Män och våld

Så var det dags igen. Malmö FF-Djurgården. Inkastade knallskott. Slagsmål på läktaren. Domaren valde att bryta matchen.

Efter den senaste veckan känns det här ännu mer tragiskt än vanligt. Igår stod jag bland några tusen andra på Sergels torg och hedrade minnet av de mördade i Norge. Idag var det dags för de unga männen att ta tillbaka vardagen. Utöya var långt borta. Håller du på fel lag ska du ha stryk.

Vad fan håller vi på med?

Jag skulle kunna skriva några rader om konstruerad manlighet, om behovet av att tillhöra grupper, om nödvändigheten av passion. Men jag skulle inte riktigt tro på vad jag skrev. Innerst inne undrar jag om det inte är något grundläggande fel på oss, något biologiskt fel. Jag börjar tro att det finns fler skäl än rättvisa för att kvotera makt och inflytande. Jag anar att män behöver tämjas av ett starkt samhälle.

Eller kunde vi ha tänkt oss en Anna Breivik? Knappast, va?

Politiskt korrekt

Jag har läst en del islamofoba bloggar och webbtidningar sista veckan. Jag har velat se hur resonemangen går, hur giftet sprids, hur språkbruket är. Hatet mot ”muslimska ockupanter” och mot ”kulturmarxister” och mot ”landsförrädare” är förstås legio. Men det finns något ytterligare, som de ständigt återkommer till, och som de tycks hata med nästan samma glöd.

Det är den ”politiska korrektheten”.

Ja, ni vet. PK. PK-eliten. PK-maffian. Den kanske populäraste SD-bloggen i landet heter just ”Politiskt inkorrekt”.

Vad ska vi egentligen göra med detta eländiga begrepp?

Vi är många som någon gång har tagit till det i diskussioner. Jag har i alla fall gjort det. Den politiskt korrekte orkar inte tänka själv, utan anpassar sig till strömmen. Sådan är ursprungsmeningen. Uttrycket lär ha myntats inom den amerikanska vänstern på 1970-talet, och var då närmast självironiskt menat. Udden riktades mot de alltför ortodoxa, och sådana fanns det sannerligen gott om på den tiden.

Men redan någon gång på 1980-talet kapades ironin av högern och blev till etiketter att sätta på alla som tyckte annorlunda än de själva. I början var det väl resterna av 1970-talsvänstern som stod i skottgluggen. Men undan för undan är det allt mer som har blivit ”politiskt korrekt”.

Tycker du att löneskillnaderna är för stora i samhället? Då är du PK.

Anser du att kvinnor är underordnade män. Oj, PK så det stänker om det.

Menar du att klyftorna mellan den rika och den fattiga världen är orättfärdiga? PK!

Tycker du att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik? Ditt namn är politiskt korrekt.

Tror du att den globala uppvärmningen är ett allvarligt hot? Då är du inte bara PK, utan dessutom miljömupp.

Begreppet är förstås lömskt, men effektivt. Det ”politiskt korrekta” blir automatiskt någonting som är slappt tänkt, förlegat, fegt. Det politiskt inkorrekte vågar däremot vara kontroversiell och väjer inte för sanningen, hur obekväm den än är.

Det som PK-stämplas är i regel ganska utbredda uppfattningar. Det handlar om åsikter och attityder som formats under de årtionden den breda vänstern hade en starkare ställning än nu. Ja, några av dem finns fortfarande långt in i det liberala lägret.  Det vi ser nu är en konservativ höger som vädrar blod, som tror sig kunna flytta den politiska mittlinjen några meter till åt sitt håll. De har redan lyckats rätt bra, men det finns alltid nya gränser att överskrida. Det är som om de prövar sig fram. Jag tror inte att det dröjer särskilt länge, förrän det sägs vara politiskt korrekt att vara för fri abort.

Det finns de som tycker att vänstern borde försöka ”ta tillbaka orden”. Man ska bli stolt över att vara politiskt korrekt. Men jag vet inte, jag. Uttrycket är redan laddat med ironi, och jag undrar om det går ändra på det. Så själv lovar jag bara att aldrig använda det igen, hur strömlinjeformat jag än tycker att någon tänker.

