Ingen sommartorka på klimatfronten

publicerad på effektmagasin.se

Arktis förlorar rekordmycket is.

Världshaven tar upp allt mindre koldioxid.

Marken avger mer växthusgaser

De tre nyheterna är från den senaste veckan. Jag fann dem i utländska media. Här hemma har de trängts undan av rubriker som: ”Polisen sköt huvudet av katten Kajsa”,  ”Fräckt, Måns” och ”Här är Elin med ny kille”. Om jag inte har missat någon notis någonstans, gick de tre nya forskningsrönen svenska redaktioner totalt förbi.

I min värld hade de hamnat på förstasidan. Och rubrikerna hade blivit feta.

För stora nyheter är det. Enligt US National Snow and Ice Data Centers satellitmätningar är Arktis istäcke nu ovanligt litet   – rentav mindre än vid denna tid år 2007, då sommarisen kom att krympa till sin minsta yta sedan mätningarna inleddes . Samtidigt visar mätningar från University of Washingtons Polar Science Center att isen dessutom är rekordtunn. Forskarna räknar med att vi kan få se isfria somrar i Arktis redan år 2030. Det är 40 år tidigare än vad FN:s klimatpanel utgick ifrån så sent som 2007.

Om det krympande Arktis uppmärksammats tidigare, har inte havens koldioxidupptag rönt samma intresse. Ändå handlar det om något som kan avgöra klimatets framtid. Ungefär en tredjedel av all den koldioxid vi släpper ut tas nämligen upp av haven – man brukar tala om oceanerna som en väldig ”koldioxidsänka”. En av forskarnas mardrömmar är att världshavens förmåga att lagra koldioxid kan komma att avta, vilket skulle innebära att en större del av utsläppen än hittills stannar i atmosfären och bidrar till växthuseffekten.

Enligt en ny studie som publicerats i Nature Geosciences är detta exakt vad som nu sker. Forskargruppen bakom studien har riktat in sig på Nordatlanten och studerat mätserier från tidsperioden 1981-2009. Resultaten visar att de studerade havsområdena mycket riktigt tar upp mindre koldioxid än tidigare. Enligt forskarna är sambanden med uppvärmningen av haven tydliga.

Det tredje nya rönet handlar om hur marken reagerar på ökade koldioxidhalter i luften. Mer koldioxid leder i princip till mer växtlighet, som i sin tur kan ta upp mer koldioxid från luften. Denna mekanism begränsar uppvärmningen en smula.  Forskare från Trinity College i Dublin, University of Florida och Nothern Arizona University konstaterar emellertid nu andra, oroande effekter. Data från en mängd experiment i Nordamerika, Asien och Europa visar att ökade koldioxidhalter i luften leder till att mikroorganismer i marken stimuleras och ger ifrån sig ökade mängder av metan och lustgas – två ämnen som bidrar till växthuseffekten.

Alla tre nyheterna är illavarslande. Ett isfritt Arktis kommer att reflektera mindre solljus, och därmed bidra till ytterligare uppvärmning. Om havens och växtlighetens roll som kolsänka avtar, kommer halterna av koldioxid i atmosfären att öka snabbare än annars. Det handlar om självförstärkande mekanismer som forskarna känt till risken för, men som inte räknats in i dagens klimatmodeller.

Kort sagt: de klimatforskare som ibland beskrivs som alarmister är i regel väldigt försiktiga i sina prognoser. De senaste årens forskning tyder mycket starkt på att FN:s klimatpanel hittills har underskattat effekterna av koldioxidutsläppen. Den senaste veckans nyheter bekräftar den bilden.

Så varför denna tystnad?

Jag tror att svaret är lika självklart, som beklämmande. På redaktionerna har man bestämt sig för att klimatet är gårdagens nyheter. Man tror att läsarna har tröttnat. Man tror att de behöver en paus. Det är väl därför som till exempel Aftonbladets webbsida ”Klimathotet” inte uppdaterats sedan i höstas. Det finns ju alltid andra läskiga saker att skrämmas med. Vad är väl en smältande nordpol mot oregelbundna födelsemärken, fästingar och en rejäl getingsommar?

