Förbifart till varje pris?

När allianspartiernas ledare i morse lovade att satsa 28 miljarder kronor på Förbifart Stockholm, var det valtaktik av den högre skolan. Beslutet fattades redan i höstas. Men alliansen vet att oppositionspartierna är djupt splittrade i frågan, och gärna hade sett att debatten fick vänta till efter den 19 september. Artikeln på DN Debatt satte stopp för alla sådana oppositionens fantasier.

Så Carin Jämtin tvingades alltså ut på banan. Hon lovar nu att socialdemokraterna ska köra över vänsterpartiet och miljöpartiet.

Förbifarten ska byggas. Punk slut.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen. För tre år sedan sade Yvonne Ruwaida att mp aldrig sätter sig i en regering som bygger Förbifarten. Står det löftet fast?

Partitaktiken åsido – det tragiska är att vi fortfarande har en kompakt politisk majoritet för ett sådant här trafikprojekt. Det finns två skäl till att Förbifartsplanerna borde ha förpassats till de historiska arkiven för länge sedan. Det är ett projekt som innebär kraftigt ökade koldioxidutsläpp, om regeringens och Vägverkets prognoser för framtida trafik slår in. Man räknar ju med att biltrafiken ska öka med 40 procent(!) de närmaste 15 åren. Eller också leder oljebrist och snabbt stigande bensinpriser till att trafiken i själva verket minskar – och i så fall pratar vi om ett ekonomiskt slöseri av gigantiska proportioner.

Det har inte hjälpt att Naturvårdsverket avstyrkt satsningen, och förklarat den som oförenlig med regeringens klimatmål. Det har inte hjälpt att en samlad miljörörelse gjort detsamma. Det har inte hjälpt att landets ledande trafikforskare på KTH och SIKA kritiserat  projektet, utifrån både miljö- och effektivitetsskäl. Andreas Carlgren, Carin Jämtin och andra förespråkare brukar hänvisa till att det i framtiden ju blir miljöbilar och elbilar som ska trafikera Förbifarten. I själva verket utgår inte ens Vägverket från något annat än att den stora majoriteten bilar även år 2020 drivs med bensin. Och då ska man komma ihåg att Vägverkets prognoser utsatts för ganska förödande kritik, inte minst från KTH:s trafikforskare – läs här.

Nej, ingenting av allt det här har hjälpt. Förbifarten ska byggas. Punkt slut.

Men jag undrar om striden verkligen är över. Socialdemokraterna är långt ifrån eniga. De olika miljö- och klimatorganisationerna lär inte ge (s)-företrädarna en lugn stund det närmaste halvåret. Och hur skulle vänsterpartiet och miljöpartiet kunna tänka sig att backa?

Det här blir som sagt intressant.

Schyman och talibanerna i Bjästa

Det har skrivits en del bra saker om Bjästa de senaste dagarna. Efter att Nisha Besara, Per Wirtén och Ann Heberlein har tagit till orda finns det egentligen inte så mycket att tillägga. I det lilla samhället utanför Örnsköldsvik såg vi hederskultur på svenska. Bakgrunden till skräckväldet stod inte att finna i vare sig internets möjligheter eller i det lilla samhällets grupptryck. Här handlade det om att en pojke är värd mer än en flicka. Här handlade det om könsförtryck i sin renaste och smutsigaste form.

Kommer ni ihåg hur mycket skit Gudrun Schyman fick för sitt beryktade talibantal på vänsterpartiets kongress 2002? Det var då hon sade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Jag gillade inte det där talet när det begav sig. Jag förstod hur hon menade, men tyckte att hon målade struktur över viktiga nyanser. Det är skillnad på lagstiftat förtryck och på könsmaktsordning, precis som det är skillnad på lönearbete och på livegenskap.

I viss mån tycker jag så fortfarande. Men det går att byta perspektiv: Bjästa visar  hur viktigt det är att inte fixeras vid nyanserna, utan att också se strukturen. Just nu vill jag höra Gudrun Schyman hålla ett tal till.

Den liberale Pastor Jansson

I morgon är det Earth Hour. Då är vissa saker förutbestämda. Som att den svenska nyliberalismens egen Pastor Jansson – Johan Norberg – ska skriva en krönika om hur fel det är att spara på el.

Johan Norberg tycker inte om fattigdom i tredje världen. Det är en bra ståndpunkt. När han menar att vi utplånar nöden genom att slösa med energi i den rika världen är det lite svårare att följa med i tankegångarna.

