultat är tydliga. Om vi ska hejda farlig global uppvärmning krävs det en snabb omställning. Fossila bränslen står för 85 procent av världens energiförsörjning. Större delen av dessa måste fasas ut på 20 år. Det är troligen den största utmaningen mänskligheten någonsin stått för. Omställningen är genomförbar, men kräver total mobilisering. Det kommer inte att räcka med några snabbtåg och ett antal vindkraftsparker.  Det kommer att kräva att klimatfrågan ställs i centrum.

 Av dessa grundläggande fakta syns ungefär ingenting i svensk politik just nu. Det vore klädsamt om de som åtminstone SÄGER att de litar till klimatvetenskapen, börjar ta utmaningen på allvar. Det skulle inte kräva att man lägger alla andra frågor åt sidan. Långt därifrån. Men det skulle kräva en grundläggande insikt: i det fall vi låter klimatförändringarna skena, spelar det ingen större roll om vi för några år räddar välfärden och jobben.

publicerad på effektmagasin.se

Hoppet är inte ute. Men nu är det väldigt bråttom.

 Ungefär så låter det i en artikel om klimatförändringarna som lades ut på nätet i maj. Författarna är inte vilka som helst. Bakom ”The Case for Young People and Nature” står några av världens ledande klimatforskare, paleoklimatologer, oceanografer och polarforskare. Svenske Johan Rockström från Stockholm Environment Institute har också undertecknat. Huvudförfattare är USA:s kanske främste klimatforskare, James Hansen från NASA.

 Det har varit tyst om artikeln i Sverige. Men jag tror inte att det finns något viktigare att läsa just nu. Här reser sig nämligen forskarna från sina skrivbord och sina datorer, och berättar exakt hur allvarligt de anser att läget är. De talar lågmält, som vetenskapsmän brukar göra. Men slutsatserna utgör en dånande maning till handling. Snart kan det vara för sent.

 Artikeln är på sätt och vis en syntes av de senaste årens klimatforskning, vilken har fått alltfler forskare att ifrågasätta slutsatserna i FN:s klimatpanels (IPCC:s) senaste rapport från 2007. James Hansen och hans medförfattare menar numera att det omtalade tvågradersmålet är bokstavligen livsfarligt. Ambitionerna måste skruvas upp.

 De konstaterar att vi redan ser effekterna av den globala uppvärmningen. Avsmältningen i Arktis och på Grönland går betydligt snabbare än vad IPCC förutsåg. Glaciärerna drar sig tillbaka runt om i världen. De subtropiska klimatbältena expanderar, korallreven hotas och det blir allt vanligare med extremt väder. Mänsklighetens stora experiment med klimatet har redan givit resultat. Men går det att säga något om när uppvärmningen når såpass kritiska nivåer att vårt sätt att leva – eller säg civilisationen – börjar hotas?

 Ja, det anser artikelförfattarna att vi kan göra. Paleoklimatologin – vetenskapen om tidigare klimat – har ganska mycket att berätta. Vi vet således att dagens förhållanden är extrema. Atmosfärens koldioxidhalt har inte varit så här hög på tre miljoner år, och den har dessutom ökat snabbare än någonsin. Processer som tidigare har tagit tusentals år, har mänskligheten satt igång på ett sekel.  Isavsmältningen har som sagt redan inletts. Dels kommer detta att innebära havsnivåhöjningar på så småningom flera meter.  Dels leder isens försvinnande till att mindre solinstrålning reflekteras – vilket skyndar på uppvärmningen ytterligare. Bortom horisonten anas de mekanismer som kan leda till att klimatförändringarna skenar. I Sibiriens tundra och på de arktiska havens bottnar finns enorma mängder metan bundna. Forskarna är inte säkra, men misstänker starkt att vissa tidigare kraftiga uppvärmningar av jorden, på 5-6 grader, har orsakats av att sådana metanfyndigheter frigjorts.

 Vi leker redan med elden. Hittills har temperaturen stigit med 0,7-0,8 grader sedan förindustriell tid. Ytterligare 0,3 grader är redan intecknade. De växthusgaser vi har pumpat ut i atmosfären verkar långsamt. Det finns en fördröjningseffekt. Forskarna bakom artikeln jämför med konsekvenser av tidigare klimatskiften, och menar att en uppvärmning på drygt en grad inte är hållbar någon längre tid. Risken för att vi sätter igång ostoppbara kedjereaktioner är för stor.

 Hittills har debatten gällt om målet ska vara högst 2 eller högst 1,5 graders uppvärmning. James Hansen och de andra forskarna menar alltså att vi måste undvika att nå upp till ens 1,5 grader, och att vi måste ner under en grads uppvärmning innan seklet är slut. Det kräver dels att vi reducerar atmosfärens koldioxidhalt från dagens 390 ppm(miljondelar) till högst 350 ppm, dels att vi måste börja skära ner på utsläppen väldigt snabbt.

 Ord och inga visor. Men är sådana utsläppsminskningar verkligen möjliga?