Uppskjuten oljetopp?

Så var det dags igen.

Med numera jämna mellanrum annonseras det om ”oerhörda” oljefynd som ritar om den globala energikartan. Den här gången är det Brasilien som enligt flera medier har hittat 15 miljarder olja i Librafältet 200 kilometer utanför Rio de Janeiros kust. Därmed skjuts Peak Oil på framtiden, meddelar till exempel E24.

 

Nåja.

Den brasilianska oljemyndigheten ANP är något försiktigare än de svenska affärstidningarna.  ANP säger att det handlar om 3,9 – 15 miljarder fat utvinningsbar olja. Troligaste nivån ligger på cirka 8 miljarder. Redan det är ett mycket stort fynd. Faktum är att man i år har upptäckt mer olja – cirka 20 miljarder fat – än någon gång sedan år 2000.

Men det är bra med lite perspektiv på siffrorna.

Världen kommer i år att konsumera 31 miljarder fat – alltså betydligt mer än den nya olja vi hittar. Inget år sedan 1980 har man upptäckt mer olja än den vi förbrukar. Även om man med bättre teknik lyckas öka utvinningen från gamla oljefält  är trenden obönhörlig. Vi tär på kapitalet.

Det blir dessutom allt svårare och allt dyrare att hitta ny olja. De största fynden gjordes under perioden 1955-1965 – då låg de på i snitt cirka 45 miljarder fat om året. Sedan dess pekar kurvan neråt. De allra senaste åren har oljebolagen hittat något mer – men det har nästan uteslutande handlat om fynd under havsbottnen. Utvinningen kommer att kräva väldiga investeringar och stora utmaningar. Det handlar om dyrare olja att få upp än den vi vant oss vid från exempelvis Texas, Ryssland och Saudiarabien. Ta till exempel Librafältet. Det ligger på två kilometers havsdjup, och sedan ytterligare fem kilometer under havsbottnen.

Produktionen från Librafältet kommer inte att bli fullt utbyggd förrän någon gång på 2020-talet. Flertalet oberoende experter tror att oljetoppen då redan har passerats.

Om så inte blir fallet, kommer Libraoljan ändå inte att förslå långt, med tanke på den ökade efterfrågan från länder som Kina och Indien man räknar med. Även om de mest optimistiska gissningarna – 15 miljarder fat – skulle slå in motsvarar inte fyndet mer än världens förbrukning under ett halvt år.

Librafältet är möjligen det största oljefynd man gjort sedan Kashaganfältet i Kaspiska havet år 2000. Det är ett undantagsfynd. Problemet är bara följande: Enda möjligheten vi har att på allvar flytta Peak Oil framåt i tiden är att hitta 4-5 nya Librafält, varje år, hela det kommande decenniet. Vartenda ett av dessa fält skulle dessutom behöva motsvara förväntningarna om hur mycket olja som går att få upp. Oljebolagen skulle slutligen inte ha råd med alltför många olyckor av det slag som drabbade BP i Mexikanska gulfen tidigare i år.

Om allt detta slår in, vore det faktiskt dags för de riktigt feta rubrikerna.

Bloggat: Cornucopia och Flute.

Assange och kvinnohatet på nätet

Två kvinnor känner sig kränkta av en man, så pass kränkta att de uppsöker polis. Åklagarna har kommit till olika slutsatser, men två av dem menar att det finns skäl att misstänka våldtäkt i ena fallet och sexuellt ofredande i det andra.

Ungefär så, på tre rader, kan den senaste veckans härva kring wikileaks-grundaren Julian Assange sammanfattas. Detta är vad vi vet. När förundersökningen är avslutad vet vi troligen mer.

I vanliga fall hade 99 av 100 svenskar utgått från att den misstänkte åtminstone betett sig som en skitstövel. Det är så de två kvinnorna har uppfattat situationen. Huruvida det har handlat om våldtäkt och sexuellt ofredande i lagens mening, får utredningen visa.