Hatet

Dagen efter tragedierna i Oslo och på Utöya läste jag kommentarerna på nätet med blandade känslor. Sverigedemokrater och andra islamofober anklagades för att ha spridit ut den mylla ur vilken en Anders Breivik kunde växa upp. Jag tyckte att resonemanget liknade det som islamofoberna själva för, när de menar att självmordsbombare uttrycker Islams innersta kärna.

Men sedan läste jag en del av vad Anders Breivik själv har skrivit. Sedan tog jag del av hur det låter på diverse islamofoba forum och bloggar. Och då stod det så klart. Anders Breivik är ett barn av sin tid.

Det hat som strömmar emot en är makabert. Sverige och Europa är på väg att ockuperas av Islam. De politiker som tillåter muslimsk invandring är landsförrädare. Om några decennier kommer svenskarna att vara en minoritet i sitt eget land.

Det är inte bara en mobb som talar. Det finns en intellektuell överbyggnad som man lutar sig emot. Författare, akademiker och politiker – från Bat Ye´or till Geert Wilders – underblåser skallet med ”analyser” och ”historia”. Två teman är genomgående. Dels den konspirationsteori som sammanfattas i begreppet Eurabien, som låter påskina att EU-ledarna gått med på omfattande invandring i utbyte mot säkrade oljeleveranser. Dels en historisk berättelse i vilken Europa och Islam befunnit sig i ödesmättad strid sedan minst tusen år tillbaka. Anders Breivik är inte ensam om att hylla de gamla korsriddarna.

Det är påfallande hur lik berättelsen är den, vilken propageras av de allra extremaste islamisterna. De anser också att striden mellan muslimernas Umma och de kristna korsfararna har pågått i tusen år. De är lika besatta av gamla segrar och nederlag, som islamofoberna är. Slagen om Wien 1683 pågår ännu.

Nästan hälften av Anders Breiviks så kallade manifest består av sådana här utflykter i det förflutna och av sådana här analyser av den pågående islamiseringen av Norge och av Europa. Han anser att Islam bedriver folkmord på europeisk mark, att muslimerna tar över kvarter efter kvarter, stad efter stad. Bosnien och Kosovo är redan förlorade. Snart väntar Shariadomstolar i Oslo och Stockholm. Han ser sig som en motståndsman, och AUF-ungdomarna som quislingar. Han har skapat sig en imaginär värld i vilken massmord blir den logiska konsekvensen.

Om man undantar åsikterna om vilka metoder som bör tillgripas, är det kort sagt en ganska gediget sverigedemokratisk världsbild det handlar om. Något som till exempel SD-bloggaren  Erik Hellsborg höll med om igår – antagligen inte till Jimmie Åkessons odelade förtjusning. Den som står ut med att lyssna till hur tonerna går i de breda medlemslagren kan lämpligen gå in på kommentarsfälten till fritt vald SD-blogg. Du hittar inga som hyllar Anders Breivik (då får du gå in på Flashback) men du blir utsatt för en formlig kakafoni av självömkan och hat mot politiker och mångkulturalism. Så reagerar vårt nyaste riksdagsparti på massakrerna i Norge.

De islamofober som inte är lika otaktiska hävdar att de nu utsätts för guilt by association. Bara för att en uppenbar psykopat delar en del av deras åsikter, kan man inte demonisera all kritik av Islam och invandringspolitiken, säger de.

Och naturligtvis kan man inte det.

Men när man utmålar Islam som en ”främmande makt”, som är på väg att ”ockupera” Europa, med tillstånd av ”landsförrädiska ” politiker, är det inte religionskritik man håller på med. Man talar faktiskt om ett krig.

Och Anders Breivik tog dem på orden.

Ingen sommartorka på klimatfronten

publicerad på effektmagasin.se

Arktis förlorar rekordmycket is.

Världshaven tar upp allt mindre koldioxid.

Marken avger mer växthusgaser

De tre nyheterna är från den senaste veckan. Jag fann dem i utländska media. Här hemma har de trängts undan av rubriker som: ”Polisen sköt huvudet av katten Kajsa”,  ”Fräckt, Måns” och ”Här är Elin med ny kille”. Om jag inte har missat någon notis någonstans, gick de tre nya forskningsrönen svenska redaktioner totalt förbi.

