Blåa Söder

I tisdags kväll satt jag bland 200 grannar i Södersjukhusets aula och räknade röster. Det var köpstämma och det röstades genom upprop och när jag fick ordning på siffrorna stod det klart att mitt hus hade blivit till bostadsrätt, och jag tänkte tillbaka.

Jag tänkte 30 år tillbaka.

Jag flyttade till Stockholm 1980. Jag flyttade in i en lägenhet på Heleneborgsgatan på Söder. Jag flyttade in på Röda Söder.

Ja, det var så man sade. Detta var tider då 20-25 procent av södermalmsborna röstade på Vpk. Kvarteren kring Nytorget var snudd på förslummade. Runt Mariatorget och Hornstull hyrde man omoderna ettor för några hundringar.  Jag hade inget varmvatten där på Heleneborgsgatan utan gick och duschade med gubbarna på Liljeholmsbadet på tisdags- och fredagseftermiddagarna.

Det var en fin tid, som det brukar vara när man är 25. De flesta av mina minnen är inbäddade i vår- och sommarljus. Det var Tantofestivaler och Nytorgsfestivaler och Långholmsfestivaler. Det var klassiska Söderkrogar som Stopet och Gropen och Lilla Paris. Det var vänsterbokhandlar som Syndikalistiskt Forum och Svarta Månen. Det var konserter på Ritz och fester på Café 44.

Jag flyttade ut till Fruängen redan 1982 men det mesta av mitt sociala liv stannade på Söder.  När jag år 2001 flyttade tillbaks till Södermalm hade det dock hänt en del.

Söders röda rykte hade väl redan tidigare fått sig sina törnar. Om jag haft en skarpare blick år 1980 hade jag kunnat se tecknen. Mitt bohemsöder var en en rest, en karikatyr av vad som hade varit. Segregeringen mellan innerstad och ytterstad var redan i full gång.

Under 1980- och 1990-talen accelererade allt. De slitna Nytorgskvarteren blev ett eldorado av renoverade bostadsrätter, designbutiker och caféer för unga män med tjocka hornbågade glasögon. Kring Mariatorget hände ungefär samma sak. Hornstull släpade efter, men för den som ville se var det tydligt vartåt vinden drog.

Men det ställe dit jag flyttade 2001 var ändå lite annorlunda.  Jag flyttade till Södra Stationsomårdet, en av allmnännyttans sista stora innerstadssatsningar. På Fatburssjöns gamla övertäckta sjöbotten byggde man på 1980-talet en ny stadsdel. Här rådde hyresrätt. Här flyttade det in barnfamiljer och ensamstående föräldrar, pensionärer och unga, änkor och änklingar, arbetarklass och medelklass.  Husen var bra och hyrorna rimliga. Det var som ett sista flämtande andetag från ett döende folkhem.

Det hus jag flyttade in i var speciellt. Det var ett av de kollektivhus som allmännyttan lät bygga i Stockholm på 1980-talet. Det var på den tiden det fortfarande kunde föras framsynt och radikal bostadspolitik. Det har varit ett perfekt ställe att bo i för småbarnsföräldrar och ensamstående föräldrar och ja, de flesta. Det går att äta billigt i matsalen. Barnen har lekutrymmen. Det är inga problem att skaffa barnvakter. Det finns festutrymmen och snickarrum och musikrumk och bastu och gym. Det är ett hus där man pratar med varandra. Det är som en by mitt i staden.

Det var alltså detta hus som tillsammans med två grannfastigheter  blev bostadsrättsförening i tisdags. Jag skulle tro att 80-90 procent av de som bor i kollektivhuset Södra Station röstar på s, mp eller v, och jag tror inte att s är störst av de tre. Men när det handlade om att göra vår gemensamma egendom privat blev röstsiffrorna 44-19.

Det är så att man kan kräkas.