Men nu var det Julian Assange som blev misstänkt och alla tappar koncepterna. Högerbloggare frossar i kvinnohat och bedriver drev mot de två anmälarna (som namnges på flera sajter). Det talas om att ”så här ser kvinnosamhället ut”. Vänsterbloggare yrar om konspirationer och kapsejsad rättssäkerhet. Ta en tur genom bloggosfären och bli beklämd. Jag tänker inte länka till eländet, men det är enkelt att hitta. Ann-Charlotte Marteus skrev bra om saken i Expressen.

De intellektuella haverierna är tyvärr enkla att förklara. Julian Assange är en vit riddare i kamp mot det internationella etablissemanget. Han ser trevlig ut, och verkar försynt. Och sådana män begår väl inga sexuella övergrepp?

Längre än så tycks vi inte ha kommit, i synen på vilka män som är kapabla  att trampa på kvinnor. Det är djupt pinsamt

Rajendra Pachauri – förtalad men djupt hederlig

 

I december förra året riktades det allvarliga anklagelser mot Rajendra Pachauri, ordförande för FN:s klimatpanel(IPCC). Journalister på Sunday Telegraph utmålade honom som korrupt. Pachauri skulle ha tjänat miljoner på uppdrag åt företag som bl a handlade med utsläppsrätter.

Artikeln publicerades strax efter att någon hackat mailservern på brittiska klimatforskningsenheten CRU. Det påstods att de läckta mailen avslöjade manipulationer och forskningsfusk. Affären döptes till Climategate. Skriverierna om Pachauri tycktes bekräfta bilden – klimatforskarna och klimatpanelen var tagna med byxorna nere.

Ett drygt halvår senare är bilden, minst sagt, en annan. Flera oberoende granskningar har frikänt CRU-forskarna från alla fuskanklagelser. Och nu berättar George Monbiot om den oberoende revision som gjorts av Pachauris affärer.

IPCC-ordföranden visar sig vara inte bara oskyldig till påståendena från i vintras, utan med Monbiots ord ”hederlig på gränsen till självförnekelse”.

Revisionsbyrån KPMG har granskat alla Pachauris konton, transaktioner och skatteinbetalningar under perioden 1 april 2008 – 31 december 2009. Man har även kontrollerat bokföringen hos Pachauris arbetsgivare – indiska hållbarhetsinstitutet TERI.  Det visar sig att han förutom lönen från TERI – drygt en halv miljon kronor om året – har tjänat sammanlagt 25 000 på andra uppdrag, inklusive royalties och artikelarvoden. Alla andra pengar som Pachauri  tjänat på uppdrag åt företag och organisationer har gått direkt till TERI, liksom det pris på 30 000 kronor han fick för sina insatser genom åren av Environment Partnership Summit.

Men hur mycket får han då som ordförande för IPCC? Svaret är noll kronor.

Kort sagt: en mycket hederlig man har blivit grovt smutskastad, av Sunday Telegraph och förstås även av en rad haveristiska bloggare. Vår egen svenska Climate Scam försatte inte tillfället.

Av vinterns saftiga skandalhönor blev det alltså inte ens fjädrar kvar. Men frågan är om inte skadan ändå är skedd. Orsaken är inte främst att bloggare och nyliberala tankesmedjor hängde på drevet. Snarare handlar det om att många stora media hade svårt att hålla huvudet kallt i vintras. Plötsligt bjöds haveristerna in till TV-soffor och debattsidor. Det etablerades en bild av att det finns ”två sidor” i klimatforskningen. Direkta vantolkningar av vissa CRU-mail spreds brett, trots att var och en med normal fattningsförmåga snabbt kunde konstatera hur det låg till. Ledarskribenter började slira, och opportunistiska politiker lockades av möjligheten att driva kampanj mot ”alarmismen”.  

