Vågar Obama stå för sina ord?

publicerad på effektmagasin.se

Fjärran från Tripoli pågår det en strid där det inte avlossas några skott, men som kan få stora konsekvenser för vår framtid.

Det är utanför Vita huset i Washington som ett par tusen miljöaktivister demonstrerat sedan förra veckan. Det är en fredlig manifestation. Deltagarna sätter sig utanför ingångarna. Hittills har 275 arresterats. Ett hundratal sattes i häkte över helgen. En av dem var Bill McKibben, grundare av klimatnätverket 350.org

Striden gäller en pipeline – Keystone XL – som enligt planerna ska dras från oljesandsfälten i kanadensiska Alberta ända ner till Texas. Den ska leverera upp till 900 000 fat olja om dagen till amerikanska raffinaderier. Projektet väntar på tillstånd från Barack Obama, som ska lämna besked senast i november.

I just detta fall har nämligen presidenten möjlighet att fatta beslut utan att Kongressen kan lägga sig i. Och USA:s miljörörelser har inte varit sena att påminna Obama om alla hans löften om att satsa på att ta landet ur fossilberoendet

Det som gör pipelinen så kontroversiell är att den sätter en avgörande fråga i blixtbelysning: har mänskligheten råd att utvinna varenda droppe olja som finns kvar?

Den  omtvistade oljesanden – ibland kallad för tjärsand – är en blandning av lera, vatten samt bitumen, en trögflytande olja som har likheter med asfalt. De största reserverna finns i Venezuela och Kanada. De är i själva verket gigantiska. Kanadas oljereserver överträffas bara av Saudiarabiens.

För att få fram råolja från oljesand krävs det stora mängder energi till ångning och raffinering. Detta innebär att oljan från fälten i Alberta orsakar 10-45 procent större koldioxidutsläpp än annan olja. Dessutom blir den dyrare. Med dagens oljepriser är produktionen dock konkurrenskraftig.

Den legendariske klimatforskaren James Hansen, chef för NASA:s rymdforskningsinstitut, menar att det vore en katastrof om oljesanden exploateras. Han anser att vi har en chans att undvika farliga klimatförändringar om kolkraften fasas ut till år 2030. Men det förutsätter att vi inte försöker få upp all okonventionell olja som går att utvinna. Annars är det enligt Hansen  i princip game-over.

USA:s ofta splittrade miljörörelse står i princip enad mot Keystone XL-pipelinen. Demonstrationerna utanför Vita huset har dessutom börjat få allt större uppmärksamhet i media. Självaste New York Times har nu i en ledarartikel manat Obama att säga nej till projektet. Minst lika viktigt: de stora fackförbund vars medlemmar skulle få jobb på byggena av pipelinen har även de tagit ställning emot Keystone XL. Amalgamated Transit Union och Transport Workers Union säger i ett gemensamt uttalande:

”Vi behöver arbeten, men inte arbeten som ökar vårt beroende av tjärsandsolja…Många jobb skulle också kunna skapas genom energibesparingar, effektivisering av elnätet och utbyggnad av kollektivtrafiken. Sådana jobb skulle kunna hjälpa oss att minska luftföroreningar och växthusgasutsläpp.”

Frågan är om Barack Obama vågar utmana de mäktiga energilobbyisterna. Frågan är om han vill ge aggressiva republikanska presidentkandidater chansen att anklaga honom för att sätta landets energiframtid på spel. Om han det, skulle det innebära ett rejält avbräck för oljesandsutvinningen i Alberta, som då förlorar sin kanske viktigaste marknad på kort sikt. Klimatrörelsen kunna räkna hem en välkommen seger. Sådana har det inte varit särskilt gott om på senare år.

Dagliga rapporter om kampanjen hittar du på Tar Sands Actions hemsida.

.

Drömmar om vänsterpartiet

Det måste vara tillåtet att drömma.

 Själv drömmer jag ibland om ett brett socialistiskt parti – både frihetligt och antikapitalistiskt, både revolutionärt och reformistiskt. Det skulle vara ett parti som ville ett radikalt annorlunda samhälle, och som insåg att delsegrar är viktigare än att hålla skölden blänkande ren. Det skulle inte minst vara ett parti som försökte hitta vägar ut ur det här destruktiva tillväxtsystemet vi lever i. Det skulle inte göra anspråk på att leda oss in i paradiset, men på att vara en del av lösningen.

