Förlorat hopp

publicerad på effektmagasin.se

Det känns som längesedan nu. Jag brukar inte missa valvakorna då det väljs president i USA, och jag kommer aldrig att glömma just detta ögonblick. Tidigt på morgonen svensk tid den 5 november 2008 höll Obama sitt segertal i en park i hemstaden Chicago. Kameran zoomade in gamle medborgarrättskämpen Jesse Jackson. Tårarna rann ner för hans kinder. Det var en magisk stund. Vi var många världen över som tillät oss en stund av hopp just då. Även flera av oss som läst vår läxa om finanskapitalets makt och USA:s globala intressen tänkte att kanske, kanske kan någonting hända nu. Jag gjorde det.

En av de saker som fick oss att hoppas var att Obama signalerat kursändring i klimatpolitiken. Nu skulle det bli stopp för USA:s ständiga sabotage av försöken att hejda den globala uppvärmningen. Fossilindustrin skulle inte längre få sätta agendan. I ett tal lovade Obama till och med, att hans tillträde skulle markera tidpunkten då havsnivåhöjningarna började sakta ner.

Knappt fyra år senare, i ett tal i Oklahoma i veckan, sammanfattade Obama själv hur det gick med den nya politiken. Låt oss lyssna:

Now, under my administration, America is producing more oil today than at any time in the last eight years. (Applause.) That’s important to know. Over the last three years, I’ve directed my administration to open up millions of acres for gas and oil exploration across 23 different states. We’re opening up more than 75 percent of our potential oil resources offshore. We’ve quadrupled the number of operating rigs to a record high. We’ve added enough new oil and gas pipeline to encircle the Earth and then some. So we are drilling all over the place — right now….

USA producerar alltså mer olja och gas än någonsin, och Obama tar åt sig äran.
Talet ska förstås sättas i ett sammanhang. Oljeprishöjningar har lett till ovanligt dyr bensin, och de republikanska presidentkandidaterna skyller på Obama. De angriper administrationens tillfälliga stopp för bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, och hävdar att det görs för lite för att USA ska bli oberoende av utländsk olja. De populistiska påhoppen är legio när Mitt Romney och Rick Santorum vädrar blod.

För populism är just vad det är. Oljepriset sätts på världsmarknaden. Det är ökad efterfrågan i växande ekonomier som gör bensinen dyrare i USA. Och vad gäller Keystone XL, som ska transportera olja från Kanadas smutsiga oljesandsfält, så mer eller mindre lovar Obama att godkänna projektet, så småningom. Stoppet för översyn har motiverats med lokal oro i Nebraska över den föreslagna sträckningen genom områden med stora färskvattenreservoarer. Det mesta tyder på att pipelinen kommer att byggas, men kanske längs en delvis annorlunda väg. Obama sade i Oklahoma:

But the fact is that my administration has approved dozens of new oil and gas pipelines over the last three years -– including one from Canada. And as long as I’m President, we’re going to keep on encouraging oil development and infrastructure and we’re going to do it in a way that protects the health and safety of the American people. We don’t have to choose between one or the other, we can do both.

Sedan Obama tidigt misslyckades med att lotsa ett försiktigt förslag om utsläppsrätter genom senaten, har det blivit påfallande tyst om klimatfrågor i presidentens tal. Istället har Obama vid olika tillfällen sagt att hans energipolitik kan sammanfattas i uttrycket “mer av allt”: mer vindkraft, mer solenergi, mer kärnkraft, mer fossila bränslen. Politiken är slående lik den kinesiska, och är väl naturlig för en desperat stormakt som tänker slåss med näbbar och klor för att behålla sin globala ställning. När Obama håller sitt segertal i höst tror jag inte att tårarna kommer att rinna ner för särskilt många kinder.