Mörka krafter som hade trängts tillbaka av entydiga forskningsrön har fått nytt syre. Vi ser resultatet i opinionsundersökningar som visar att fler blivit skeptiska till klimatvetenskapen – i Sverige, i Storbritannien, i USA. Vi ser konsekvenserna när allt fler amerikanska politiker blir öppna klimatförnekare, och när Obamas försiktiga förslag till utsläppslagstiftning  drogs tillbaka för en tid sedan. Och då klimatet blir en relativt undanskymd fråga i den svenska valrörelsen, är det svårt att inte se ett samband. Vem har hört någon annan partiledare än Maria Wetterstrand ens försöka tala allvar den här sommaren?

Frågan om den globala uppvärmningen är explosiv, och skär rakt in i hjärtat på hur politiker och makthavare egentligen vill se på världen. Klimatfrågan utmanar mäktiga ekonomiska intressen, och ifrågasätter politikernas rosiga tillväxtdrömmar. När makthavarna ges en ursäkt att inte tala så mycket om problemen, tar de den gärna.

Tillväxtens magi

 

Alla har gjort det. Vi har kastat slantar i önskebrunnar, eller bett till Gud, eller knackat i trä, eller bara knipit ihop ögonen och önskat något starkt, och hoppats på att själva styrkan i vår tanke kan leda oss till regnbågens slut. Några bär kristaller och amuletter till skydd mot sjukdomar, andra vägrar att raka sig innan hockeyslutspelet är över

Vi har alla ägnat oss åt det som antropologer brukar kalla för magiskt tänkande.

För det mesta tar vi det inte så allvarligt. Vi skrattar åt oss själva när vi spottar tre gånger efter att ha mött en svart katt. Vår skrock är återklanger av ett vidskepligt förflutet. Magin blir till en lek, men ingenting vi litar på när det är allvar.

Utom förstås då vi blir politiker eller ekonomer och avgör hur landet ska styras.

Om man, till exempel,  ska tro på Anders Borg har det vänt nu. Tillväxten blir 4,5 procent i år, 4 procent nästa år och 3,4 procent år 2012. Sedan lugnar det ner sig lite. Regeringen spår 3,3 procents tillväxt år 2013 och ”bara” 2,8 procent  år 2014. Vilket kanske inte behöver oroa oss särskilt mycket. Om Borg har rätt ökar ekonomin med 20 procent på bara fem år. Inte illa.

Det märkliga är att det här inte basuneras ut som sensationer. Nej, nu handlar det om att krisen är övervunnen. Nu är allt normalt igen. Och när det är normalt ska vi ha en tillväxt på i snitt 3 procent om året.

Det innebär en fördubblad ekonomi på cirka 23 år.  Det innebär att Sverige blir mer än fyra gånger rikare på knappa 50 år. Räkna efter så får ni se.

Vi kommer alltså, enligt den logik som både regering och opposition besjunger, att köpa fyra gånger mer varor och tjänster om 50 år än vad vi gör idag.

Detta är magiskt tänkande på hög nivå. Det är den sortens magiska tänkande som brukar sluta med fantasier om kolonier på Mars och evigt liv. Men i framtidens skolböcker kommer tillväxttänkandet nog snarare att jämföras med astrologi och numerologi.

För hur ser egentligen verkligheten ut, bortom trollformlerna?

Sverige förbrukar redan mer än vad oss tillkommer av jordens resurser. De som räknat på våra ekologiska fotavtryck (alltså hur mycket av jordens resurser vi förbrukar) kommer fram till att om alla konsumerade som svenskarna skulle det krävas nästan fyra jordklot– alltså fyra gånger så mycket vatten, fyra gånger så mycket odlingsbar mark, fyra gånger så mycket olja, och så vidare, och så vidare.

De gängse tillväxtmålen innebär att vi mångfaldigar dessa våra redan väldiga fotavtryck. Det krävs alltså några jordklot till. Anders Borg kommer sannerligen att få ligga i.