Men det är väl nyliberalismen i ett nötskal – om alla strävar efter att bli rikare än sin nästa så leder kapplöpningen till att alla får det bättre. Det är en vision som får Voltaires evige optimist, Doktor Pangloss i Candide, att framstå som en riktig dysterkvist.

Om jag vore liberal, skulle jag bli ganska bekymrad över hur min ideologi har kommit att formuleras nuförtiden. Av en idé om individens rätt att skapa sig själv, har det blivit en religion om den eviga tillväxten som inga kollektiv ska få sätta gränser för.

Riktigt så grunda i sin världssyn var ju inte de som en gång formulerade liberalismens principer. De var till exempel betydligt mer medvetna om tillväxtens gränser än vad deras sentida uttolkare är.

John Stuart Mill, en av liberalismens verkligt stora ideologer, tog för givet att tillväxten skulle  stanna av. Det som väntade var ett stationärt tillstånd. År 1848 trodde han inte att det tillståndet var särskilt avlägset i de rika länderna. Det var ingenting han var rädd för. Han räknade med att människors liv i själva verket skulle bli bättre, när nödvändigheten att hela tiden skapa ännu mer rikedom inte längre var för handen.

Närmare 100 år senare trodde den liberale ekonomen  John Maynard Keynes åter att vi närmade oss ett slut på tillväxten. Han gladde sig åt detta, eftersom vi då skulle kunna ta itu med livets viktiga frågor. Samhällsdebattören Christer Sanne  brukar påminna om hur Keynes trodde att hans barnbarn skulle använda den ökande produktiviteten. De skulle inte behöva arbeta mer än några få timmar om dagen.

Men det var då det. Idag har de liberala utopierna blivit till drömmar om shoppinggallerior i världens alla kvarter. Och till pubertala utrop om att minsann hålla ljuset tänt under Earth Hour.

Vi som inte är liberaler borde kanske vara glada över att slippa intelligent motstånd. Men själv blir jag mest beklämd.

När kineserna vill leva som vi

Siffran är sensationell och den berättar om en omöjlig framtid.

Kinas efterfrågan på olja steg med 28 procent mellan januari  2009 och januari 2010. Ökningen visar vad som händer när den omtalade återhämtningen tar fart. Siffran 28 procent sätter strålkastarljuset på vad en förnyad tillväxt får för konsekvenser.

För sanningen är den, att världen inte klarar av en fortsatt kinesisk expansion. För några år sedan gjorde den amerikanske ekologen Lester Brown ett tankeexperiment i boken Plan B2.0. Vad skulle hända om kineserna blev lika rika som USA-medborgarna är? Jo, om de åt lika mycket kött och ägg och drack lika mycket mjölk, så skulle detta ta två tredjedelar av världens spannmålsskörd i anspråk. Om de körde bil och använde bränslen i samma utsträckning som man gör i USA, skulle inte hela världens oljeproduktion räcka till. De skulle använda dubbelt så mycket papper som världen producerar, och något mer stål än vad som tillverkas idag.

Och då räknade han bara på Kina. Lägg till Indien och orimligheterna blir bara vansinnigare. Lek sedan med den nyliberala utopin – där frisläppta marknadskrafter skapar västerländskt konsumtionsparadis åt hela världens befolkning – så är det lika bra att börja bläddra i Uppenbarelseboken för att få reda på vad som händer härnäst.

Kinas efterfrågeökning är häpnadsväckande, enligt talesmän från Internationella energibyrån(IEA) som nu räknat upp prognoserna för världens oljekonsumtion under 2010 till 86,6 miljoner fat om dagen. Vi närmar oss därmed samma situation som rådde 2008, när produktionskapaciteten nätt och jämnt räckte till, och oljepriserna sköt i höjden.

Mycket talat för att vi kommer att få se ett liknande scenario de närmaste två åren. Frågan är om de stora oljeproducenterna kan öka produktionen för att möta efterfrågan. Enligt en ny rapport från Oxford University ser det mörkt ut. Världens oljereserver är överskattade med en tredjedel, menar forskarna bakom studien. De tror att efterfrågan kommer att överstiga tillgångarna år 2014. Sir David King, före detta chefsrådgivare i vetenskapliga frågor åt brittiska regeringen, har varit med om att ta fram rapporten. King säger nu till Daily Telegraph att han är ytterst orolig över att västvärldens regeringar inte tar frågan om oljetoppen – Peak Oil – på tillräckligt allvar.