Samtidigt är förklaringarna så enkla, så tragiskt självklara. De som har drivit igenom privatiseringarna, hos oss liksom i andra hus i innerstaden, är de medelålders paren med  åtminstone hyfsad ekonomi. För dem har betet varit svårt att stå emot. Allmännyttan reas ut till priser som ligger cirka  40 procent under marknadsvärdet. Det är nästan alltid två grupper som röstar emot – ensamstående föräldrar och pensionärer, som kommer att ha svårt att klara räntehöjningarna framöver. Detta är på sätt och vis den breda medelklassens revolt mot det gemensamma. Visst kanske man fortfarande röstar rött vart fjärde år. Visst kanske man heter Björn Eklund och är radikal förläggare som ger ut  boken Jämlikhetsanden, där det visas hur klyftor och segregering gör oss olyckliga. Men när man får möjlighet att göra en del av kakan till sin egen går det inte att spjärna emot.

När sedan socialdemokratin och en trängd hyresgäströrelse vacklat i sitt försvar av den sociala bostadspolitiken har det inte precis hjälpt oss som försökt hindra ombildningarna. När det sker en viss marknadsanpassning av hyrorna – läs: något högre innerstadshyror, men långt ifrån rena marknadshyror – har det inte heller hjälpt till. Det har skrämt några, och det har framförallt blivit till bra förevändningar att svepa in ömma vänstersamveten i.

Det sägs ibland att den politiska framtiden avgörs av storstädernas medelklass. Då ser det onekligen rätt illa ut.

Svårt för IKEA att bli grönt

Idag rapporterar E24 att IKEA:s gröna flaggskepp, riskkapitalbolaget IKEA Greentech är på väg att ge upp. Satsningar på bl a billiga solpaneler som skulle säljas på IKEA-varuhusen är skrinlagda. Nästan alla anställda har sagts upp. Enligt uppgift har IKEA Greentech tittat på 300 möjliga investeringsobjekt men inte satsat pengar i ett enda. Nu ska verksamheten samordnas med IKEA of Sweden i Älmhult, som utvecklar koncernens sortiment.

Det är inte direkt så att man börjar darra av chock. Miljöteknik är ingen vinnarbransch just nu. Marknaden tycks ha tagit sin osynliga hand bort från den gröna omställningen. Det blir allt tydligare att näringslivet aldrig på egen hand kommer att lösa resurskriser eller klimatkatastrofer.

Men IKEA är ett kapitel för sig. Det är ett skickligt marknadsfört bolag. Bilden av den enkle Ingvar Kamprad som aldrig åker business class på flyget är hårt inpräntad i svenskt medvetande. Lågpriskonceptet har givits ett folkhemsskimmer, på ett sätt som måste göra Lidls och Willys marknadsförare sjuka av avund.

Så naturligtvis har IKEA hakat på även det gröna. ”Klimatförändringarna sker just nu och vi tar på oss att spela en aktiv roll i att minska utsläpp av växthusgaser”, slog miljöansvariga Eva Stål fast i fjol i tidningen Gröna Affärer. Leverantörer ska kontrolleras och resurssnål produktion stimuleras.

Fred Pearce, legendarisk miljöjournalist på brittiska Guardian ger inte mycket för IKEA:s miljöengagemang. I april förra året diskuterade han företaget i sin serie Greenwash. Han frågade sig bland annat hur den gröna profilen går ihop med att alla varuhus placeras så att de är svåra att nå utan bil. Han undrade varför det är så dyrt att beställa hemtransport. Han drev gäck med IKEA:s deltagande i Världsnaturfondens Earth Hour – när alla ska släcka ljuset i en timma, ni vet. På IKEA-varuhusen drog man ner ljusstyrkan till en nivå ”som gav en säker arbetsmiljö för både medarbetare och kunder”. Pearce kommenterar syrligt: ”Vore det inte en bra idé att göra det hela tiden?”

Slutligen diskuterade han det för IKEA känsliga ämnet med den illegala avverkningen av Sibiriens urskogar. Envisa rykten gör gällande att en hel del urskog letar sig fram till de kinesiska underleverantörer som tillverkar IKEA-möbler. Detta har hävdats av bl a Johan Stenebo, tidigare en av Ingvar Kamprads närmaste män, i boken Sanningen om IKEA(ICA bokförlag). Klart är att IKEA lobbyat aktivt mot amerikanska lagstiftningsförslag mot import av illegalt avverkat virke. Förslagen skulle innebära krav på importörerna att dokumentera produktionskedjan, krav som IKEA anser orealistiska. Läs: dyra, skriver Fred Pearce.

