Rajendra Pachauri – förtalad men djupt hederlig

 

I december förra året riktades det allvarliga anklagelser mot Rajendra Pachauri, ordförande för FN:s klimatpanel(IPCC). Journalister på Sunday Telegraph utmålade honom som korrupt. Pachauri skulle ha tjänat miljoner på uppdrag åt företag som bl a handlade med utsläppsrätter.

Artikeln publicerades strax efter att någon hackat mailservern på brittiska klimatforskningsenheten CRU. Det påstods att de läckta mailen avslöjade manipulationer och forskningsfusk. Affären döptes till Climategate. Skriverierna om Pachauri tycktes bekräfta bilden – klimatforskarna och klimatpanelen var tagna med byxorna nere.

Ett drygt halvår senare är bilden, minst sagt, en annan. Flera oberoende granskningar har frikänt CRU-forskarna från alla fuskanklagelser. Och nu berättar George Monbiot om den oberoende revision som gjorts av Pachauris affärer.

IPCC-ordföranden visar sig vara inte bara oskyldig till påståendena från i vintras, utan med Monbiots ord ”hederlig på gränsen till självförnekelse”.

Revisionsbyrån KPMG har granskat alla Pachauris konton, transaktioner och skatteinbetalningar under perioden 1 april 2008 – 31 december 2009. Man har även kontrollerat bokföringen hos Pachauris arbetsgivare – indiska hållbarhetsinstitutet TERI.  Det visar sig att han förutom lönen från TERI – drygt en halv miljon kronor om året – har tjänat sammanlagt 25 000 på andra uppdrag, inklusive royalties och artikelarvoden. Alla andra pengar som Pachauri  tjänat på uppdrag åt företag och organisationer har gått direkt till TERI, liksom det pris på 30 000 kronor han fick för sina insatser genom åren av Environment Partnership Summit.

Men hur mycket får han då som ordförande för IPCC? Svaret är noll kronor.

Kort sagt: en mycket hederlig man har blivit grovt smutskastad, av Sunday Telegraph och förstås även av en rad haveristiska bloggare. Vår egen svenska Climate Scam försatte inte tillfället.

Av vinterns saftiga skandalhönor blev det alltså inte ens fjädrar kvar. Men frågan är om inte skadan ändå är skedd. Orsaken är inte främst att bloggare och nyliberala tankesmedjor hängde på drevet. Snarare handlar det om att många stora media hade svårt att hålla huvudet kallt i vintras. Plötsligt bjöds haveristerna in till TV-soffor och debattsidor. Det etablerades en bild av att det finns ”två sidor” i klimatforskningen. Direkta vantolkningar av vissa CRU-mail spreds brett, trots att var och en med normal fattningsförmåga snabbt kunde konstatera hur det låg till. Ledarskribenter började slira, och opportunistiska politiker lockades av möjligheten att driva kampanj mot ”alarmismen”.  

Mörka krafter som hade trängts tillbaka av entydiga forskningsrön har fått nytt syre. Vi ser resultatet i opinionsundersökningar som visar att fler blivit skeptiska till klimatvetenskapen – i Sverige, i Storbritannien, i USA. Vi ser konsekvenserna när allt fler amerikanska politiker blir öppna klimatförnekare, och när Obamas försiktiga förslag till utsläppslagstiftning  drogs tillbaka för en tid sedan. Och då klimatet blir en relativt undanskymd fråga i den svenska valrörelsen, är det svårt att inte se ett samband. Vem har hört någon annan partiledare än Maria Wetterstrand ens försöka tala allvar den här sommaren?

Frågan om den globala uppvärmningen är explosiv, och skär rakt in i hjärtat på hur politiker och makthavare egentligen vill se på världen. Klimatfrågan utmanar mäktiga ekonomiska intressen, och ifrågasätter politikernas rosiga tillväxtdrömmar. När makthavarna ges en ursäkt att inte tala så mycket om problemen, tar de den gärna.

Tillväxtens magi

 

Alla har gjort det. Vi har kastat slantar i önskebrunnar, eller bett till Gud, eller knackat i trä, eller bara knipit ihop ögonen och önskat något starkt, och hoppats på att själva styrkan i vår tanke kan leda oss till regnbågens slut. Några bär kristaller och amuletter till skydd mot sjukdomar, andra vägrar att raka sig innan hockeyslutspelet är över

Vi har alla ägnat oss åt det som antropologer brukar kalla för magiskt tänkande.