Alltså: Kina och Indien, och många fler länder därtill, strävar efter att nå västerländsk standard. Resurserna kommer inte att räcka till. Varningssignalerna har redan börjat blinka. Den första vi kommer att få syn på består troligen i snabbt stigande oljepriser, som kommer att sätta punkt för alla våra illusioner om ekonomisk återhämtning.

Så vad är då att göra? Det lär bli decenniets stora fråga.  En sak är åtminstone säker: den som tror att lösningen ligger i att kineserna och indierna ger upp sina drömmar om att leva som vi borde nog titta  sig  i spegeln en gång till.

TV: På torsdag 21.30 blir det debatt om oljetoppen i SvT 1. Bland deltagarna: David Jonstad från Effekt. Läs mer här.

PS: TV-debatten är nu flyttad till torsdag 1 april kl 21.30

Vad kostar den sista tonfisken?

Vad rör oss den blåfenade tonfisken?

En hel del är jag rädd för.

Igår röstade man i FN:s organ för handel med utrotningshotade arter, CITES, nej till ett handelsstopp för den blåfenade tonfisken. Rösterna blev 72 mot 43, vid mötet som hölls i Doha, Qatar.  Då handlade det ändå om ett kompromissförslag från EU, som ville skjuta upp stoppet till 2011. Utgången var tyvärr ganska väntad. En koalition av bland andra fiskeindustrin och dess lobbyister, Japan, Kanada och ett antal medelhavsländer, alla med stora intressen i fisket, visade sig vara för stark.

Just den här gången ställde sig USA och EU(djupt splittrat inbördes, dock) bakom förslaget om handelsstopp. Det finns inga stora amerikanska eller nordeuropeiska intressen i fisket av den blåfenade tonfisken. Bilden ser som bekant annorlunda ut när det handlar om till exempel torskfisket.

Den blåfenade tonfiskens öde är i och med detta beseglat, menar de flesta forskarna på området. Några år till, sedan är det slut. Bestånden i Medelhavet och östra Atlanten, där det mesta av fisket sker, har redan minskat med över 80 procent. Gränsen för när en återhämtning är möjlig har snart passerats.

Det finns dock stora pengar att hämta de sista åren. Japan importerar 80 procent av fångsterna. Fisken är en delikatess på sushi- och sashimiborden. Kunderna är beredda att betala stora pengar. Som George Monbiot konstaterar i Guardian: Ju mer sällsynt fisken blir, desto högre blir priserna. Storfiskesindustrin kan alltså göra rejäla vinster på tonfisken några år till, vinster som sedan kan plöjas ner i andra verksamheter. Alltid finns det väl någon ny utrotningshotad art att ge sig ut på jakt efter.

Det finns en logik i vad som händer. Pengar luktar inte, sörjer inte, älskar inte. Pengar vill i dagens ekonomiska system bara bli mer pengar. Det företag som ratar vinstmöjligheter blir snabbt förbisprunget av andra företag. Omröstningen i CITES gav världen en chans att en enstaka gång välja en annan sorts logik. Det gick  inte så bra.

Det finns alltså skäl till pessimism. Ändå visar omröstningen i Doha igår på en möjlighet. Det gemensamma är större än pengarna och företagen. Det går att välja förnuft och långsiktighet istället för kortsiktiga vinster. Det valet gjordes inte i Doha. Den blåfenade tonfisken är nog snart ett minne blott. Men valet mellan att fortsätta förödelsen, eller att gå en annan väg,  är trots allt fortfarande vårt.

Makten över ordet

Vad handlar nedskärningarna på DN Kultur om? Pengar, naturligtvis. Men det är också en berättelse om hur borgerliga  tidningsledningar tar greppet om publicistiken. Det skriver jag om i Arbetaren idag. 

Krönikan hittar du här.

Från M till SD – är steget så långt?

Svenska Dagbladet rapporterar att hälften av de ledande sverigedemokraterna har en bakgrund inom moderaterna.

Det är inte precis så att man välter kaffekoppen av förvåning.

Man har talat en del om hur sverigedemokraterna rycker fram bland socialdemokraternas manliga kärnväljare. Det tycks ligga en del i detta, vilket är värt en ordentlig diskussion. Men det är långtifrån hela sanningen. Valanalyser visar hur de tar minst lika många röster från de borgerliga partierna, och främst då från moderaterna och kristdemokraterna.