 Det är förstås att drömma om en tulipanaros. Men jag tillåter mig den lyxen. Det vore rätt trist annars.

 Det förekommer rentav att jag hoppas på att vänsterpartiet ska ta några steg i riktning mot att bli det där partiet.  Det sker kanske inte någon av mina mest klartänkta dagar. Men tja…det händer.

 Vänsterpartiet borde ju ligga närmast till hands. De är antikapitalister, åtminstone i teorin. De är relativt trovärdiga feminister och antirasister. De har ägnat en del möda åt att försöka förstå vad som gick fel i de statskapitalistiska länder som brukade kallas för socialistiska. Man kan tycka att uppgörelsen med det gamla blev för grund. Man kan inse att det frodas inte så lite leninistisk nostalgi bakom kulisserna. Men det vore väl konstigt annars. Det är ett brett parti jag vill se, inte ett där alla tycker som jag.

 Det borde alltså se lovande ut.

 Om det inte vore för politiken.

 Jag har den senaste tiden läst en del valanalyser och partidebatt och dessutom hållit ett öga på vad partiledarkandidaterna säger. Det finns ett genomgående tema. Vänsterpartiet ska bli välfärdspartiet. Vänsterpartiet ska finnas i människors vardag och ta strid för det gemensamma. Någon gång  lyfts även miljöfrågorna fram. Och ja, partiet ska förstås hinna med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning också. Men annars: välfärd, och mer välfärd.

 Och det är förstås riktigt. Ett vänsterparti som ska ha någon betydelse måste slåss för just det gemensamma: En rättvis skola som drivs utan vinstintressen, en vård- och omsorgssektor som styrs av behov och inte av efterfrågan, en infrastruktur som behålls i offentlig ägo.

 Gott så.

 Men hur ska det gå till? Det är här som problemen börjar, som så ofta för vänsterpartiet.

 Av tradition har partiet varit vänstersocialdemokratiskt, trots den revolutionära retoriken. Taktiken har bestått i att kräva ännu mer reformer än  socialdemokraterna ansett vara möjliga. Gärna lägre skatter också (Bort med moms på maten!).

 Det var en politik som liksom den socialdemokratiska gjordes möjlig av kapitalismens expansion. Efterkrigstidens välfärdsreformer hade som bäst blivit halvhjärtade utan en framgångsrik exportindustri och tillväxttal på 4-5 procent om året. Det innebär inte att man ska fnysa åt vad som genomfördes. Inkomstklyftorna minskade, kvinnors rättigheter stärktes, fler arbetarbarn började studera vidare, bostadspolitiken fick socialistiska inslag, socialförsäkringarna innebar viss trygghet för dem som blev sjuka eller arbetslösa. Ja, mycket gjordes, och gjordes bra.

 Men idag är situationen annorlunda. Nu krisar kapitalismen på riktigt. Den krisar djupt -  inte bara i teorin. Och riksdagens enda på papperet antikapitalistiska parti står utan politik.

 Ekvationen är nämligen enkel. Det vänsterpartiet vill genomföra kan betalas på två sätt. Antingen genom fortsatt tillväxt, eller genom omfördelning av inte bara inkomster utan även konsumtion. (Eller förstås genom både tillväxt och omfördelning).

 Frågan är hur vänsterpartiet vill lösa den frågan. Jag misstänker att de hoppas på att fortsatt tillväxt ska betala åtminstone en del av välfärdspolitiken. Jag har i alla fall inte hört någon ledande partiföreträdare säga något annat. Därmed förutsätter partiet att tre saker löser sig, samtidigt:

1. Att den västliga kapitalismen ska resa sig ur finanskrisen och kunna hävda sig i konkurrensen med Kina och de andra asiatiska tigerekonomierna.
2. Att kommande högre energipriser och oljebrist inte ska påverka tillväxten nämnvärt.
3. Att fortsatt tillväxt ska gå att förena med radikala klimatmål.

 Det till namnet socialistiska och ekologiska vänsterpartiet förlitar sig alltså i praktiken på en nytänd kapitalism och på det trolleri som är tillväxt utan mer energiproduktion och stora koldioxidutsläpp. Det är ganska sorgligt.