Men – säger nu optimisterna – tillväxten behöver inte betyda att vi tär mer på jordens resurser. Tillväxten kan istället ske i tjänstesektorn, och med smartare energilösningar och mer återvinning kan vi rentav öka tillväxten samtidigt som resursuttaget blir mindre. Vi ska ha grön tillväxt, säger politikerna i kör. Vi ska älska bilen och hata utsläppen, som Mona Sahlin uttrycker det.

Men då gäller det sannerligen att kunna trolla.

Det finns nämligen flera svagheter med de här resonemangen. Mycket av tjänstesektorn handlar om att skapa förutsättningar för produktion och konsumtion av materiella resurser – tänk reklam, tänk design, tänk företagskonsulter. Det är verksamheter som går hand i hand med ökad materiell konsumtion.

Andra tjänster – vård, omsorg, undervisning, teater, litteratur – kan inte effektiviseras lika mycket som till exempel bil- eller jeansproduktion. Det kanske finns lite byråkrati att skära bort, men alltför hårda rationaliseringar leder till sämre vård, sämre omsorg, sämre böcker. Det går helt enkelt inte att skapa samma tillväxt i tjänstesektorn som vi hittills haft inom jordbruk och industri.

Ekonomen  Tim Jackson gav förra året ut rapporten Prosperity without growth, på uppdrag av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. En stor del av skriften ägnas åt att reda ut frågan om huruvida tillväxten kan kopplas fri från koldioxidutsläpp och energikonsumtion. Efter att ha studerat statistik från alla ledande industriländer de senaste decennierna är hans entydiga svar nej.

Visserligen används energin betydligt effektivare idag än för några decennier sedan. Den globala energiintensiteten – dvs den energi som krävs för att producera en BNP-enhet – har minskat med 33 procent sedan 1970. Koldioxidintensiteten har minskat ännu mer.

Ändå använder vi mer energi och släpper ut mer koldioxid idag. Vad kan det bero på?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Istället för att räkna med BNP-enheter tänker vi oss ett företag som varje år tillverkar 100 lyftkranar och släpper ut 100 ton koldioxid. Om företaget minskar utsläppen per kran med tio procent, men samtidigt ökar produktionen till 120 lyftkranar, landar de totala koldioxidutsläppen på 108 ton.

Ungefär så som det har sett ut i detta tänkta företag, har det sett ut i den verkliga världen. Effektiviseringarna har inte hållit jämn takt med tillväxten. Koldioxidutsläppen har istället ökat snabbt.

I Sverige ser det ut som om koldioxidutsläppen har minskat – vilket politikerna älskar att skryta om. Men siffrorna handlar till stor del om att energikrävande tillverkningsindustri har flyttat till Asien. Det betyder förstås inte att alla kläder och möbler och insatsvaror vi köper därifrån har blivit utsläppsfria. Tar vi med import och utrikesresor i kalkylen, som Naturvårdsverket gjorde i en rapport häromåret, försvinner den omskrutna minskningen. Sverige släpper rentav ut mer koldioxid än de flesta länder gör, trots att vi avvecklat oljeeldning, trots att vi byggt ut kärnkraften, trots all vår vattenkraft.

Hittills har ingen lyckats med tricket att åstadkomma kontinuerlig tillväxt med minskad energianvändning. Det kan komma att lyckas någon enstaka period i något enstaka land, men den hållbara tillväxten är en hägring, menar Tim Jackson bestämt. Tiden talar dessutom emot oss. Förr eller senare når vi av enkla fysikaliska orsaker ett läge då det blir svårt att effektivisera särskilt mycket mer. Du kan bara trimma mopeden till en viss gräns. Vi kan inte skapa ny energi ur ingenting.

Till sist kommer vi alltså att tvingas överge tillväxtdrömmarna. Det kan ske nu eller om några år.  Våra ekologiska fotavtryck och den annalkande brist på olika råvaror – framförallt olja – säger en del om hur tidsperspektivet borde se ut i Sverige. Frågan är bara hur vi överger tillväxten. Vi kan låta oss överraskas av kriser som inte kommer att ge oss något val, och sedan uppleva nedgången till ackompanjemang av kaos. Vi kan välja att förbereda oss, och försöka att ställa om samhället på ett någorlunda ordnat och rättvist sätt.