Och undra på det. Sverigedemokraterna är ett djupt borgerligt parti. Om vi ska loda partiets ideologi, och jämföra med riksdagspartiernas, så tror jag att det är just hos moderaterna vi finner de största likheterna.

Några år med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förändrar nämligen inte faktum. Inom moderaterna finns det en djupt konservativ ådra, som visserligen pulserar svagare än tidigare, men som ändå utgår från det partiet en gång var – ett reaktionärt parti som försökte hindra den politiska demokratin från att bryta igenom – ett parti som röstat emot ett bedövande stort antal av de reformer som stärkt människors rätigheter i det här landet.

Några exempel:

1904-1918:  Nej till allmän rösträtt

1919:              Nej till kvinnors rösträtt

1923:              Nej till att avskaffa dödsstraffet

1938:              Nej till två veckors semester

1970:              Nej till 40 timmars arbetsvecka

1974:              Nej till fri abort

1994:              Nej till partnerskapslag för homosexuella

En mer fullständig lista hittar du här.

Det här är kända saker. Vänsterpartiet brukar avkrävas ständigt nya uppgörelser med sitt förflutna. Det finns det goda skäl för. Men när ställs sådana krav på moderaterna? När tillsätter Fredrik Reinfeldt en sanningskommission?

Då moderater går över till sverigedemokraterna är steget alltså inte så långt. De rör sig inom samma konservativa tradition. Och att det finns grumliga föreställningar om invandringen djupt in i de moderata leden behöver man ju inte åka till Vellinge för att inse. Minns bara vilket parti som blev mest avklätt i SvT:s legendariska valstugereportage 2002.

Samtidigt har utrymmet inom moderaterna för de allra mest reaktionära krympt på senare år. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och deras likasinnade är snarare liberaler än konservativa. Profilen som det nya, breda partiet vårdas ömt. Jag tror att det är i det perspektivet man ska se de ledande sverigedemokraternas bakgrund. De har inte ändrat sina åsikter, men de vill kunna prata öppet om dem.

Lars Vilks och rätten att vara fördomsfull

Och vad går då att skriva om Lars Vilks?

Jag vet inte riktigt. När uppståndelsen var som störst kring de danska Muhammedkarikatyrerna skrev jag en krönika i Arbetaren om rätten att häda. Det var en viktig rättighet, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande. Samtidigt fanns det saker jag bortsåg ifrån, och annat jag inte kände till, som gjorde att krönikan blev rätt tafflig.

Jag satte inte in teckningarna i sitt sammanhang, som var den växande islamofobin i Danmark. Jag visste inte att Jyllands-Posten idogt spred fördomar om muslimer, och att karikatyrerna snarast var ett inslag i en löpande kampanj än en enstaka provokation. Jag var överhuvudtaget rätt så okunnig om islamofobins uttryck i dagens Europa.

Den bakgrunden måste finnas med även då vi diskuterar Lars Vilks, hans rondellhund och hans judesugga.

Möjligen kan man börja med att slå fast att Lars Vilks teckningar, i all sin banalitet, är  mycket grövre provokationer än någon av de danska karikatyrerna var. Hunden är oren i de muslimska länderna, liksom suggan är för judarna. Det handlar om väl uttänkta kränkningar. Det är också tveklöst att Lars Vilks är så dumt fördomsfull mot muslimer att klockorna stannar – något som Andreas Malm belade med all önskvärd tydlighet i Aftonbladet för några dagar sedan.

Sådana sammanhang går inte att tänka bort. Lars Vilks är ingen satiriker, ingen hädare av den religiösa makten. Lars Vilks vill reta upp muslimer, och spelar just nu sin älsklingsroll – sig själv.

Och samtidigt: Det ska han ha rätt att göra. Den här gången är det Lars Vilks som hotas. Men islamisterna vill stoppa alla som ifrågasätter deras egna bokstavstrogna läsning av Koranen. Det kan afghanska agnostiker, iranska ateister, sudanska kommunister, saudiska liberaler, libanesiska anarkister och miljoner andra bära vittnesbörd om. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att göra islamisterna till talespersoner för en förtrampad tredje värld eller en segregerad förort. Bakom den moderna islamismen finns det oljemiljarder och mäktiga prästerskap. Bilden är naturligtvis inte entydig. Det skiljer en avgrund mellan, låt oss säga muslimska brödraskapet i Egypten och Al Qaida. Men de islamister som vill förbjuda religionskritik är likafullt reaktionärer och bakåtsträvare och här i Europa en liten minoritet av alla dem som fått etiketten muslimer sig påklistrade.