För det mesta tar vi det inte så allvarligt. Vi skrattar åt oss själva när vi spottar tre gånger efter att ha mött en svart katt. Vår skrock är återklanger av ett vidskepligt förflutet. Magin blir till en lek, men ingenting vi litar på när det är allvar.

Utom förstås då vi blir politiker eller ekonomer och avgör hur landet ska styras.

Om man, till exempel,  ska tro på Anders Borg har det vänt nu. Tillväxten blir 4,5 procent i år, 4 procent nästa år och 3,4 procent år 2012. Sedan lugnar det ner sig lite. Regeringen spår 3,3 procents tillväxt år 2013 och ”bara” 2,8 procent  år 2014. Vilket kanske inte behöver oroa oss särskilt mycket. Om Borg har rätt ökar ekonomin med 20 procent på bara fem år. Inte illa.

Det märkliga är att det här inte basuneras ut som sensationer. Nej, nu handlar det om att krisen är övervunnen. Nu är allt normalt igen. Och när det är normalt ska vi ha en tillväxt på i snitt 3 procent om året.

Det innebär en fördubblad ekonomi på cirka 23 år.  Det innebär att Sverige blir mer än fyra gånger rikare på knappa 50 år. Räkna efter så får ni se.

Vi kommer alltså, enligt den logik som både regering och opposition besjunger, att köpa fyra gånger mer varor och tjänster om 50 år än vad vi gör idag.

Detta är magiskt tänkande på hög nivå. Det är den sortens magiska tänkande som brukar sluta med fantasier om kolonier på Mars och evigt liv. Men i framtidens skolböcker kommer tillväxttänkandet nog snarare att jämföras med astrologi och numerologi.

För hur ser egentligen verkligheten ut, bortom trollformlerna?

Sverige förbrukar redan mer än vad oss tillkommer av jordens resurser. De som räknat på våra ekologiska fotavtryck (alltså hur mycket av jordens resurser vi förbrukar) kommer fram till att om alla konsumerade som svenskarna skulle det krävas nästan fyra jordklot– alltså fyra gånger så mycket vatten, fyra gånger så mycket odlingsbar mark, fyra gånger så mycket olja, och så vidare, och så vidare.

De gängse tillväxtmålen innebär att vi mångfaldigar dessa våra redan väldiga fotavtryck. Det krävs alltså några jordklot till. Anders Borg kommer sannerligen att få ligga i.

Men – säger nu optimisterna – tillväxten behöver inte betyda att vi tär mer på jordens resurser. Tillväxten kan istället ske i tjänstesektorn, och med smartare energilösningar och mer återvinning kan vi rentav öka tillväxten samtidigt som resursuttaget blir mindre. Vi ska ha grön tillväxt, säger politikerna i kör. Vi ska älska bilen och hata utsläppen, som Mona Sahlin uttrycker det.

Men då gäller det sannerligen att kunna trolla.

Det finns nämligen flera svagheter med de här resonemangen. Mycket av tjänstesektorn handlar om att skapa förutsättningar för produktion och konsumtion av materiella resurser – tänk reklam, tänk design, tänk företagskonsulter. Det är verksamheter som går hand i hand med ökad materiell konsumtion.

Andra tjänster – vård, omsorg, undervisning, teater, litteratur – kan inte effektiviseras lika mycket som till exempel bil- eller jeansproduktion. Det kanske finns lite byråkrati att skära bort, men alltför hårda rationaliseringar leder till sämre vård, sämre omsorg, sämre böcker. Det går helt enkelt inte att skapa samma tillväxt i tjänstesektorn som vi hittills haft inom jordbruk och industri.

Ekonomen  Tim Jackson gav förra året ut rapporten Prosperity without growth, på uppdrag av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. En stor del av skriften ägnas åt att reda ut frågan om huruvida tillväxten kan kopplas fri från koldioxidutsläpp och energikonsumtion. Efter att ha studerat statistik från alla ledande industriländer de senaste decennierna är hans entydiga svar nej.