Det här är förstås inga överraskningar. IKEA:s själva affärsidé är att sälja mycket och billigt. Företagets överlevnad bygger på att vi aldrig ska tröttna på att byta ut vårt möblemang. Den dag vi behåller Billybokhyllorna livet ut börjar IKEA att vackla. De låga priserna garanteras av stora försäljningsvolymer och låga kostnader för arbetskraften i Asien. Utan  låga löner och  ständiga transporter världen över skulle koncernen få leta efter en ny profil. Varumärket är byggt av koldioxid, uttömda resurser och exploatering.

Det finns företag som kan spela en roll i en ekologisk omställning av samhället. Inte på egen hand – men som entreprenörer, uppfinnare och leverantörer. IKEA tillhör knappast de företagen.

Klimatförnekarnas alternativa verklighet

Det har hänt något med klimatförnekarna på sista tiden. Tonen har höjts, segern är utropad. Nu försöker de inte ens att argumentera. De anser sig ha avslöjat bluffen. De tror att folket har börjat förstå.

Man såg tecknen redan före pseudoskandalerna kring de hackade e-mailen och IPCC:s glaciärmisstag. Men de senaste två månaderna har blogginlägg och kommentarer blivit allt mer bisarra, allt mer trosvissa – och ja, ibland direkt hatiska. Läs till exempel KTH-forskaren Johan Rockströms balanserade inlägg om flyget på Newsmill nyligen. Läs sedan kommentarerna, så förstår ni vad jag menar. Någonting håller på att gå överstyr. Det är som när ett gäng scientologer går i gång då någon granskat deras frontorganisation. Det är sektmentalitet i dess renaste form.

Klimatförnekarna brukar bli upprörda när de kallas förnekare. De vill hellre vara ”skeptiker”. Men följ ett par av deras bloggar ett tag och du finner själva motsatsen till en skeptisk attityd. Övertygelsen är enorm. Varenda osäkerhet i klimatforskningen utnyttjas till fullo. Och eftersom det finns gott om osäkerheter i forskningsresultaten – det hör till forskningens natur, väldigt lite är skrivet i sten – blir det mycket att skriva om. Men aldrig någon tvekan inför de egna argumenten. Aldrig några försök till helhetssyn. Aldrig någon vånda inför möjligheten att man kanske tar fel.

Det finns tendenser till trosvisshet även inom klimatrörelsen. Visst gör det. Men i jämförelse med förnekarlägret var de hundratusen demonstranterna i Köpenhamn – nåja, de allra flesta av dem – ett samlat under av skepticism.

Så vad handlar det om?

Det är ingen lätt fråga att besvara. För några år sedan kunde man med fog säga att det var fossilindustrin och nyliberala tankesmedjor som stod bakom klimatförnekandet. Oljebolagen sponsrade forskare som inte trodde på den globala uppvärmningen. Tankesmedjor som Cato Institute och American Enterprise Institute gav ut rapporter, startade nätsajter, organiserade konferenser och byggde nätverk. Men idag är det inte riktigt så. Tankesmedjorna och bolagen är fortfarande aktiva. På borgerliga ledarsidor idkas krypskytte om FN:s klimatpanel. Det finns alltså understöd från mäktiga kretsar. Men ändå: större delen av de aktiva  klimatförnekarna är ganska obundna entusiaster som drivs av övertygelsen att de funnit sanningen och att ”eliten” försöker pracka på dem sina illa underbyggda trossatser.

Några gemensamma drag går dock att se.

Påfallande många av de mer profilerade förnekarna är medelålders och äldre män. De har ofta akademiska examina med teknisk och ibland naturvetenskaplig inriktning (vilket är förbluffande med tanke på hur tvärsäkra de är om allting) Med sig har de en växande grupp yngre bloggare, nästan alla också män, med i regel utpräglat nyliberal samhällssyn. En SIFO-mätning om klimatförnekarnas partisympatier skulle nog ge de borgerliga partierna ungefär 90 procent av rösterna.