 Jag vet i och för sig att det finns partimedlemmar som tror lika lite som jag på det här. Tillväxtkritiken börjar slå rot bland dem som på allvar sätter sig in i frågorna.  Men vägen till omprövning ser minst sagt lång och slingrig ut. Jag tror inte att den där läskiga 4-procentsspärren partiet nu snuddar vid gör det lättare att tänka nya tankar.

 Och det är synd. En ny politik ligger ju bara runt hörnet.

 Mina drömmars vänsterparti skulle värna och förespråka utbyggnad av det gemensamma. Det skulle också vilja genomföra en snabb omställning till ett fossilfritt samhälle. I själva verket borde omställningen stå i fokus, eftersom den handlar om vår överlevnad, och om att våra barn och barnbarn ska få leva något sånär bra liv.

 Allt detta kostar pengar, stora pengar. Det skulle mitt vänsterparti stå för, utan att förlita sig på kalkyler som låter tillväxten ordna saken.  Men varifrån då ta pengarna? Jag kan inte för mitt liv se någon annan lösning än ordentligt höjda skatter, som drabbar inte bara de rika, utan även medelklassen. Skatter kan utformas på olika sätt, men målsättningen skulle vara att omfördela konsumtionen. Hellre vårdplatser än nya TV-apparater. Hellre kollektivtrafik än egen bil för stadsbon. Hellre små skolklasser än ny soffa vart femte år. Hellre subventionerad vindkraft än reavinster på bostadsrätterna. Hellre fler förskoleanställda än charterresor.

 Det skulle vara en omfördelning som krävde rejäla skyddsnät för till exempel ensamstående föräldrar, men som samtidigt vore ärlig i förhållande till vad framtiden kräver. Det räcker inte med att återinföra förmögenhetsskatten. Tyvärr. Ett bra samhälle kommer att kräva minskad materiell standard för de flesta av oss. Det kommer att kännas. Men det finns knappast något alternativ, om vi vill se oss i spegeln och säga att vi vill ha ett rättvist och bra samhälle, även om 20-30 år. Det vänsterparti jag fantiserar om skulle vara först med att tala klarspråk om den saken.

 Nåväl. Kommen så långt brukar jag vakna upp ur drömmen. Jag ser framför mig vänsterpartiets kampanjhögkvarter inför valet 2014. Jag tittar ner i papperskorgen och upptäcker resterna av mina tankar. Och visst, det är kanske ett recept för att åka ur riksdagen jag formulerar här

 Men det är åtminstone vänsterpolitik.

 

 

 

 

 

Planen eller planeten

publicerad på effektmagasin.se

Igår berättade elva av våra landshövdingar på DN Debatt att de högaktningsfullt struntar i våra barns framtid.

 De formulerar sig inte riktigt så. De menar nog inte ens så. Men innebörden är densamma.

 Landshövdingarna oroar sig över att det verkar gå trögt med Arlandas nya miljötillstånd. Det finns risk för att bland annat gällande utsläppstak bibehålls. Det skulle begränsa de planerade ökningarna av flyget till och från Arlanda. Och om vi får tro landshövdingarna väntar då något som liknar ragnarök. Turisterna blir färre och näringslivet kommer att drabbas hårt.

 Det hör till saken att miljötillståndets utsläppstak inte handlar om hur mycket koldioxid själva flygresorna genererar. Det är flygplatsens egna utsläpp som måste hållas under vissa nivåer, och då inräknas även biltrafiken till och från Arlanda. I dagsläget håller man sig under gränsen. Men eftersom Arlanda räknar med att öka antalet flygningar till och från flygplatsen med över 50 procent de närmaste 25 åren, får man snart problem.

 Flygets expansion hotas alltså om inte myndigheterna går med på att höja utsläppstaket. Och det är detta som oroar landshövdingarna. ”Flyget har en viktig roll för Sveriges framtid. För våra regioners framtid är flyget en nödvändighet”, skriver de. Naturligtvis tänker de även på miljön. Naturligtvis ska flygbranschen ges ”möjligheter att utvecklas parallellt med att miljöförbättrande åtgärder kan införas”. Naturligtvis. Det är som det brukar låta. Man ska äta kakan och ha den kvar.