Visserligen används energin betydligt effektivare idag än för några decennier sedan. Den globala energiintensiteten – dvs den energi som krävs för att producera en BNP-enhet – har minskat med 33 procent sedan 1970. Koldioxidintensiteten har minskat ännu mer.

Ändå använder vi mer energi och släpper ut mer koldioxid idag. Vad kan det bero på?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Istället för att räkna med BNP-enheter tänker vi oss ett företag som varje år tillverkar 100 lyftkranar och släpper ut 100 ton koldioxid. Om företaget minskar utsläppen per kran med tio procent, men samtidigt ökar produktionen till 120 lyftkranar, landar de totala koldioxidutsläppen på 108 ton.

Ungefär så som det har sett ut i detta tänkta företag, har det sett ut i den verkliga världen. Effektiviseringarna har inte hållit jämn takt med tillväxten. Koldioxidutsläppen har istället ökat snabbt.

I Sverige ser det ut som om koldioxidutsläppen har minskat – vilket politikerna älskar att skryta om. Men siffrorna handlar till stor del om att energikrävande tillverkningsindustri har flyttat till Asien. Det betyder förstås inte att alla kläder och möbler och insatsvaror vi köper därifrån har blivit utsläppsfria. Tar vi med import och utrikesresor i kalkylen, som Naturvårdsverket gjorde i en rapport häromåret, försvinner den omskrutna minskningen. Sverige släpper rentav ut mer koldioxid än de flesta länder gör, trots att vi avvecklat oljeeldning, trots att vi byggt ut kärnkraften, trots all vår vattenkraft.

Hittills har ingen lyckats med tricket att åstadkomma kontinuerlig tillväxt med minskad energianvändning. Det kan komma att lyckas någon enstaka period i något enstaka land, men den hållbara tillväxten är en hägring, menar Tim Jackson bestämt. Tiden talar dessutom emot oss. Förr eller senare når vi av enkla fysikaliska orsaker ett läge då det blir svårt att effektivisera särskilt mycket mer. Du kan bara trimma mopeden till en viss gräns. Vi kan inte skapa ny energi ur ingenting.

Till sist kommer vi alltså att tvingas överge tillväxtdrömmarna. Det kan ske nu eller om några år.  Våra ekologiska fotavtryck och den annalkande brist på olika råvaror – framförallt olja – säger en del om hur tidsperspektivet borde se ut i Sverige. Frågan är bara hur vi överger tillväxten. Vi kan låta oss överraskas av kriser som inte kommer att ge oss något val, och sedan uppleva nedgången till ackompanjemang av kaos. Vi kan välja att förbereda oss, och försöka att ställa om samhället på ett någorlunda ordnat och rättvist sätt.

Eller också kan vi lita till politikernas magiska krafter. Valet är vårt.

Allt åt alla?

 

”Vi lovar inte guld…men gröna skogar”

Så stod det på miljöpartiets valaffischer 1982. Parollen fick mig inte att rösta på dem. Men nog tyckte jag att de var rätt kaxiga. Idag skulle jag vilja se affischerna upptryckta på nytt. Men den som letar efter samma sorts mod i årets valrörelse söker förgäves.

Tonen för valkampanjen är satt och den går i klingande dur. Det finns reformutrymme. Det finns miljarder att fördela. Frågan är bara vart pengarna ska gå.

Det rödgröna blocket lovar en massa bra saker. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska återställas. Järnvägar ska byggas. Arbetsmarknadspolitiken ska upprustas. Fler lärare ska anställas. Museibesöken ska bli gratis. Pensionärerna ska inte betala högre skatt än vi andra. Jag håller med.

Men jag hade hållit ännu mera med, om de rödgröna haft en vision för hur alla de här bra sakerna ska genomföras. När jag lyssnar på Sahlin, eller Ohly, eller Wetterstrand,  hör jag ju bara tomhet. Eller rättare sagt: jag hör orden Business As Usual. Det är inte omfördelning som väntar. De senaste årens skattesänkningar lämnas i stort sett orörda. Medelklassen får inte utmanas. Och då finns det bara ett sätt att få ekvationen att gå ihop. Tillväxten måste ta fart igen. Det kanske ska produceras några extra vindkraftverk, så att vi kan kalla tillväxten för grön, men det handlar likväl om mer av allt det gamla vanliga: mer lönearbete, ökad produktivitet, mer export, ökad konsumtion. Vi ska växa oss ur både den ekonomiska och den ekologiska krisen. Vi ska fortsätta att åka till Thailand på vintrarna, och köpa ekologiska ägg i gårdsbutiken på somrarna. Vi ska äta kakan, och ha den kvar.