Det handlar i ena fallet om män som är präglade av en tid då allt tycktes möjligt, då det fanns tekniska lösningar på varje samhällsproblem, då Månlandningen bara var början. De yngre nyliberalerna har ungefär samma inställning. Människan har just inlett sit erövringståg. Det finns inga gränser. Om staten bara slutar att lägga sig i kommer hela världen att om några decennier leva i ett enda stort konsumtionsparadis.

Och så kommer det forskning som säger att det nog är dags att vakna upp ur de rosa drömmarna. Det är klart att det blir reaktioner. Det är klart att sådana budbärare måste det skjutas skarpt på. Det finns en hel världsbild att försvara.

Förnekarnas problem är att de inte har någon ammunition.  Inom vetenskapssamhället är enigheten kompakt kring de grundläggande rönen om den globala uppvärmningen. Det finns några enstaka motståndare, men de är knappast fler än de forskare som in på 1970-talet hävdade att rökning var helt ofarligt. Debatten är avslutad, som vetenskapsakademier och ledande vetenskapliga tidskrifter slog fast redan för några år sedan.

Det som återstår är att bygga upp en alternativ verklighet, och det är väl just det som förnekarna är i full färd med att göra. I den världen är forskarna bluffmakare, IPCC korrumperat och politikerna en skock lögnare som bara vill höja skatterna. Själva har de emellertid skådat ljuset. Varje artikel de får in på Newsmill blir en bekräftelse. Varje gång de bjuds in till SvT blir till en ny spricka i muren. Segern verkar vara på väg.

Det är en ideologi som håller på att krackelera. Det är tron på den eviga tillväxten och de oändliga möjligheterna som är på väg att gå i bitar. Det är ingen vacker syn, men saken måste nog ha sin gång.

När oljan blir dyrare

I veckan som gick uttalade sig två ledande oljeanalytiker om vart oljepriset är på väg. Amrita Sen på Barclays Capital trodde  att oljan kommer att kosta cirka 100 dollar fatet senare i år, och att priset kommer att ligga kring 137 dollar år 2015. Fransisco Blanch från Bank of America Merril Lynch gissade på 105 dollar i år och 150 dollar år 2014.

Bakgrunden? Snabbt stigande efterfrågan från tillväxtmarknader som Kina och Indien, samtidigt som det tycks allt svårare att öka oljeproduktionen. Det verkar som om vi är mycket nära Peak Oil – den tidpunkt då oljeproduktionen når en platå och inom några år börjar minska. För bara några år sedan blev de som pratade om Peak Oil betraktade som kufar. Idag tas de alltmer på allvar. Tidigare denna månad varnade en orolig Richard Branson, Virgin, för att Peak Oil kunde vara här inom fem år. Han är långtifrån ensam. Det finns  experter som menar att vi redan passerat toppen – bland dem den svenska forskargruppen Global Energy Systems vid Uppsala universitet.

Prognoserna borde ge oss skrämselhicka. Idag ligger oljepriset på knappt 80 dollar. Redan det är ett högt pris sett i ett historiskt perspektiv. När priset 2008 rusade iväg till över 140 dollar kollapsade försäljningen av stadsjeepar i USA, lastbilschaufförer och fiskare i Europa började blockera vägar och hamnar, flygbolagen hamnade i akut kris och matpriserna steg snabbt.

Det är billig olja som har gjort globaliseringen möjlig. 40 procent av världens energiförbrukning och 95 procent av transporterna bygger på oljeförbränning. Det är billig olja som har givit oss bland annat billigare mat, ett överflöd av plastprodukter och smidiga transporter med bil, båt och flyg. Titta dig omkring där hemma och försök räkna ut vad som gjorts utan att olja varit inblandat, som bränsle eller som beståndsdel. Tanken svindlar.

Så det kanske vore läge för lite krisplanering för Peak Oil? I höstas ringde jag runt till makthavare och frågade hur det stod till med den saken. Svaren blev inte så uppmuntrande - läs här.