 Problemet är bara att den ekvationen är helt omöjlig när vi pratar flyg.

 Cirka tio procent av Sveriges utsläpp av växthusgaser orsakas av flygresor, enligt trafikforskaren  Jonas Åkerman på KTH. Det motsvarar cirka ett ton per svensk och år. Då har han inte tagit i. Flygets utsläpp sker på hög höjd, och kan ge värre effekter än annan koldioxidförbränning. Osäkerheten är emellertid stor om hur mycket utsläppen bör räknas upp. När jag jämför Jonas Åkermans beräkningar av hur mycket utsläpp en Thailandsresa genererar (2,5 ton) med vad ansedda tyska klimatkompenserarna Atmosfair kommer fram till (5,6 ton), visar det vilka intervaller vi talar om.

 Men det är klokt att vara försiktig. Låt oss använda Jonas Åkermans siffror. De är tillräcklig illavarslande.

 Ett ton växthusgaser per person och år är möjligen vad världen klarar av i utsläpp. Det är där man brukar hamna när det formuleras klimatmål. Och då är vi fortfarande försiktiga. De senaste årens forskning tyder på att betydligt skarpare mål krävs.

 Ett ton per år. Det är vad vi har sett att svenskarnas flygande redan orsakar. Och om flygbranschen och dess landshövdingelobbyister får som de vill kommer siffran att öka. Visst finns det möjligheter att effektivisera motorer och göra smartare flygningar, men inte i sådan takt att det kan kompensera för den planerade tillväxten. Sedan 1980 har flygutsläppen fördubblats, trots bränsleeffektivare flygningar.

 Men säg att vi ändå på något magiskt sätt klarar oss med det där tonnet. Gott så. Tråkigt bara att utrymmet för all annan verksamhet som orsakar utsläpp då försvinner. Inga fler bilresor eller lastbilstransporter. Ingen sjöfart. Ingen matproduktion. Ingen cementtillverkning.

 Men flyga kommer vi att kunna göra.

 Till saken hör att det  bara  är några få procent av världens invånare som flyger regelbundet. Gör tankeexperimentet att det enligt våra landshövdingar så oundgängliga flygandet blir tillgängligt för alla. Det vore väl en rättvisereform så god som någon? Kruxet är bara att ankomsthallen blir en ekologisk mardröm.

 Utvecklingen är alltså fullständigt ohållbar. Det borde till och med en landshövding förstå.

Mindre intelligent höger

När jag läste Johnny Munkhammars debattinlägg i dagens Expressen undrade  jag först om det hade hänt något med mig. En omärklig stroke? Smygande utbrändhet? Jag läste igen, och började bli orolig på allvar. Någonting måste jag väl ha missuppfattat? Så här dumt fick det väl ändå inte vara? Så här många klockor kan väl inte stanna på en och samma gång?

Men jodå.

Johnny Munkhammar sitter i riksdagen för moderaterna. Tidigare har han arbetat på Svenskt Näringsliv och på Timbro. Ni anar alltså redan vad han har att säga om skuldkrisen i USA. Mycket riktigt: han tycker att USA måste skära ner på utgifterna, och samtidigt sänka skatterna ännu mer. Enligt Munkhammar ligger nämligen flera skattesatser fortfarande ”skadligt högt” i USA. Han skulle ha känt sig hemma i Tea Party-högern, åtminstone om vi pratar ekonomisk politik.

Så långt alltså ingen anledning att höja på ögonbrynen.

Men sedan kommer detta:

”Istället är det länder som Tyskland och Sverige, som har reformerat skatter och bidrag samt haft ordning på de offentliga finanserna, som nu leder den globala återhämtningen.”.

USA behöver alltså sänka skatterna, och sänka statens utgifter. Det har Sverige gjort och se så bra det går. Ungefär så, om jag tolkar herr riksdagsledamoten rätt.

Hur höga är då skatterna i våra respektive länder?

I Sverige låg det totala skattetrycket – statens inkomster i förhållande till BNP – på 46,4 procent år 2009. Trots de senaste årens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen som har högst skatter.

I USA var siffran 24 procent.

Skatterna är alltså nästan dubbelt så höga i Sverige som de är i USA. Och statsfinanserna är betydligt bättre. Ett barn kan väl se sambandet?