Eller också kan vi lita till politikernas magiska krafter. Valet är vårt.

Ta ansvar, eller nej förresten…

Aftonbladets ledarsida idag: ”Extremt väder är lika med klimatförändringar. Det är bara att acceptera katastrofen, för den tycks redan vara här.” Det konstateras att västvärldens historiska utsläpp nu drabbar Asiens fattiga befolkningar. ”Inget västland med någon som helst moral kan låta detta ske. Det är därför länder som Sverige måste fortsätta att minska sina utsläpp.”

20 sidor längre in i tidningen, på resesidorna, är rubriken ”Shoppa dig hela vägen till heta Shanghai.” Och en bit in i artikeln: ”Shoppingen i Shanghai är med rätta omtalad. Kläder, skor, glasögon, lädervaror och mycket annat säljs till priser som är svåra att bräcka.” I faktarutan berättas det vad flygbiljetten kostar och poängteras att ”man förväntas pruta i marknadernas småbutiker”.

Ett liv som kvällstidningsläsare borde ha gjort mig immun mot kontraster. Hela tidningen kan förstås inte vara en ledarsida. Men ibland blir mixen faktiskt obetalbar.

När Vattenfall räddar världen

Nu är världen räddad igen. Liksom några gånger förut är det Vattenfalls ledning som kommer ridande på sina vita springare, i allra sista stund.

Den här gången handlar det om att avskilja koldioxid med hjälp av alger. Ett EU-sponsrat försök ska inledas vid ett kolkraftverk i Tyskland. Kolröken ska ledas genom bassänger med alger som tar upp koldioxiden. Försök som gjorts i USA visar att 85 procent av koldioxiden kan avskiljas på detta sätt, rapporterar DN upphetsat.

Låt oss för tillfället bortse från att det är en komplicerad process man ger sig in på. Det företag som gjorde försöket DN hänvisar till gick i konkurs förra året. Vi lär vara åratal från en storskalig användning av alger som koldioxidavskiljare, om vi någonsin når dit.

Ja, låt oss bortse från det, och istället läsa hur Vattenfall tänkt sig att kanske få ekonomi i det hela. Processen kommer ju att bli dyrbar. Jo, poängen är att algerna, som ju växer till sig av all koldioxid de kommer att matas med, sedan kan användas som biobränslen eller som biogas till kraftverk.

Och vart försvinner det lagrade kolet när biodieseln eller biogasen förbränns?

Det krävs inga högre kemibetyg för att svara på den frågan. Kolet försvinner inte alls. Det kan den inte göra.  Det hamnar i luften när algerna brinner upp. Samma mängs koldioxid bildas, Vattenfall får ut lite mer energi för varje ton kol man förbränner, men man minskar inte kolkraftverkens utsläpp med ett enda gram.

Det fanns skäl till att Vattenfall vann första priset i Climate Greenwash Awards häromsistens

Varmaste halvåret hittills

Den globala temperaturen nådde nya rekordnivåer i juni. 2010 är på väg att bli det varmaste året i modern tid.

Det framgår av en rapport från USA-myndigheten National Oceanic and Atmospheric Association (NOAA) som mätt temperaturer sedan 1880. Den kombinerade lands- och havsytetemperaturen i juni var varmast hittills – 0,68 grader varmare än genomsnittet under 1900-talet. Perioden januari-juni var också den hetaste sedan mätningarna inleddes.

Egentligen bevisar sådana här rekord ingenting. Vädret varierar. Ovanligt kalla vintrar kan följas av ovanligt varma somrar, som i Sverige i år.

Ändå är noteringarna lite intressanta. De utgör ytterligare en serie spikar i kistan för klimatförnekarnas favoritteori på sistone – den om att ”uppvärmningen har avstannat”. Enligt denna teori värmdes jorden upp av någon slags naturliga orsaker fram till slutet av 1990-talet. Buden skiftar om  vilka de mystiska orsakerna var, populäraste ”förklaringen” är variationer i solaktiviteten. Man brukar sedan dra en kurva från 1998, som råkade vara väldigt varmt, och får det att se ut som om inte mycket har hänt sedan dess.