Tyst om Israels kärnvapen

Striden om Irans kärnenergiprogram går vidare. Det talas åter om FN-sanktioner – nu mot Revolutionsgardet som enligt många bedömare tagit ett allt fastare grepp om landet.

Jag blir tokig varje gång jag läser om det här.

Jag tycker inte att man ska ha några illusioner. Det är möjligt, kanske troligt, att Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Och sådana i händerna på det islamistiska Revolutionsgardet är ingen upplyftande tanke.

Men här i väst finns det finns ett förbjudet ord när man diskuterar sanktioner mot Iran. Det ordet är Israel. Landet som enligt alla sansade bedömare har 200-300 kärnstridsspetsar. Landet som konsekvent vägrar att underteckna alla ickespridningsavtal. Landet som tar sig rätten att när som helst anfalla sina grannar. Landet som i över 40 år nonchalerat alla FN-krav på att dra sig tillbaka från ockuperad mark.

De som förespråkar FN-sanktioner mot Iran men inte säger ett dugg om Israels krärnvapen säger i princip detta: Det ska bara finnas en kärnvapenmakt i Mellanöstern. Den makten ska vara Israel – vår egen västliga utpost mitt i barbariet.

Den farliga naturen

Säg ordet natur och det går en rysning genom vänstern.

Säg sedan att naturen sätter gränser för vår frihet och du ser hur pennor vässas, datorer slås på och böcker av franska postmodernister plockas ner från bokhyllorna.

Det är inte så konstigt.

Få ord har missbrukats så.

Européens natur har varit erövrarens, afrikanens har varit slavens. Mannens natur har varit försörjarens och krigarens. Kvinnans har varit moderns och tröstarens. Naturen i sig har mystifierats, romantiserats, ibland blivit till Edens lustgård, ibland till ett hot som måste tämjas.

Det har funnits mycket sörja att skölja bort. Det har till stor del varit vänstern som fått ta på sig det jobbet. Och det är inte slutfört. Det går knappast en vecka utan att en eller annan stolle tror sig kunna förklara både kapitalism och könsförtryck med spekulationer om hur det står till i våra hjärnor.

Men när det arbetet väl utförts finns den likt föbannat kvar – Naturen. Och att den sätter gränser för vår frihet har blivit alltmer uppenbart. Klimathot, sinande oljekällor, vattenbrist och eroderade jordar berättar vad som håller på att ske – att gränserna redan är passerade

I söndags skrev Nina Björk klokt om saken i en DN-krönika. Den finns tyvärr ännu inte utlagd på nätet. Hon skrev om ord och begrepp som är laddade med sin historia, men som vi ändå måste kunna diskutera – som just ordet natur. Hon har fått fan för att velat diskutera det här Jag skrev om det i Arbetaren för en tid sedan. Men hon ger sig inte, och verkar som om hon tänker sig att återkomma till frågan.

Det behövs. Vänstern har en diskussion att klara av om vårt förhållande till naturen. Den diskussionen ska vi återkomma till..

Perspektiv på klimatpanelens misstag

Den senaste månadens stora hajp bland världens klimatförnekare är att FN:s klimatpanel (IPCC) publicerat felaktiga uppgifter om Himalayas glaciärer. Äntligen är klimatbluffen avslöjad! Äntligen står det klart vilken samling fuskare det är som tjatar om den globala uppvärmningen! Så har valsen gått, dag ut och dag in.

Det stämmer att IPCC släppte igenom en prognos som var helt uppåt väggarna fel. Det hette att större delen av glaciärerna kunde vara borta 2035. Sanningen är att det nog tar minstett par hundra år.  Misstaget är naturligtvis pinsamt, och måste leda till att kommande rapporter förhandsgranskas hårdare.

Den utmärkta bloggen Real Climate – skriven av några av världens ledande klimatforskare – sätter dock misstaget i sitt rätta perspektiv. Felet finns på sidan 493 i den 2800 sidor långa Fourth Assessment Report(AR4) som panelen efter flera års arbete publicerade 2007. Det är det enda misstaget som konstaterats. Möjligen kan man tala om ytterligare ett fel – en överskattning av hur stor del av Nederländerna som ligger under vattenytan – men här var den felaktiga uppgiften hämtad från den nederländska regeringens egen statistik.