Denna strategi lanseras just det år som hittills är det varmaste i modern tid, och när vi får en försmak av de katastrofer som tyvärr lär prägla resten av seklet. Hit har västvärldens tillväxt och resursutplundring redan tagit oss. Vetenskapen skriker sig hes om hur bråttom det är att fasa ut världens olje-, gas- och kolkonsumtion. Geologer och oljeanalytiker berättar dagligen om hur nära vi är en akut kris för oljetillgångarna. Enligt Pentagon och försäkringsbolaget Lloyds kan efterfrågan överstiga tillgången redan inom ett par år. Kinas och Indiens anspråk på en bättre levnadsstandard sätter isande strålkastarljus på omöjligheten i västvärldens konsumtion. Det börjar redan bli brist på mineraler som är viktiga för allt från vind- och solkraftverk till batterier. Kineser som äter kött som vi, eller kör bil som vi? Då talar vi fysiska omöjligheter. Det finns bara en jord.

Det är i detta läge, i denna värld, som de rödgröna ska ordna a-kassan och infrastrukturen och skolan med hjälp av ytterligare ekonomisk tillväxt.

Jag vet inte vad man ska kalla det för. ”Allt åt alla”, kanske? Eller varför inte ”Marknadsliberala utopier”? Det enda jag är säker på är att de rödgröna partierna riskerar att ställa sig offside just när vi som mest skulle behöva ett alternativ. De vill faktiskt hugga ner de gröna skogarna för guldets skull.

Läs även: David Jonstad på Effekt och Petter Larsson i Aftonbladet om socialdemokraternas sanslösa förslag om butlers i T-banan.

Ta ansvar, eller nej förresten…

Aftonbladets ledarsida idag: ”Extremt väder är lika med klimatförändringar. Det är bara att acceptera katastrofen, för den tycks redan vara här.” Det konstateras att västvärldens historiska utsläpp nu drabbar Asiens fattiga befolkningar. ”Inget västland med någon som helst moral kan låta detta ske. Det är därför länder som Sverige måste fortsätta att minska sina utsläpp.”

20 sidor längre in i tidningen, på resesidorna, är rubriken ”Shoppa dig hela vägen till heta Shanghai.” Och en bit in i artikeln: ”Shoppingen i Shanghai är med rätta omtalad. Kläder, skor, glasögon, lädervaror och mycket annat säljs till priser som är svåra att bräcka.” I faktarutan berättas det vad flygbiljetten kostar och poängteras att ”man förväntas pruta i marknadernas småbutiker”.

Ett liv som kvällstidningsläsare borde ha gjort mig immun mot kontraster. Hela tidningen kan förstås inte vara en ledarsida. Men ibland blir mixen faktiskt obetalbar.

Ecuador låter stora oljetillgångar vara

Äntligen en bra nyhet.

För tre år sedan föreslog Ecuadors regering en intressant deal med världssamfundet. Under regnskogen i Yasunis nationalpark väntar 850 miljoner fat olja på att pumpas upp. Det motsvarar 410 miljoner ton koldioxid att spä på växthuseffekten med. En exploatering skulle också innebära allvarliga ingrepp i ett ekosystem som inte bara är till nytta för Ecuador. Förutom att regnskog binder koldioxid, anses Yasuni enligt flera studier vara det artrikaste området i världen. Dessutom är området hem för flera urbefolkningar.

Nå, frågade ecuadorianerna, menar ni allvar med pratet om att hejda den globala uppvärmningen kanske ni är redo att betala? Landet är extremt beroende av oljeexport, och räknade med 50 miljarder kronor i vinster på tillgångarna i Yasuni. För 25 miljarder kronor erbjöd man sig nu att låta oljan bli kvar under jord. Flera gånger de senaste tre åren har det verkat som om initiativet skulle avskrivas. En ecuadoriansk regering som trots allt är sugen på oljepengar och ett snålt världssamfund tycktes ibland vara överens om att låta förslaget förbli några vackra ord på ett papper.