Teorin är grundligt vederlagd sedan länge(se t ex här). För att få syn på långsiktiga temperaturtrender bör man titta åtminstone 30 år tillbaka i tiden. Med ett längre perspektiv blir utvecklingen uppenbar – det senaste decenniet är det klart varmaste hittills. Den globala medeltemperaturen har de senaste 30 åren ökat med cirka 0,2 grader per decennium. Ingenting tyder på att ökningen är på väg att avstanna. Med tanke på att solaktiviteten i själva verket minskat på senare år är utvecklingen än mer exceptionell.

Sådana rön brukar emellertid inte bita på klimatförnekarna, som alltid hittar en kall vinter här och en kall sommar där som bevis för att ”NU, NU har det börjat vända”. Jag tror väl inte att ett rekordvarmt 2010 får dem på andra tankar. De har sedan länge grävt sin intellektuella grav och då brukar det vara svårt att ta sig upp igen. Möjligen kan någon av deras mediapapegojor – Elisabet Höglund eller Staffan Heimerson t ex – dra öronen åt sig. Man kan alltid hoppas.  Klimatfrågan är för allvarlig, för akut, för att fuskas bort som den gjorts i TV-soffor och på debattsidor det senaste året.

Mattias Flink och vår längtan efter hämnd

 

I veckan som gick fick Mattias Flink sitt livstidsstraff tidsbestämt till 32 år. Han har redan suttit inspärrad i 16 år. Regeln om villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden innebär att han går fri år 2015.

Det utbröt ett herrans liv i media. Det fanns knappast en tidning med självaktning som inte vinklade historien genom att intervjua en anhörig till någon av de sju människor som Flink sköt ihjäl den där ödesdigra sommarnatten 1994 i Falun. Är det rätt att er dotters mördare ska friges efter 21 år i fängelse, frågades det. De anhöriga svarade förstås att det är en skandal. Det visste Expressen och Aftonbladet att de skulle svara. Mediedramaturgin är beprövad. Det brukar vara likadant när en mördare får sin första permission. ”Är det rätt att er dotters mördare får gå omkring på Storgatan och äta glass?”. Det brukar föräldrarna till den mördade inte tycka. Vilket inte är så konstigt. Det är inte konstigare än att vi valt att ha ett rättssamhälle istället för att tillämpa blodshämnd.

Fram till början av 1990-talet var det praxis att livstidsstraffen tidsbestämdes till 14-16 år. I undantagsfall kunde det handla om 18-20 år. Dessutom tillämpades villkorlig frigivning efter halva tiden. Det var sällan som någon satt längre än 8 år i fängelse. Sedan dess har det skett ett skred i svensk kriminalpolitik. Livstidsdomarna har blivit betydligt fler, och de dömda sitter inne längre.  Idag kan man inte ansöka om tidsbegränsning förrän efter 10 år, och lägsta möjliga strafftid är 18 år. Allt fler får avslag. Det finns nu människor som har suttit över 20 år i fängelse. Den som har varit inspärrad längst dömdes 1982. Han fick tidigare i år sitt straff bestämt till 46 år, och släpps ut år 2013.

De allra flesta livstidsdömda sitter inne för mord. Men de senaste 20 årens ökade antal livstidsdomar och längre strafftider har inte föranletts av att morden har blivit fler. Inte heller har de hårdare straffen lett till att det begås färre mord. Det dödliga våldet varken ökar eller minskar. Man får leta länge efter forskning som visar att hårdare straff leder till färre brott.

Nej, det har varit något annat i görningen de senaste 20 åren. Borta är tron på att människor bör ges en andra chans. Den som dristar sig att prata om samband mellan brottslighet och social bakgrund avfärdas som flummare. Inte ens gammalmodiga tankar om att man faktiskt kan sona sitt brott accepteras längre.