Uppgiften om Himalayas glaciärer finns i den del av AR4 som behandlar möjliga konsekvenser av klimatförändringarna. Den första, och viktigaste, delen av AR4 handlar om de klimatvetenskapliga grunderna för Klimatpanelens slutsatser. Här finns ett långt kapitel om glaciärer med slutsatser som inte alls stämmer överens med uppgiften om Himalaya. Prognoserna för glaciäravsmältningen skulle översatta till Himalaya innebära att det tar några hundra år innan glaciärerna där försvinner. Det var en av författarna till detta kapitel som så småningom uppmärksammade felet på sidan 493. Avslöjandet gjordes alltså av en forskare inifrån IPCC – inte av någon av de annars så högljudda klimatförnekarna.

Läs mer på Real Climate. Gå även in på Uppsalainitiativet, som passar på att berätta vad IPCC egentligen är och hur panelen arbetar – något som det sprids många myter om.

Ellroy

 

James Ellroy har varit i Sverige och en sak är säker. Det finns författare som är bättre när de skriver böcker än då de öppnar munnen. Att läsa en intervju med Ellroy är som att möta en hårdkokt (och politiskt mer tveksam) version av Björn Ranelid.

Skillnaden dem emellan är väl att James Ellroy är en förbannat bra författare.

Åtminstone var han det. Hans fyra böcker om Los Angeles mörka 1950-tal – Den svarta dahlian, Den stora tomheten, LA Konfidentiellt och Vit jazz – är en lång, suggestiv berättelse om trasiga män och en omöjlig amerikansk dröm.

Kvinnosynen är i bästa fall komplicerad. Men det får en viss förklaring när han i självbiografiska Mina mörka vrår ger sig ut på jakt efter den okände man som mördade hans mor då James Ellroy var tio år. Tillsammans med en pensionerad kriminalare åker han 40 år senare tillbaka till hemstaden, gräver i arkiv och gamla förundersökningar, och börjar få en bild av vem hans mor var och vad som kan ha hänt natten då hon dog. Ellroy berättar att han kände lättnad då den besvärliga modern försvann ur hans liv, så att han istället fick bo hos fadern. Men hans liv blev inte bra. Det kom att bli många år av desperation, fönstertittande, omöjliga relationer och hårt missbruk.  Mina mörka vrår blir till en försoningsakt. Ellroy lyckas aldrig fånga mördaren, men han lär till sist känna sin mor. Slutet andas kärlek. Det är en av de bästa böcker jag har läst.

Hans senare böcker – En amerikansk myt och Sextusen kalla – utspelar sig under USA:s sextiotal, och det känns tyvärr som om Ellroy är på väg utför. Här är det alternativ historieskrivning som gäller. Eller rättare sagt: konspirationsteorier. Maffian och CIA ligger bakom moden på Kennedy och Martin Luther King och drar i de flesta trådar som styr utvecklingen. I böckerna om Los Angeles finns det en slags sorgsen klarhet som skymtar bakom kaoset. Men nu grumlas blicken. Hans nya bok, Oroligt blod, ligger på diskarna. Därför Sverigebesöket. Nu är det 1970-tal och fortsatta konspirationer. Jag befarar det värsta. Men det är klart att jag kommer att läsa.

För övrigt: James Ellroy har en särpräglad stil. Det är extremt korta meningar, direkt tilltal, mycket slang. Det är en stil som kan vara svårläst i början, men som suger tag i en så småningom. Ni som har läst Jens Lapidus känner igen språket. Tala om att planka en stil rakt av.

Heimerson virrar till det

I dagens Aftonbladet kommer även gamle Staffan Heimerson ut som klimatförnekare. Han sällar därmed sig till andra mediarävar som Elisabeth Höglund och Åke Ortmark. De som klankar på ”dåligt pålästa” yngre journalister bör nog sansa sig lite.