I min värld hade de hamnat på förstasidan. Och rubrikerna hade blivit feta.

För stora nyheter är det. Enligt US National Snow and Ice Data Centers satellitmätningar är Arktis istäcke nu ovanligt litet   – rentav mindre än vid denna tid år 2007, då sommarisen kom att krympa till sin minsta yta sedan mätningarna inleddes . Samtidigt visar mätningar från University of Washingtons Polar Science Center att isen dessutom är rekordtunn. Forskarna räknar med att vi kan få se isfria somrar i Arktis redan år 2030. Det är 40 år tidigare än vad FN:s klimatpanel utgick ifrån så sent som 2007.

Om det krympande Arktis uppmärksammats tidigare, har inte havens koldioxidupptag rönt samma intresse. Ändå handlar det om något som kan avgöra klimatets framtid. Ungefär en tredjedel av all den koldioxid vi släpper ut tas nämligen upp av haven – man brukar tala om oceanerna som en väldig ”koldioxidsänka”. En av forskarnas mardrömmar är att världshavens förmåga att lagra koldioxid kan komma att avta, vilket skulle innebära att en större del av utsläppen än hittills stannar i atmosfären och bidrar till växthuseffekten.

Enligt en ny studie som publicerats i Nature Geosciences är detta exakt vad som nu sker. Forskargruppen bakom studien har riktat in sig på Nordatlanten och studerat mätserier från tidsperioden 1981-2009. Resultaten visar att de studerade havsområdena mycket riktigt tar upp mindre koldioxid än tidigare. Enligt forskarna är sambanden med uppvärmningen av haven tydliga.

Det tredje nya rönet handlar om hur marken reagerar på ökade koldioxidhalter i luften. Mer koldioxid leder i princip till mer växtlighet, som i sin tur kan ta upp mer koldioxid från luften. Denna mekanism begränsar uppvärmningen en smula.  Forskare från Trinity College i Dublin, University of Florida och Nothern Arizona University konstaterar emellertid nu andra, oroande effekter. Data från en mängd experiment i Nordamerika, Asien och Europa visar att ökade koldioxidhalter i luften leder till att mikroorganismer i marken stimuleras och ger ifrån sig ökade mängder av metan och lustgas – två ämnen som bidrar till växthuseffekten.

Alla tre nyheterna är illavarslande. Ett isfritt Arktis kommer att reflektera mindre solljus, och därmed bidra till ytterligare uppvärmning. Om havens och växtlighetens roll som kolsänka avtar, kommer halterna av koldioxid i atmosfären att öka snabbare än annars. Det handlar om självförstärkande mekanismer som forskarna känt till risken för, men som inte räknats in i dagens klimatmodeller.

Kort sagt: de klimatforskare som ibland beskrivs som alarmister är i regel väldigt försiktiga i sina prognoser. De senaste årens forskning tyder mycket starkt på att FN:s klimatpanel hittills har underskattat effekterna av koldioxidutsläppen. Den senaste veckans nyheter bekräftar den bilden.

Så varför denna tystnad?

Jag tror att svaret är lika självklart, som beklämmande. På redaktionerna har man bestämt sig för att klimatet är gårdagens nyheter. Man tror att läsarna har tröttnat. Man tror att de behöver en paus. Det är väl därför som till exempel Aftonbladets webbsida ”Klimathotet” inte uppdaterats sedan i höstas. Det finns ju alltid andra läskiga saker att skrämmas med. Vad är väl en smältande nordpol mot oregelbundna födelsemärken, fästingar och en rejäl getingsommar?

Klimatförnekaren som tar bladet från munnen

publicerad på effektmagasin.se

Det sägs ibland att alla framstående klimatforskare är ense om att människan orsakat den globala uppvärmningen. Det sägs att det råder konsensus.

Det stämmer nästan – men inte riktigt. Det finns några få forskare med goda meriter som genom åren gått mot strömmen. Roy Spencer vid University of Alabama är en av de namnkunnigaste. Han tillhör följaktligen ikonerna på olika klimatförnekande websajter världen över.