Brutaliseringen är enorm. Jag tror att en del kan förklaras av att vi tappat efterkrigstidens tro på ett ständigt bättre samhälle. Jag är rätt säker på att ökande klyftor spelar roll. De med pengar har än en gång blivit rädda för dem utan. Underklassen har återigen blivit till ett hot mot det trygga livet. Men jag tror inte att det är hela förklaringen. Det har också skett en slags fördumning av debatten. Sociologiska och kriminologiska rön står sig slätt mot populistiska skrän. Det har blivit en de enkla lösningarnas tid. Vad är väl lättare än att låsa in de kriminella, och helst slänga nyckeln?

Det finns många journalister och många redaktionsledningar som har bidragit till den här sortens mentala nedskräpning. Om några år kanske de har fått livstid att innebära livstid. Vad återstår då att skapa indignation kring? Jag är rädd för att vi snart kommer att få läsa frågan: ”Hur känns det att din dotters mördare lever medan hon är död?”.

Bye, bye Almedalen

 

Nej, jag åkte inte till Almedalen i år. Jag brukar inte göra det. Två gånger har jag varit där under politikerveckan och jag har inte tyckt om det. Kanske handlar det om att jag är dålig på att mingla. Jag vet inte.

Efter att ha följt mediabevakningen ångrar jag mig i alla fall inte. Det hade kanske varit intressant att se Gudrun Schyman bränna pengar som hade räckt till katastrofutrustning för 10 000 familjer i något av världens fattiga länder. Men jag hade nog mest blivit sorgsen. Det fanns förstås intressanta seminarier att gå på, men dokumentationen från dem finns ett par musklick bort. Det övriga, då? Presskonferenserna, talen, festerna? Hade jag blivit klokare på kuppen? Hade jag haft roligt? Jag tror inte det. I år var vi på Gotland under prinsessbröllopet och i Stockholm under Almedalsveckan. Den tajmningen är jag rätt nöjd med.

Men det är inte bara av asociala skäl som jag har svårt för Almedalen. Det råder en kvalmig atmosfär i Visby under politikerveckan. Här skvallrar politiker med lobbyister och politiker med journalister och lobbyister med journalister. Här debatteras det på eftermiddagarna och festas på kvällarna. Här knyts kontakter och utbyts förtroenden och planteras utspel. Det är som en enda lång jobbkonferens med sedvanligt korridorsnack och kvällssupande.

Det skapas en symbios som kallas för svensk politik. Och jag tror att detta berättar en del om politikens maktlöshet.

Huvudrollerna spelas av de politiska journalisterna och de partipolitiska propagandaapparaterna. Ramarna dras upp för vad valet ska handla om. I år är politiker och journalister överens om att signalorden är ”jobben” och ”regeringsdugligheten”. Journalisterna letar sprickor i respektive block och partierna kontrar med att manifestera enighet. Valrörelsen spärras in i en korridor som blir allt smalare. När vänsterpartiet pratar utrikespolitik eller centerpartiet arbetsrätt fokuseras det inte på vad de säger, utan på konsekvenserna för blockens valstrategier. Och jag letar fortfarande efter den ledande politiska journalist som vågar fråga vad det är för fel på höga skatter, eller varför det skulle vara helt omöjligt att avveckla det fria skolvalet, eller varför klimatfrågorna hamnat helt offside i debatten.

De stora medierna är i allra högsta grad medspelare i valrörelsen. Man kan inte direkt säga att de bidrar till att bredda debatten. Både regering och opposition rör sig inom ett fält där kapitalism, ekonomisk globalisering och tillväxt tas för givet, och där de senaste 25 årens privatiseringar och skattesänkningar anses vara självklara utgångspunkter. Denna politikens kapitulation är tragisk i sig. Men varför måste den politiska journalistiken acceptera samma trånga ramar? Jag tror knappast att mingelveckan i Visby är orsaken till att media inte längre ifrågasätter spelreglerna. Men nog utgör den ett symptom på tidens feghet.