För när den gode Heimerson skriver krönika om klimatdebatten är det inte direkt den vassaste kniven i lådan som blänker till. Han skriver att han har blivit misstänksam mot FN:s klimatpanel, IPCC, eftersom de inblandade forskarna är ”ense in till sista kommatecknet”, och avslöjar därmed att han vet väldigt lite om den omständliga process som ligger bakom panelens rapporter. Heimerson tycker vidare att det verkar konstigt att alla forskare som arbetat med att sammanställa rapporterna alla ”kommer fram till exakt samma resultat”. Då vet vi en sak till – nämligen att han inte brytt sig om att följa de senaste årens klimatforskning. Hur snabbt kommer Arktis sommaris att försvinna? Hur påverkas de tropiska stormarna av uppvärmningen? Hur mycket koldioxid kan vi släppa ut om risken för klimatkaos ska minimeras? Kommer uppvärmningen att ta en paus de närmaste tio åren på grund av naturliga variationer för att sedan öka igen? Diskussionen är ofta intensiv. IPCC:s bedömningar anses av många forskare vara alltför försiktiga, därför att man måste kompromissa sig ner till en nivå alla kan vara överens om.

Direkt komiskt blir det när Staffan Heimerson sedan letar fram några så kallade experter från förnekarlägret att luta sig mot. Här talar vi verligen förnekeriets gärdsgårdsserie. Först ut kommer ”den ledande havsforskaren” Nils-Axel Mörner – en geolog från Stockholms universitet som gjort sig mest känd för sina misslyckade försök att bevisa att slagrutor fungerar. Mörner fick 1996 pris som ”årets förvillare” av Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Staffan Heimersons andra auktoritet är ”Lord Monckton of Brenchley” – en excentrisk brittisk högerman som först kom i rampljuset när han på 1980-talet förespråkade att landets då 30 000 HIV-smittade skulle sättas i karantän. Han har ingen vetenskaplig bakgrund, och tas bara på allvar av de allra mest inbitna klimatförnekarna.

Det har hänt något i klimatdebatten de senaste månaderna. När det visade sig att klimatforskare var som andra människor och ibland uttryckte sig olämpligt i mail öppnades första slussporten. När det avslöjades att IPCC släppt igenom ett par felaktiga uppgifter i sin senaste rapport öppnades nästa port. Det går nu inte en dag utan att vi möter den lilla men vältaliga förnekarlobbyn i media. Det hjälper inte att klimatforskningens grundfakta är lika solida som tidigare. Det hjälper inte att de ledande vetenskapliga tidskrifterna – Nature, Science, Scientific American osv – slår fast att rönen om den globala uppvärmningen inte har rubbats. Det hjälper inte att klimatforskarna fortfarande är osedvanligt eniga om att mänskligheten står inför ett historiskt hot. Plötsligt finns det ”två åsikter” som naturligtvis båda ska fram enligt trött medial rutin.

Jag är rädd för att vi får dras med eländet ett tag till. Det var inte heller så kul att titta på Agenda i går, om man får tro Rikard Warlenius. Läs här

Vit mans börda

Slavhandeln skulle stoppas och invånarna skulle få del av civilisationens välsignelser.

Så hette det när den belgiske kungen Leopold II på 1880-talet kampanjade för att få kolonisera Kongo. Han fick sin vilja fram, och därmed inleddes ett av de allra blodigaste kapitlen i den europeiska kolonialismens historia.

Det är inte svårt att dra paralleller till hur kriget i Afghanistan försvaras. I 30 år har först Sovjet och sedan västmakterna bringat afghanerna ”civilisation”.  Det har gått sådär.

Förr eller senare kommer västalliansen att lämna landet. Efterspelet lär inte bli trevligt. Med största sannolikhet blir det inbördeskrig och islamistiskt styre. Men det rådde ingen idyll i Kongo före Leopold II heller. Där fanns slavhandel, där fanns förtryck.  Det enda vi vet är att koloniala äventyr alltid förvärrar situationen. Framförallt är de i grunden orättfärdiga. I dagens Aftonbladet sammanfattar Jan Guillou  alternativen bra.