Jag undrar om Anders Behring Breivik vet hur många ideologiska fränder han plötsligt har fått. Jag hoppas inte det. I så fall skulle hans dagar i häktescellen säkert te sig ljusare.
Det sades en del nödvändigheter efter skotten på Utöya. Visst gick det att placera Behring Breivik i en politisk kontext. Hans ökända manifest var ett formligt kollage av de vanligaste islamofoba, misogyna och högerextrema myterna och konspirationsteorierna. Det finns miljöer där man talar öppet om att västvärlden befinner sig i krig, eller under en begynnande ockupation, och att landsförrädarna måste straffas. Det fanns bränsle till Behring Breiviks vanvett. Det behövde påtalas.
Men nu tycker jag att det har börjat gå för långt. Att döma av de senaste veckornas debatt på de gängse kultursidorna, krävs det inte särskilt mycket för att den galne norrmannen ska hoppa fram ur textmassorna. Det räcker, i princip, med att vara kritisk mot integrationspolitiken, eller att vara emot feminismen, eller att skriva innehållslösa texter om att kulturvänstern har för stor makt på Södermalm.
Och då undrar jag faktiskt vart debatten är på väg. Själv delar jag visserligen inte någon av de ståndpunkter som nu angrips genom att man försöker påvisa likheter med vad Behring Breivik skrivit. Men jag tycker att det får finnas gränser för vilka retoriska grepp man tar till. Ett av skälen till att jag tycker så är att jag inte gillar självmål. Låt oss till exempel räkna upp tre namn ur den nära historien
Josef Stalin
Kim Il Sung
Pol Pot
Dessa herrar kan liksom Behring Breivik placeras in i ett politiskt sammanhang, dock ett helt annat. Gemensamt för dem var att de fostrades i rörelser vars mål var jämlikhet, rättvisa och ett klasslöst samhälle. Det har den politiska högern inte upphört att påminna oss om. Och när den reaktionära propagandan börjar spåra ur på allvar låter det ungefär så här: det är i själva strävan efter att avskaffa kapitalismen och klassamhället, som man kan spåra fröet till Gulag och Dödens fält.
Det är förstås ett djupt ohederligt sätt att föra politisk debatt på, och debatten är egentligen inte syftet. Det handlar om att utnyttja Stalin och Pol Pot till att sätta dödskallemärke på drömmen om rättvisa.
Det är alltså ungefär som att utnyttja Anders Behring Breivik för att komma åt våra egna politiska motståndare, istället för att berätta varför de har fel.