Varmare Arktis bakom extrema vintrar?

publicerad på effektmagasin.se

Det är inte bara som vi tror. De senaste vintrarna har faktiskt varit underliga. Det har varit rysskyla och tidiga vårar, köldrekord och varma decembermånader, snöstormar och svaga isar. Om vi vidgar blicken, och ser ut över hela det norra halvklotet, har det ofta varit allt detta på en gång. När det var som kallast i Sverige för en månad sedan, var det isfritt och över tio grader varmare än normalt på Svalbard.

Det här intresserar naturligtvis klimatforskarna. Vädret är visserligen kaotiskt till sin natur, och såväl värme- och köldrekord slogs redan innan den globala uppvärmningen tog fart. Men tre sådana här vintrar i rad tillhör sällsyntheterna. Vad är det egentligen som pågår?

Den enkla svaret är tyvärr tråkigt: man vet inte riktigt. Tre år är en ytterst kort tid när vi diskuterar klimatförändringar. Det kan finnas flera orsaker till det extrema vintervädret. Det kan handla om naturliga variationer.

Men samtidigt har flera forskare börjat intressera sig för hur uppvärmningen över Arktis egentligen påverkar vädret i Nordamerika, Europa och Ryssland. Det har börjat formuleras en teori om hur det förändrade arktiska klimatet kan orsaka annorlunda vinterförhållanden även söder om polcirkeln.

I korthet ser resonemanget ut så här: Arktis har värmts upp mer än övriga världen. Båda de två senaste åren har nya värmerekord slagits. I fjol var medeltemperaturen 2,28 grader över snittet för 1951-1980. Uppvärmningen är som störst under höstmånaderna, framförallt beroende på att isutbredningen på 40 år har minskat med 30 procent under sensommarmånaderna.

De ovanliga förhållandena i Arktis kan få konsekvenser för vädret på övriga norra halvklotet. I regel utgör  den nordliga jetströmmen – en ständig västlig luftström på hög höjd – en sannskyldig barriär mellan kall arktisk luft och varmare kontinental luft. Man kan säga att den artiska kylan hålls på plats.

Men uppvärmningen i Arktis har gjort att temperatur- och tryckskillnaderna mellan de nordliga och sydliga luftlagren har minskat. Detta kan ligga bakom en observerad försvagning av jetströmmen, som även har blivit mindre stabil. De kalla luftlagren har lättare trängt söderut på vissa ställen, och den varmare luften har på andra ställen ibland dragit norrut. Det har till exempel kunnat uppstå extremt varma temperaturer i Kanada, samtidigt som Skandinavien nästan fryst igen. Jetströmmens försvagning har också lett till att kalla respektive varma väderförhållanden dröjt sig kvar längre än vanligt.

Det finns flera studier som pekar i riktning mot den här förklaringen, senast en av Jiping Liu m fl som publicerades i amerikanska vetenskapliga tidskriften PNAS i januari. Nyligen förklarade också chefsforskaren på Met Office – brittiska SMHI – att det troligen finns ett samband mellan minskande is i Arktis och kallare vintrar i England.

Andra forskare är försiktigare. När New York Times nyligen gjorde en genomgång av kunskapsläget, påminde man om läget i början av 1990-talet. Då tycktes det tvärtom som om den nordliga jetströmmen stärktes, vilket gav flera år med ovanligt milda vintrar i USA och Västeuropa. Det spekulerades även då om samband med den globala uppvärmningen. Atmosfärforskaren John M Wallace vid University of Washington var en av forskarna som lutade åt den förklaringen. Den här gången tänker Wallace vänta med att dra slutsatser, säger han till New York Times.
”Just när du har publicerat något, och tycker dig se samband, är det som om naturen har en tendens att förödmjuka oss.”

Uppvärmningen av Arktis kommer utan tvivel att få konsekvenser. Ett mindre istäcke leder till att klimatförändringarna skyndas på. I en varmare värld blir vädret  instabilare. Det är möjligt att det är prologen vi nu ser. Vi lär få vänta några år innan vi vet säkert. Men vi har skäl att vara nervösa.

Hotat hav

publicerad på effektmagasin.se

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.

Attackerad klimatforskning

publicerad på effektmagasin.se

 

I veckan sattes det punkt för punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.