Det borde vara ganska självklart för vänstern att se på islamister på samma sätt som vi betraktar Opus Dei, Livets ord och andra kristna fundamentalister. Likheterna är betydande. Det är ingen slump att islamister och konservativa kristna just nu gör gemensam sak i bland annat FN, och försöker att lagvägen begränsa religionskritiken

Islam och islamism är inte samma sak. De flesta människor som kallas för muslimer i Sverige går inte till moskéerna, och bara ett försvinnande fåtal är bokstavstrogna. Antagligen är de ”svenskar” som sympatiserar med Sverigedemokraterna betydligt fler. En ännu mindre andel av islamisterna är på Jihad Janes och hennes kompisars nivå. Ja, de är säkert färre än de som tänker rösta på Nationalsocialistisk Front i nästa val.

Låt oss slå fast allt detta och sedan säga ett bestämt Nej till alla religiösa försök att begränsa vår yttrandefrihet. Det borde väl inte vara så svårt?

USA och den problematiska vetenskapen

En ny undersökning från Gallup visar att allt färre invånare i USA anser att den globala uppvärmningen är ett problem. 48 procent av de tillfrågade säger att hotet har överdrivits. Det är den högsta siffran på 13 år.

Det är förstås en sorglig nyhet. Men den bör sättas i sitt rätta perspektiv. USA-medborgarna har sin alldeles egna inställning till vetenskapen.

Vartannat år ställer Gallup frågan: Vilket av följande alternativ stämmer bäst överens med din uppfattning?

a)    Människan har utvecklats under miljoner år från mindre avancerade former av liv, men Gud har väglett processen.

b)   Människan har utvecklats under miljoner år från mindre avancerade former, och Gud har inte haft något med processen att göra.

c)    Gud har skapat människan i ungefär sin nuvarande form någon gång de senaste cirka 10 000 åren.

År 2008 svarade invånarna i världens mäktigaste nation så här: 36 procent valde alternativ a). 14 procent trodde på alternativ b). 44 procent röstade på c), alltså att Gud nog har skapat människan som hon är för några tusen år sedan.

Jag är inte särskilt avundsjuk på den amerikanska klimatrörelsen.

Läs även: Effekt om samma Gallupundersökning.

Fri skola?

Varför ökar klyftorna mellan svenska skolor?

Den frågan kommer att hamna på dagordningen i valrörelsen, var så säker. Men debatten lär inte bli så spännande. Alliansen kommer att skylla på flumskola och bristande integration. Oppositionen kommer att kräva mer pengar till skolor i utsatta områden, och kanske en hårdare kontroll av hur skolorna sköter sig.

Det är synd att inte forskarna får sätta agendan. Tidningen Riksdag & Departement  har gått igenom de senaste årens forskning. Bilden som framträder är ovanligt skarp i konturerna: Den viktigaste orsaken till skolsegregationen är naturligtvis att ojämlikheten i samhället i stort har ökat. Men friskolereformen och det fria skolvalet verkar bidra.

De flesta forskare tror att själva valfriheten har segregerande mekanismer. Studier visar hur friskolor rekryterar elever från socialt starkare familjer. Kommunala skolor i fattiga bostadsområden dräneras på elever som skulle ha givit dem en åtminstone något bredare sammansättning. Negativa spiraler drar igång. När elever börjar försvinna från en skola får den sämre rykte. Amerikansk forskning, liksom en ännu inte publicerad svensk studie, visar att det finns en brytpunkt någonstans kring 50 procent elever från fattiga hem. Upp till den andelen påverkas inte elevgruppens prestationer. Men sedan börjar det gå överstyr.

Utvecklingen går inte åt rätt håll. Sverige tillhör nu de EU-länder som har de största klyftorna mellan olika skolor. Minst skolsegregation har Finland, som inte har genomfört någon friskolereform. Där presterar framförallt de svagaste eleverna mycket bättre än i Sverige.

Det borde finnas några slutsatser att dra, eller åtminstone frågor att ställa. Måste vi verkligen ha friskolor? Måste valfriheten vara total när föräldrar väljer skola åt sina barn? Vore det helt fel att försöka planera skolornas upptagningsområden så att det gick elever från både hyreshus och villor i dem? Var det verkligen så  fel med en statlig skola som försökte garantera en likvärdig skola för alla?

MVG till det parti som ställer sådana  frågor.