Men urbefolkningar och miljökämpar i Ecuador har hållit liv i frågan, och nu finns till sist en överenskommelse som ser ut att kunna rädda Yasuni. Tillsammans med United Nations Development Fund(UNDP) bildar Ecuador en fond för att ta emot internationella bidrag. Tyskland har utlovat cirka sex miljarder. Spanien, Frankrike, Schweiz och Sverige ska enligt uppgift bidra och nära hälften av pengarna tycks vara i hamn. Med den gemensamma fonden igång hoppas man kunna samla in resten inom överskådlig framtid.

Överenskommelsen innebär nu inte att Ecuador slutar att pumpa upp olja. Urbefolkningar i andra delar av landet är tvärtom oroliga för att regeringen kommer att kompensera sig med ökad exploatering i deras trakter. Ändå går det nog inte att överskatta symbolvärdet i vad som händer i Yasuni. Någon gång måste vi lära oss att låta olja, och kol, stanna under jord. Det måste få kosta.

Oroande om världshaven

Den senaste tiden har det knappt gått en dag utan nyheter om extremt väder. I Ryssland torkar veteskördarna bort. Pakistan drabbas av svåra översvämningar. På amerikanska östkusten flämtar befolkningen i hettan. Mycket tyder på att 2010 blir varmaste året sedan temperaturmätningarna inleddes.

Men det är inte väderrapporter som oroat mig mest i sommar.  Nej, den nyhet som verkligen skrämde skiten ur mig kom i förra veckan och den handlar om någonting som bara havsforskare har en chans att få syn på, och som jag själv inte ens kände till namnet på.  Det är marinbiologer på Dalhousie University i Kanada som har kommit fram till att mängden fytoplankton i världshaven på norra halvklotet har minskat med 40 procent sedan år 1950. Studien publicerades i senaste numret av Nature. Forskarna tror – men kan ännu  inte bevisa – att minskningen beror på ökade ytvattentemperaturer till följd av den globala uppvärmningen.

Det här, mina vänner, är riktigt oroande uppgifter.

Fytoplankton är mikroskopiskt små alger och cyanobakterier som lever nära havsytan och står för uppemot hälften av världens växtlighet. Genom fotosyntes omvandlar de solljus och näringsämnen till föda åt andra vattenlevande organismer. Kort sagt: utan fytoplankton – väldigt lite övrigt liv i haven. De suger dessutom åt sig mängder av koldioxid. ”Fytoplankton är de marina ekosystemens bränsle. En minskning påverkar hela näringskedjan uppåt, inklusive människan”, säger Daniel Boyce, en av forskarna bakom rapporten.

En trolig förklaring till minskningen är att den globala uppvärmningen lett till större temperaturskillnader mellan ytvatten och djupare vatten. Detta leder till att vattenlagren inte blandas tillräckligt, vilket i sin tur kan göra att mikroplanktonen får svårare att ta till sig viktiga näringsämnen. Studien är inte oomtvistad. Andra forskare har poängterat att mängden fytoplankton varierar kraftigt även av naturliga orsaker. De kanadensiska forskarna hävdar emellertid att de har tagit hänsyn till möjliga variationer, och att minskningen är fastställd. ”Om de här resultaten står sig är något riktigt allvarligt på gång”, säger Brian Worm, som också arbetat med studien.

Om uppgifterna stämmer är de egentligen inte så förvånande. Människans koldioxidbombning av atmosfären utgör ett gigantiskt experiment med en mängd olika ekosystem. Klimatet har varierat även tidigare genom historien. Men det som oroar biologer runt omkring i världen är, bland annat, själva hastigheten i den pågående uppvärmningen. Den gör att växter och djur inte hinner anpassa sig till nya förhållanden. Under en period kan det se ut som om förändringarna är harmlösa. Trädgränserna flyttar sig några meter om året. Flyttfåglarna kommer tillbaka ett par veckor tidigare på våren. Någon fjärilsart försvinner kanske. Men balansen kan inte rubbas för mycket, utan att gradvisa förändringar övergår i systemkriser. När fytoplanktonen börjar försvinna kan det vara ett varsel om att haven är nära en sådan kris.

Oroande? Ja, det är nog bara förnamnet.