Roy Spencer drev länge tesen att eftersom satellitdata inte visade på samma uppvärmning som mätningar vid jordens yta, hade temperaturhöjningarna det senaste seklet överdrivits. Det visade sig senare att de data som Spencer åberopade sig på inte var korrekta, och sedan dessa har han istället inriktat sig på naturliga molnvariationer och kosmisk strålning som alternativa förklaringar till uppvärmningen.

Roy Spencers vetenskapliga objektivitet har ifrågasatts flera gånger. Det har påpekats att han är en övertygad motståndare till evolutionsteorin och en anhängare till hypoteserna om Intelligent Design. Han har även undertecknat en ”evangelisk deklaration” om klimatet, i vilken det heter:

”We believe Earth and its ecosystems — created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence — are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception.”

Nå, detta betyder i och för sig inte att Roy Spencers forskningsresultat behöver vara felaktiga. Han kan ju i teorin hålla isär sina personliga övertygelser och sin forskning. Det har det genom historien funnits andra forskare som gjort.

Nu har emellertid Roy Spencer berättat vad som egentligen driver honom som klimatforskare. I ett svar till en läsare skriver han på den egna hemsidan:

”Nicholas, I would wager that my job has helped save our economy from the economic ravages of out-of-control environmental extremism.

I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government.

If I and others are ultimately successful, it may well be that my job is no longer needed. Well then, that is progress. There are other things I can do.”

Alltså: Denne ”framstående” klimatforskare ser som sitt jobb att skydda ekonomin från miljöextremism och statliga ingripanden. Så mycket för vetenskaplig metod och etik på den kanten, alltså.

Miljöaktivister påstår ibland, lite slarvigt, att klimatforskare som Roy Spencer måste vara köpta av fossilindustrin. Det stämmer inte riktigt (även om det förstås förekommer – se här).  Ser man sig som  frivillig aktivist i den nyliberala eller kreationistiska rörelsen behövs nog inga mutor.

Harry Potter och tillväxten

Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig efter Svenskt Näringslivs utspel om sänkta studiebidrag för olönsamma utbildningar inom humaniora. Stefan Fölster har redan backat ett halvt steg, och pratar nu om att det bara är ”hobbykurser” man vill åt, men skadan är redan skedd. Det verkar som om Svenskt Näringsliv har gjort ett praktfullt självmål.

Och då borde man ju bli glad. Ändå blir jag snarare bekymrad – över reaktionerna.

”Det är tillväxthämmande att inte satsa på estetiska ämnen och humaniora”, säger Håkan Juholt till Dagens Nyheter. Kulturekonomen Tobias Nielsén befarar att förslagen kan leda till att näringslivet tappar konkurrenskraft. Reportern Jens Liljestrand påminner om alla exportinkomster som design, mode och konst genererar. Och i Sydsvenska Dagbladet poängterar kulturchefen Per Svensson att Harry Potter-böckerna skapat mängder med jobb i Storbritannien.

Då är det ju bara att konstatera faktum: Svenskt Näringsliv har redan vunnit debatten.

Om vi måste motivera kurser i till exempel filosofi eller konsthistoria med att de ”skapar tillväxt”, har vi nämligen redan köpt det nyliberala resonemanget om vad som är värdefullt i ett samhälle. Intresserar du dig för Descartes skrifter, eller för Botticellis fresker, eller för Rimbauds poesi, gäller det att du kan omsätta det du lär dig i något som kan säljas och köpas. Annars är det nog inte lönt för universiteten att satsa på dig.

Tanken att högskolestudier kunde vara till för att göra oss klokare, kanske rentav göra samhället bättre, är oss numera fjärran. Förutom då förbättringarna kan mätas i exportinkomster.

Dessutom undrar jag om inte Svenskt Näringslivs kritiker har direkt fel. Är det verkligen säkert att studier i humaniora alltid är så tillväxtfrämjande? Tänk om filosofistudierna leder till idéer om det meningslösa i att jaga efter ständigt ökad standard? Vad i hela friden gör vi då?