 Ja, menar artikelförfattarna. Men uppgiften är inte lätt. Glöm alla resonemang om att  de globala utsläppen ska få peaka 2015-2020 och att de ska ner med 50 procent till år 2050.  James Hansen och de andra artikelförfattarna menar att utsläppen måste börja minska med 6 procent om året redan år 2013. Det innebär att de ska ned med 65 procent till år 2030, och med 90 procent till år 2050.  Det är helt enkelt vad som krävs, om vi ska nå ner till en koldioxidhalt på 350 ppm andra hälften av det här århundradet. Men det räcker inte med bara utsläppsreduceringar. Dessutom måste vi satsa på massiva skogsplanteringar och på bättre metoder i lantbruket. Då kan markerna kan binda en del av den koldioxid som frigjorts genom det senaste seklets skogsavverkningar. Om vi lyckas med allt detta, ser det ut som om temperaturen kommer att stiga med ytterligare 3-4 tiondelars grad de närmaste decennierna, för att sedan börja sjunka och nå dagens nivå framåt år 2150.

 Vi skulle troligen klara oss. Vi skulle ha rasat en bra bit ner i branten, men  klamrat oss fast i  grästuvor några decimeter från bråddjupet.

 Å andra sidan: Om dagens utsläppsökningar fortsätter i 20 år till, spelar det ingen roll om vi sedan snabbt fasar ut de fossila bränslena. Vi kommer att få leva med 1-1,5 graders uppvärmning i flera hundra år till. Riskerna för klimatkatastrof skulle vara överhängande.

 Forskarnas beräkningar är förstås inte huggna i sten. Det finns osäkerheter inbyggda i prognoserna för det framtida klimatet. Därför kan vi alltid knäppa händerna, och önska att vi har mer tid på oss än James Hansen och hans medförfattare räknar med. Möjligheten finns att vi kan vänta ett tag till med kraftåtgärder. Det går kanske att dröja lite med den radikala omställning av våra samhällen, som är enda alternativet om vi ska nå engradersmålet.

 Ja, vi kan chansa, och göra det valet. Det är ungefär som att blunda och korsa en motorväg, istället för att ta en besvärlig omväg. Kanske hinner bilisterna  bromsa.

 Frågan är om det är bra klimatpolitik.

Det är som en ond dröm. Arktis smälter. Oljebolagen är redan på plats.

 Rapporterna om den arktiska isen har varit dramatiska de senaste åren. Avsmältningen går betydligt snabbare än vad forskarna räknat med. År 2007 slogs ett sensationellt rekord. Sommarisens utbredning var då 40 procent mindre än den var i snitt under perioden 1979-2000. I år är det en öppen fråga om rekordet slås. Isen når sin minsta utbredning om ett par veckor. Just nu tangerar kurvan noteringarna för 2007.

 Lika alarmerande är det att isens tjocklek tycks minska ännu snabbare. En färsk studie visar att den sammanlagda isvolymen på sommaren har minskat 60 procent sedan 1979. Dessa forskningsresultat gör att många polarforskare befarar att Arktis kan vara helt isfritt på sommaren om bara 20 år.

 Det är dåliga nyheter för de flesta av oss. Arktisisen reflekterar solljus. Om den försvinner kommer havet att ta upp mer värmeenergi. Den globala uppvärmningen kommer att skyndas på.

 Det är emellertid bra nyheter för oljebolagen. Det finns stora olje- och gasfyndigheter i Arktis. Uppskattningarna varierar, men det kan handla om så mycket som 15 procent av de hittills oupptäckta oljefyndigheterna och 30 procent av gasreserverna. De är av naturliga skäl såväl svåra som dyra att komma åt. Men när prognoserna pekar på allt mindre is ökar blir alltifrån  provborrningar till utvinning och tankertrafik enklare. Det kommer fortfarande att vara dyr olja att pumpa upp, men i takt med att andra oljefält peakar kommer den att bli allt intressantare.

 Letandet har redan inletts. För att ta några exempel: Skotska Cairn Energy provborrar utanför Grönlands västkust. Shell har investerat 20 miljarder kronor för rättigheter till att  börja borra utanför Alaskas nordkust nästa år. Och alldeles nyligen gick Exxon ihop med ryska Rosneft om att börja borra i ishavet norr om Sibirien. Projektet beräknas kosta 35 miljarder.

 Även om isavsmältningen kommer att underlätta, handlar det förstås om oljeborrning under extrema förhållanden. Prospekteringarna i Arktis följer ett mönster. När den lätta oljan sinar återstår den svåra, den som ligger djupt under havsytan, den som är dyrbar att utvinna och den som kan hittas i oländiga trakter. Miljöorganisationer som Greenpeace varnar för oöverblickbara konsekvenser om något går fel. Ett större oljeutsläpp i Arktis skulle hota känslig ekologi och vara ännu svårare att åtgärda än till exempel utsläppen i Mexikanska golfen förra året. Kylan gör att oljan löses upp långsammare. De hårda förhållandena gör saneringsoperationer vanskliga.

 Detta kommer förstås inte att hejda oljebolagen. Investeringarna talar sitt tydliga språk. Bakom dem står regeringar som drömmer om att få vara med och dela på kakan. Det är knappast av intresse för polarforskningen som Ryssland tänker ansöka hos FN om att få utvidga sina gränser på Arktis.

Det som sker är business as usual i sin allra renaste form. De sista dropparna olja ska utvinnas, till varje pris. Klimatforskningen är entydig när det gäller konsekvenserna. Det blir helt enkelt omöjligt att stabilisera klimatet på en någorlunda ofarlig nivå.

Men Shells och Exxons aktieägare har fina utdelningar att se fram emot. Det är skönt att vi har åtminstone något att  glädja oss åt.